Fick en länk på mailen av Tant Grön nu på morgonen, då vi hade kommit att börja prata om värdet av ärlighet i olika sammanhang. Inlägget hon refererade till var skapat av Med en kniv! som var lite äldre (förstås nytt för mig som är ny som bloggare) men ämnet fick mig att gå igång här lite på morgonkvisten och hjärnan går lite på högvarv. Det här med sanningssägeri är en av mina akilleshälar här på internet. Jag kan verkligen inte bedöma när någon vill ha medhåll, ömkande svar eller ett kritiskt konstruktivt svar som kanske i alla lägen inte är så roligt just då. Och det handlar förstås om hur jag fungerar. Har jag ett problem som är så stort att jag tar upp det på internet så är det för att jag vill ha reflektioner. Jag har väldigt väldigt svårt för att bli ömkad. Trampa mig hellre på tårna än stryk mig på kinden, typ. (Eller helst bägge delar, tack!).

Egentligen tror jag att det här med sanningsägeri handlar om olika saker, för det är en social oförmåga att vara så ärlig att det sårar. Det finns inget positivt med den egenskapen enligt min uppfattning; för jag tror att sårande ärlighet egentligen handlar mycket om hur det framförs och vad det står för (jag tror att många människor relaterartill andra i ett maktperspektiv), snarare än innehållet i det uttalade? Eller hur det uppfattas? Eller vad det var man fiskade efter? Jag tror inte att man helt skall bortse ifrån att "tycka-synd-om-mig-själv" bottnar i en sekundärvinning heller, trots allt. När "alla" håller med kan det till och med bli en primärvinst och uppmärksamhet med positiv förstärkning, utav det i sista ändan. Inte heller skall vi helt bortse ifrån maktfördelning och förtryckarmentaliteter heller, det kan vara en njutning för vissa att såra andra. (Vi människor är visst några komplicerade éna).

Jag tror även att notorisk sanningsägeri står för en sorts oförmåga som att ex ha rörigt omkring sig; nämligen funktionshinder, svårigheter att koda omvärlden och oförmåga att hantera/läsa in/bemöta sociala koder. Jag tror att väldigt många personer med perceptionsproblem, empatistörning, narcissistisk personlighetsstörning etc, etc, etc utmärker sig genom att vara just sårande "sanningsägare"? Exempelvis. Men det kan också vara så enkelt att man helt enkelt ger uttryck för det man själv vill bemötas med. När jag frågar vill jag inte ha en halvmesyr till svar, tvärtom upplever jag det som antingen a; en kränkning eller b; som om vi är ytligt bekanta. Av bekanta förväntar jag mig nämligen en glättig samtalsform. (Jag skiljer som ni märker på vänner och bekanta).

Men visst, skall jag gå till mig själv, jovisst har jag en svårighet att läsa av sociala koder, och jag vet inte ens om jag vill förstå dem i alla lägen, ärligt talat. Det verkar så himla energikrävande att bry sig om hur andra ser ut, hur andra städar, lyckas/misslyckas, och så vidare. Varför kan vi inte bara sitta här med varsin kopp thé under filten och diskutera relativa fenomen och världsordningen och komma fram till om vi kan komplettera eller utveckla varandras världsbilder, skratta lite åt trasiga barndomsminnen och relatera till hur det känns att umgås?

Så snälla, snälla, snälla (bra låt!) fråga mig inte om din tröja är snygg.

1. Jag har förmodligen inte ens sett din tröja. Bara konstaterat att du inte är naken.

2. När du frågar så måste jag bilda mig en uppfattning på noll komma fem miljondels sekunder. Om inte jag tror att den hade fått mig att känna mig som mig själv, så har jag nämligen inte någon uppfattning om tröjan i sig.

3. När jag har bildat mig en uppfattning, så måste jag veta om du verkligen vill veta vad jag tycker, eller vad skälet var att du frågade mig.

4. När jag har bedömt varför du frågade, (bristande självkänsla, ytlighet, förväntad intryck på andra, behov av självbekräftelse, svårighet att hitta samtalsämne, uppriktig nyfikenhet, etc) så måste jag bestämma mig för om jag a; skall svara med en motfråga ex "hur tycker du själv att den klär dig?" (det viktigaste är trots allt den egna upplevelsen, eller hur?) eller så måste jag avgöra om b; frågeställare verkligen verkligen vill ha ett ärligt svar? Men i så fall måste jag förbereda dig på en sak.

OM JAG GILLAR DEN, SÅ ÄR SANNOLIKHETEN STOR ATT INGEN ANNAN GÖR DET!

Så snälla. Fråga mig inte om din tröja är snygg!

 

Lastbilstanten

2 april 2009 11:39

Intressant... och välskrivet. Jag har tränat idogt genom livet på att just kasta tillbaka bekräftelsefrågor ("Tycker du min tröja är snygg?) med förtäckta motfrågor eller förhållandevis undvikande svar.
"Snygg färg!" ,
"Jag skulle också behöva köpa mig en ny tröja." , eller möjligen
"Åh, du har fått tag i en lång tröja. Var har du köpt den?"
Det finns garanterat fler varianter på samma tema. Alla dessa påståenden bekräftar den frågande personen, men avslöjar egentligen inte alls vad man tycker själv. Smidigt, tycker jag. Men det krävs lite träning ;-)

http://www.lastbilstanten.bloggagratis.se

 

Anders

7 april 2009 22:51

@Lastbilstanten - Det krävs absolut lite träning, för ett sånt där sidestep-svar som INTE funkar kan ju uppfattas som en värre tvärsågning än ett rakt "usch".

Gitte - Jag tycker dina avslutande fyra punkter är alldeles fantastiskt bra. Man skulle vilja ha dom uppstencilerade så man kan trycka dom i näven så fort nån frågar.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Gitte

8 april 2009 17:35

*asg* Tack Anders, det tog jag som en ärlig och uppriktigt komplimang tillika som ett erkännande att du någongång stått inför samma dilemma och undrat hur tusan du skall ta dig ur den här knipan.
Gör inte som jag gjorde en gång. Jag stod med dörrhandtaget i näven på väg in till väninnan som jag dock visste precis hade varit på Gekås.
-Vad tycker du om min kjol?
Jag blev helt blank.
Det var en kjol.
Den var vit.
Den var halvlång.
Asså. Det var absolut inget märkvärdigt med den, möjligtvis att den var lätt genomskinlig i ljuset och såg skrynklig ut.
-Den ser skön ut. Försökte jag lite tafatt. Vad skulle jag säga? Egentligen ljög jag, den såg inte ens skön ut. Det var en kjol, inte någon dj*vla trasa hämtad på catwalken liksom.
-Jamen, vad TYCKER du om den?
Jag tror jag ryckte lite på axlarna.
-Men, tja, den duger väl till vardags?

Hon blev stensur, och jag förstod ingenting.
Asså, vad finns det man kan tycka om en vit hängande kjol som är en kjol???? Att den är vit? Att den är lång? Äsch. Jag har gett upp för länge sedan. *skratt*.

http://www.bortbytingen.bloggagratis.se

 

Anders

8 april 2009 19:39

"Den är vit" hade ju annars varit en väldigt bra replik, på ett slags Rain Man-mässigt sätt.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...