Alla inlägg under april 2009

Av Gitte - 9 april 2009 08:12

Tja, då sitter jag åter här och känner att jag behöver en lista för att inte glömma bort det jag skall göra, eller för att åtminstone komma halvvägs. Några punkter blir det ju... alltid lika roligt att följa upp i efterhand vad som verkligen genomfördes och vad som kom "emellan". Jag har en viss förmåga att omstrukturera mig och ändra fokus när något är så oinspirerande att jag måste skriva upp det på en lista för att komma ihåg att det borde bli gjort.


En sak skall jag i alla fall göra. Kikade in hos Erry -som lagt en kommentar igår- och hittade en bild på en jättesöt tapet, som jag tyckte var "bekant". Sen insåg jag att jag hade den in en annan färg. Och att jag aldrig öppnat rullen för att se hur den egentligen såg ut. Så det skall bli spännande att göra, för på hennes bild (som nog var lånad på nätet?) är den inte alls dum!

ANNONS
Av Gitte - 8 april 2009 11:09

Året var 1985. Platsen var köpenhamn, tidpunkten var både kylig och arla. Där stod jag och huttrade och undrade varttusan Minna hade tagit vägen, och hur f*sen vi -eller jag- hade hamnat i köpenhamn av alla ställen, altså, det var ju till Neanders Club i helsingör vi hade styrt kosan kvällen innan.


Som vanligt vid den här tidpunkten och årstiden av mitt liv så stod jag där ganska barfota. För att inte säga bokstavligt talat barfota (skor? Varfördå? Det är ju sommar?) och iförd tights, indisk kjol, bylsig shirt, och massor av halsband, armband och ringar, de flesta med turkosa stenar på. Armbanden var knutna i olika färger och modefjonger, hobbyn framför alla just då att knyga ögon, kors, och tvärs i knutar i glada färger. Jag var nog en syn för gudarna om jag skall våga mig på en självkritisk resumé av den här klädperioden.


Nåja, Minna var borta liksom min axelväska innehållande plånbok och där stod jag, pank och fågelfri och undrade vart jag skulle göra av mig själv. Min biljett fanns i väskan förstås. Mobiltelefoner fanns inte då, eller fanns och fanns, det gjorde de säkert, men vi hade inte sett dem på vykort ens vid den här perioden.

Jag visste förstås, att jag kunde inte nå Minna, och enda sättet för Minna att kontakta mig; för jag antog att hon när hon vaknade till liv; lika lite som jag visste var hon fanns, visste var jag fanns, och köpenhamn -eller var hon nu var-, är inte världens enklaste plats om man vill hitta en borttappad (frågan var ju dessutom var och när; men hon kanske visste bättre än jag...) person i vimlet. Om hon nu ens fanns i köpenhamn? Men hon hade mormors telefonnummer och mormor fanns NÄSTAN inom räckhåll (några mils avstånd) om jag bara kunde hitta lite pengar, att a; antingen ringa för, eller b; ta s-toget för. Hur löser man då det i en främmande stad innan ens duvorna hade vaknat?


Det kom en äldre -halvsliten för att inte säga helsliten- man emot mig där jag satt på en bänk; jag blev först lite osäker på om han tog misste på person eller om han tog misste på MIG som person; men han log och såg allmänt vänlig ut, så jag valde att inte vara avvisande i förväg.


-Hej Skat, du er velnok tidligt på den, va?

-ja, jo, det må jeg ju nok indrømme.

Han satte sig bredvid mig och vi kom att prata om allt och inget och till sist så frågade han mig vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Jag förklarade min belägenhet, att visst, jag har mormor utanför köpenhamn, min väninna ringer nog dit så småningom när hon vaknar (tror klockan var fem på morgonen eller något sådant så jag hade nog ett par timmar på mig innan hon oroade mormor -som inte visste att vi var i danmark- både blå och grön) så jag måste ta mig dit på något sätt.


-Jamen hve´ du hva´, lille skat? Her har du en halvtredser så du kommer godt hjem til mormor og får fat i din veninde.

-Jamen, hvordan finder jeg så dig og kan betale tilbage.

-Det skal du ikke tænke så meget over, det er næmlig sømandspenge.

-Nåh, på den måde. Sømandspenge, hvad er det da for noget?

-Dem fik jeg selv en gang da jeg havede brug for dem meget godt, af en fremmede jeg mødte i London. Han havede selv fået dem i Australien en gang. Du skal altså ikke betale pengene tilbage til mig, men den dag du møder en fremmede person i brug for et lille ekonomiskt bistand, så gir du pengene hvidere, så de fortsætter sin vej over jorden.


Jag tackade. Pengarna räckte till s-tågsbiljetten mer än väl, kom fram till mormor vid åttasnåret, fick väckt och överraskat henne -förstås- och en härlig frukost dukades fram. (Nejdå, mormor, jag har inte varit ute på dåligheter, vi kom ifrån varandra på hovedbanegården..). Väninnan ringde inte så långt senare; snart kunde vi mötas och tja. Vi åkte väl inte hem riktigt där och då, men inom sinom tid gjorde vi ju så och allt gick väl. (Kul hade vi dessutom).


Sjömanspengarna har jag betalat tillbaka många gånger, så ofta jag får tillfälle faktiskt; och jag hoppas innerligt att de fortfarande finns i omlopp någonstans och har en framfart. Det här mötet med mannen den tidiga halvkyliga morgonen i köpenhamn glömmer jag inte i första taget, den oväntade hjälp av en främling som helt plötsligt vände ett oöverstigligt akut problem till en bagatell och färden som bara kunde fortsätta i rätt riktning kanske var en större hjälp än jag just då kunde förstå, jag tycker ju i efterhand  inte att allt för unga flickor skall stå barfota i stora städer utan vidare på morgonkvisten utan att ha pengar på fickan eller någonstans att lätt kunna ta vägen (där hör du skälet, min dotter, varför du får stanna hemma! =). ). Men på den tiden fanns det nog inte så många faror som det gör idag, så på sätt och vis var vi kanske lite friare? Men, nåja.


Sedan dess så älskar jag allt vad sjömanspengar och pay-it-forward-grejjer heter! 

ANNONS
Av Gitte - 7 april 2009 12:51

Jag snubblade in hos Rättvisa barn och läste tillbaka ett par dagar. Hittade där en uppmaning att haka på något som verkar vara ett årligt återkommande event, årets PIF! Det lät lite kul, så visst, vi kör! =)!Detta innebär att jag kommer att skicka en gåva till de 3 första som svarar på detta inlägg. Presenten kommer i brevlådan inom 365 dagar. (Dock inte handgjord, men skall göra mitt bästa för att göra det personligt i alla fall!). Jag tänker gräva bland mina lanthandelsmojänger och hoppas att det är ok att jag halvfuskar och inte gör något för egen hand. *rodnar* Kommer att hålla fast vid kreativitet som grundtanke, altså blir det något man kan använda i skapande på något sätt.

****PAY IT FORWARD"I will send a handmade gift to the first 3 people who leave a comment on my blog requesting to join this PIF exchange. I don't know what that gift will be yet and you may not receive it tomorrow or next week, but you will receive it within 365 days, that is my promise! The only thing you have to do in return is pay it forward by making the same promise on your blog.

Gör såhär:1. Lämna en kommentar under detta inlägg (gärna med en länk till din blogg). Skriv gärna en motivering varför du gillar retro, vintage, shabby chic eller vilken "era" som tilltalar dig bäst, och maila mig din adress på bortbytingen@telia.com. Uppge väldigt gärna i mailet, om du helst virkar, stickar, scrappar, broderar, syr eller annat. De tre första kommentanterna är med i PIF:en och får en present av mig inom 365 dagar. 2. Gör samma sak på din egen blogg!

Av Gitte - 7 april 2009 09:08

Minns när jag själv började min traderahistoria, och sökte ÄKTA mojänger från 50-70-tal, sida upp och sida ner av genuin gammal hederlig lump kom upp och njutningsfaktorn på barometern låg på topp.


Sedan uppstod helt plötsligt ett oskick. Det började smyga sig in en massa som verkade åka snålskjuts på en plötsligt uppvaknande intressevåg av hiskeligt ärtgröna tjottaflonger, dvs, unreal stuff, if you know what I mean.


Med konstiga moln och grejjer, såg rätt ut men var inte "äkta". Nyproducerad kraffs. Mitt hjärta slog dubbelvolt och andnöden var ett faktum. Heow! Barnkläder fulla med miljögifter som inte laktats ur under de senaste decennierna, i samma form och design som den äkta varan och det var riktigt gräsligt. Jag såg framför mig hur indiska barn berövades sitt dricksvatten och sattes i arbete framför spinnaren. Here we go again, in på "vår" arena kom kommersialismen och våldförde sig på alla oss som hade hittat sjuttiotalet, som skapat en egen avantgarde med en tydlig signal; "SE! VI HAR HOPPAT ÖVER TÅGET, VI ÄR NOG LITE MER INTELLEKTUELLA ÄN NI, HA-HA, (eller så är vi bara annorlunda, kulturella, avvikare eller socialt missanpassade, eftersom vi gillar indiska kjolar)". Modelejonen kastade sig över vår egen personliga style och gjorde den till sin, och hela buisnesskedjan hakade på. På tradera märktes detta inte minst för att sökorden "70-tal" innebar träffar och sida upp och sida ner med nyproducerat dyrt modekraffs. Och våra kära sjuttitalisar, skjortor och inredning var plötsligt eftertraktat, och inte gick det att uppbringa barnplagg för en tia längre. Nu var vi helt plötsligt heta. Två-tre-fyra, ja varför inte FEM hundra för rätt mönster eller form? Fler än jag som gick och kliade sig i skallen ett tag? Va? Det här som alla säger är så fult, grönt och brunt och orange och jag vet inte vad? Nu ville ALLA ha. Scheisse.


Jag tror att det här kommer att dö ut så sakteliga, om det inte redan har gjort det? Snart kommer åttiotalet i full skala, och alla nyproducenter får börja sätta in axelvaddar i babybodysarna, och jag kan lova på heder och samvete, ni får ha det i fred. 80-talet genomled jag en gång, och det räcker. Men jag kommer åter börja hamstra överblivet från den här trendsvängen som ingen vill ha!


By the way, om du läst ända hit så kanske du är retrofil eller vintagenörd själv. Missa inte sidan Retroforum!

Av Gitte - 6 april 2009 17:27

Det är nästan sommar nu? Inte riktigt än, men väntar vi en dag eller två och vädret får lov att fortsätta att vara såhär fint så kommer det att explodera med grönska fullständigt där ute!


Nu ser vi stora hav av krokus och småblommor överallt här, och det lyser upp så fint. Varför kan man inte stoppa in den här årstiden i en flaska och spara lite av det till vintern när man verkligen går in i mörkret som finns överallt och som tränger in en i hörnet och kryper in under skinn och ben? Såhär skulle det vara alltid....

Av Gitte - 6 april 2009 09:34

Skrev ett inlägg ang ett besked jag fick idag, men insåg att det kanske var av lite för privat natur för att blogga om. Ganska intressant egentligen. Var går gränsen för det som är för privat, eller det man kan skriva om i en blogg där man inte är anonym, egentligen? Eftersom jag har lagt länkar ex i facebook så vet jag ju att det finns en viss överhängande risk att någon av mina vänner faktiskt kikar in, tillika så har jag ändock gått ut med detaljer som innebär att om någon bekant härifrån skulle råka springa på den, så ligger det inte så långt ifrån att förstå att det är "jag" som ligger bakom. Eftersom jag inte har haft någon blogg tidigare så har jag inte reflekterat så mycket över det här med vad man skriver och hur mycket som känns ok att släppa ifrån sig.


Nåja. Jag lär mig väl.


Måste visa den här hjärtblommetapeten som även finns i brun färgställning. Det har varit en sådan där variant som jag har ställt åt sidan utan att egentligen titta på den. I minnet har jag haft för mig att den har varit vit eller ljusare i varje fall? Ja, den bruna är det förstås, men den här rosa tänkte jag på lite speciellt. Nu när jag faktiskt tog upp en rulle, öppnade den ordentligt (har nog öppnat en tidigare men det var länge sedan och den rullen hittade jag inte så den måste ha gått åt) och faktiskt ställde mig och tittade på den så ser jag dels att den ÄR rosa i bakgrunden, (gammalrosa) och blommorna ÄR rosa och att en del av dem faktiskt föreställer små hjärtan nästintill. Den var ju ursöt! HUR har jag kunnat missa det??? Tänk vad hemmablind man blir egentligen!

Av Gitte - 5 april 2009 17:38

Var i lokalen en stund men fick avbryta för att åka hem. Fick ett samtal.


-Dina getter har rymt!

-Det är nog ingen fara, sa jag, det börjar ändå bli dags att de får lov att komma ut. (Vi är nyflyttade så de har fått vara inne ett litet tag för att bo in sig). Men jag kommer väl hem för säkerhets skull.

-Jamen, springer de ingenstans?

-Jodå, de letar upp den närmaste hästen som finns att uppbringa.

..... en stunds tystnad.

-Du har rätt. De är på väg till hingsten!


Det lät som om mannen i telefon skakade på huvudet (hur nu det låter) och han undrade säkert hur jag kunde veta det. Det är enkelt. Mina getter vet inte om att de är getter. De tror att de är hästar helt enkelt!


Ställer man dem i en hage där det inte finns några hästar så rymmer de. De tar sig igenom ALLT! Men, finns det bara en hästhage i närheten så behöver man bara leta efter hästflocken, och säkert som amen i kyrkan; getterna studsar tre meter bakom, eller på väg till platsen "tre-meter-bakom", den häst som de valt som flockledarhästget. Visst är det lite märkligt? Speciellt med tanke på att hästarna de har gått med senast har varit en flock ardenner, precis som hingsten som de skulle in till idag är. Och det är inga SMÅ ardennerhästar vi pratar om.  Och faktum är att ingen häst varit elak vid dem ännu eller sparkat efter dem, så de måste också på något sätt bara accepterat de vita krulliga varelserna som kommer bräkande efter... djur är allt märkliga eller hur?


Av Gitte - 4 april 2009 23:43

Helt plötsligt var vi barnlediga. Mina äldre barns far kom och hämtade lilleman (dvs, min och sambons son) och han skulle sova över där tillsammans med sina syskon.


Vad gör vi nu av den nyvunna oplanerade barnledigheten?


Sammanfattning:

*Sambon lagar.... diskmaskinen medan:

*Jag håller den halvt upprätt på trekvarts (med handen mellan väggen och kanten, AJ!!). En timma MINST! (hans jobb med detta tog dock flera timmar).

*Sambon sätter hjul på min överblivna låda från byrån. (Tack, du är och förbli min brevduva och lingongurka, när skall vi gifta oss??).

*Jag sorterar igenom tre flyttlådor vars innehåll skall pressas ner i min överblivna låda som skall bo under soffan.

*sambon fyller den nylagade diskmaskinen och börjar plocka i tråkiga plastburkar. (Skäms. Jag blev inte färdig med dem i veckan, vi pratar tjugo års samlande av tråkiga burkar med lock).

*Jag klipper klorna på hunden och börjar plocka hans päls. Hittade dock inte min kalksten och gummipropparna till fingertopparna så jag fortsätter imorgon (fingrarna klarar inte hur mycket som helst utan att gå sönder i sidorna). /strävhårig ras som handplockas. Han njuter av kloklippningen men blev lite otålig av plockningen. (Katter och kaniner och söta tikar överallt).

* Jag tvättar och hänger upp ett otal tvättar.

 *Jag sorterar ett halvt tvättberg (hjälp, hur kan fem personer ställa till så mycket tvätt på så kort tid?)

 *Jag införlivar sambon i den nya planerna med vägghyllan som jag kommit på att vi skall genomföra. Hur hittar man handsmidda hyllkonsoller? Letade en stund på nätet för att se om en gammal väninna börjat smida igen, hon är såå duktig på detta. Får fortsätta forska i detta.

*Vi åker och handlar. Detta event efterföljs av en fika på vägen hos väninnan vars son fyller år förstås. Dagens höjdpunkt. Hennes son hade lärt sig gå den sista veckan utan att hålla i sig.

*nu är vi hemkomna och skall titta på teve. Sen går vi och lägger oss. (Hörredudu... sånt där gör faktiskt inte mammor och pappor vet du väl!)


Sensmoralen av den här ganska intetsägande dagen med tanke på barnlöshet och allt, är att vi är ett par urbota tråkiga människor som verkligen förtjänar att torka ut i varandras sällskap. Inte en fest så långt ögat når, altså. Och inte frågar vi efter det heller. Men det är skönt att få andas ut mellan varven!


Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16 17 18 19
20 21
22
23 24 25 26
27 28 29 30
<<< April 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se