Nu är jag riktigt trött på mig själv, jag kan inte bestämma mig. Hade ju bestämt mig för en fondtapet över soffan om det var igår eller i förrgår och den har jag hållt kvar i tanken. Sen börjar jag kika på inredningsbloggar, tidningar, böcker etc, och kommer fram till att jag vill ha en lättare touch. Så nu velar jag mellan den andra blommedaljongen som är tyngre, och den här som egentligen är ganska intetsägande men den är så behaglig i färgen.

Blir så trött på mig själv. Snart lägger jag ut arton sorter och applappar eller låter sambon välja. Fast å andra sidan, om han får välja så fortsätter väggen att vara vit, så det alternativet går nog bort.

Dagen har artat sig, inte en gnutta snö ligger kvar.

Snart dags att "hålla helg", vad det nu innebär? Klippa getter, möblera, packa upp lådor, planera mat, kanske koppla in teven. Och lite sånt smått och gått. Vad jag längtar efter att vi har kommit iordning så man hinner göra lite roligt också...eller bara läsa en bok? Just nu håller jag på med ett par böcker som jag under uppackning inser att jag aldrig har tagit mig tid att läsa tidigare. Att läsa böcker är en skön avkoppling. Tror jag skall hämta barn och fortsätta med den ena boken en liten stund.

Har visst fastnat vid datorn här på morgonkvisten. Men snart skall jag ta tag i dagen ordentligt. Finns massor av nytta jag kan göra istället för att sitta här.

Jag vill ha ett eget ruckel. Helst öde och obebott, som varit utan beboare de senaste fyrtio-femtio åren eller så. Tänk att få lov att sätta tänderna i ett sådant projekt?

Har då kört barn till bussen och jag fick åter förhoppning om vår. Det var inte alls så kallt ute som det såg ut. Vinden var nästan ljum och det töar på. Gissar att det tar en timma eller två och sen är det vita pulvret borta. Tackar för det gör jag, vill inte se mer sånt nu den här sidan nästa vinter.

Vi lever i en kartongmiljö, massor återstår att packa upp och sortera och även göra en andra utrensning. Kasserade massor när vi packade men faktum kvarstår, vi har sparat för mycket i alla fall. Det märks inte minst nu när vi packar upp. Vad skall jag med flera lådor plastburkar till egentligen? Jag använder en bråkdel. Hundratals -känns det som, fast det är nog bara tjugo/trettio sådär- tårtformar i olika modeller som ex racerbilar, dinosaurier, musse pigg och spöken? Hur ofta använder jag dem? Dem har jag dock väldigt svårt att göra något åt så de får hänga med ett tag till. De är en rest ifrån en tid jag sålde amerikanska tårtmojänger på homepartyn, och jag har använt dem mycket tidigare, kanske får jag en tårtflipp en vacker dag igen. Om inte annat så den dagen man får barnbarn eller nått (kanske svärdöttrar som gillar att baka tårtor?)... nåja.

Vi har fått en stor skopa ställd på utsidan för att göra oss av med saker. Och jag var tuff igår. Pekade hej villt. Den åker, den åker, den åker och den behöver vi inte, den gillar jag men den får inte plats och den gör vi oss av med och den vill vi inte ha.

-Vill vi inte? Sambon tittade förvånat på mig. Det är altså samma sambo som för några år sedan hade stort motstånd mot allt loppisbröte han tvingades att köra hem när jag vid gott mod hade införskaffat ett nytt fynd. Ni vet, en sådan där läder och chrome-typ av värsta slag. Blänker det inte, och inte har några lampor och blinkande duttar, är det inget att ha, typ.

-Men nu har jag vant mig, säger han.

Jag får dåndimpen. För någon vecka sedan diskuterade vi världens fulaste 70-tals snurrfåtöljer i rostbrunt plysch, dessutom fyra anskrämligt otympliga varelser som inte får plats. Jag har tagit hem dem, han suckade och led och nu när jag vill göra mig av med dem så sätter han sig emot. "Jag har vant mig". Jaha? Intresseklubben antecknar och tar ett djupt suck.

Nu kom turen till en 10-20-tals 2-sits paradsoffa som behöver en liten hand. Jag inser att jag aldrig kommer att komma till den och inte heller får jag tummen ur att lägga på det turkosa vintagemöbeltyget jag har införskaffat för ändamålet. Ut med skiten. "Varför det?" "Den får inte plats och jag gillar den inte", "men jag gillar den, den skall vara kvar" "vartfan skall du ställa skiten då". Så lät det en stund, jag fick återigen ge mig och skitsoffan står kvar.

Vi kommer aldrig att bli färdiga och komma i ordning om han skall vara motvalls kärring varje gång jag bestämmer mig för att göra mig av med grejjer. Det hjälper inte ens att påminna honom om att han inte gillar gamla grejjer, för då kommer det bara "jag har vant mig". *suckar*.

Ni är några som har mailat, det är verkligen riktigt roligt! Tack för det. Vill du se fler tapetbilder i snabbare takt kan adda mig på facebook, Gitte Palo.

Har inte hunnit planera min dag ännu, och jag måste nog säga att jag inte heller fick sådär jättemycket go när jag kikade ut. Mellan de torra grästuvorna ligger det små öar av snö. Våren kom av sig, det är helt grått och det är så disigt att jag inte ser havet i horisonten. Huvva, skall snart köra barn till skolan. Fryser bara jag tänker på det.