Satt med papper hela dagen igår med, och det var precis lika fängslande som i förrgår.

Jag har ett mycket märkligt förhållande till siffror. Jag har nog en rejäl släng av dyscalculi, kan för mitt liv inte lära mig gångertabellen. Och jag aktar mig noga för allt vad siffror och hopslagning eller fråndragning utan räknare. Men inte ens med räknare känner jag mig säker, utan jag måste ju dubbelkolla och trippelkolla så att jag får samma resultat varje gång, och först när jag har fått det ett par tre gånger i rad så känner jag mig säker. Helt lost, altså.

Sen kommer jag till problemlösning, helhetsbild, situationsbundna siffror och sådant som kan lösas med ekvationstänkande, eller som för andra är abstrakt. Då briljerar jag, sätter mig in i siffrorna, bor i dem, bygger upp dem så de får en egen verklighet och kan se dem "inifrån" på något sätt och allt blir logiskt och klart och heureka, jag förstår precis. Det här är skälet till att jag som inte kan multiplicera gick igenom nian med en 5:a (dåvarande betygskala, numera hade det väl hetat MVG) i betyg i matten och likaledes gick genom komvux alla mattekurser med väldigt goda resultat, en gång i tiden. Och jag har ett sådant här komplext förhållande till matematik även idag.

Sätt upp ett par siffror på ett papper och jag fattar ingenting, aktar mig för att ens försöka om jag inte måste. Men ge mig ett problem, bygg upp kostnader, tala om för mig vilka siffror som inte finns och vilket förhållande de har till de siffror jag har och be mig hitta ett logiskt resultat utifrån de förutsättningar som finns, och jag hittar sambanden du inte har sett. Och tycker att det är kanonroligt! Så länge jag lever inne i talet så ser jag det klart, skriver ner det på ett papper, det är korrekt och sen lägger jag ifrån mig den färdiga uträkningen och sedan har jag processen klar, men siffrorna förstår jag knappt i efterhand. Om jag inte går in i räkneproblemet med full inlevelse igen, förstås, då blir det uppenbart. Ärligt talat var det min lärare i nian som upptäckte min förmåga, jag kände inte till den själv. Han hade flyttat till området och tidigare undervisat i högre matematik på universitet, men sådana finns inte i området inom ämnet, så han dog nog mentalt, men fick söka sig till ett högstadium. Och där fanns jag, bråkstaken och skolkaren som mest ägnade tiden åt att peka finger. Hur fasen han upptäckte det här har jag inte någon aning om, men jag hade årsbästa resultatet i kommunen, i nationell skrivning i matematik det året (enligt läraren), en av frågorna var jag den enda eleven som hade klarat att lösa (han var vansinnigt stolt över mig den gången och är så än idag; man hade smugit in några överkursfrågor som var abstrakta). Han fick därmed inget problem att höja mitt betyg från streck till en femma i matte... *skratt*. Det var tider det.

Att jag minns det är mest för att de här dagarna med alla papper, både företags och privata ger mig samma känsla av eufori. Det är inte alls motigt när jag väl går in i det på djupet. Satt till klockan ett inatt, skall sätta mig några timmar till och sedan bär det iväg till revisorn.

Gött mos alla, vädret är ljuvligt, ni som kan, ta vara på det! (Det är det här vi längtar efter hela vintern!).