Avskyr att vänta på ett besked som kan vara positivt. Finns inte mycket som slår det.

Samtidigt som logiska överlevnadsskyddet slår till och säger att "det här är helt omöjligt, ställ inte in dig på något annat" så finns det ändå en liten förrädisk orm någonstans som ändå när ett litet hopp. Och den där jäkla inkräktaren som inte lyssnar på logiken och rimligheten, slår rot och fäster sig inom en och kommer att bryta ut i ett förfärligt ramaskri när logiken får rätt i sista ändan. Buääähhhh..... varför kan jag inte ställa in mig på det värsta till 100% istället och bara inse faktum i förväg, så slipper man besvikelsen när det kommer över en?

Skall gå och lägga mig nu och se till att både Jante, Ågren, Brahe och grabbarna får ta fäste rejält i maggropen så att jag verkligen inser att jag inte har en suck att komma med och att det är lika bra att lära sig det en gång för alla, bara så jag vet det. Flera dagar i ovisshet. Tycker inte alls om det, inte alls, inte alls. Det är bra mycket bättre att jobba nerifrån det allra västa tänkbara scenariot än att ha ett litet om än ack så litet frö av hopp i sikte. Hm, slå mig hårt i huvudet, tack!

Stänktapeter är långt underskattade idag. En tapet liknande den här i rosa/gammalrosa/vitt-stänk, hade jag själv i det tidiga åttiotalet i min hall, som jag kombinerade med massor av spets och torkade blommor. På den tiden hette det inte shabby chic, men attanstamigtusan, nog var det shabby så det stänkte? (hm, lovar, den var apropå stänktapeter helt oavsiktlig).

Fast lite a la madonna-mode liksom, men nog skulle det vara gulligt och romantiskt så det förslog, men samtidigt tufft och "bad girls go everywhere"-mentalitet över det, så vi knöt på lite svarta och lila rosetter och liknande överallt så att det fick "rätt stuk", och icke att förglömma, dunfuskblommorna och nylonstrumpeblommorna som var heta just då.

Jag och dottern stod just igår och vek alla mina gamla spetsgardiner från den tiden, varför jag kom att tänka just på min hall. Över garderoben och i alla hörn hade jag fäst över spetsgardiner som stod sig så väl till det här rosa och vita.

Saknar även min artonhundratals hallspegel med byrå som försvann någonstans på vägen i ett misslyckat projekt att göra iordning dem, tyvärr. Någon har en helt fantastisk möbel i sitt garage som egentligen tillhör mig med ett helt fantastiskt facettslipad spegelglas. Det grämer mig måste jag påpeka, men jag kan knappeligen begära tillbaka den så här långt efteråt, det inser jag ju. Att den hamnade där var för att; hör och häpna, var avskavd i färgen, och så fick det ju inte vara på den tiden liksom. Inte skulle det synas att det var gammalt, utan det skulle bara vara gammalt och intakt eller avlutat. Tänk så många möbler som totalförstördes under alla år av fanatiskt avlutande och skrapande av färg... gråter nästan när jag tänker på det. (Men bara nästan). När det gällde min spegelmöbel så var det någon som skiljde sig vars man fick en ny fru, vars fru sedan sparkade ut vederbörande och behöll både hus, hem och företag efter ett par års äktenskap. Så kan det gå till i vår herres hage trots att man tror att alla haspar sitter på. Så spegelmöbeln har jag lämnat därhän och skyller mig själv!

För att återgå till stänktapeter så har jag själv mött dem först i början på åttiotalet, men senare har jag sett dem i möbelkataloger etc, från mitten-slutet av sjuttiotalet, dvs, långt innan de i själva verket slog igenom med buller och brak. I det tidiga åttiotalet tror jag att varannan kotte som bodde inom allmännyttan i varje fall i varbergs kommun hade stänktapeter såväl på toa som lite varstans. På dass hade jag vit botten med blått stänk, och den gillade jag skarpt när jag tänker efter.... Fast egentligen är det ju en tapetvariant som är betydligt betydligt mycket äldre än så. Man har ju hittat tapeter från artonhundratalet med stänkmotiv, så nog är det något som kommit och gått under århundradenas/decenniernas gång med jämna mellanrum.

Någon mer än jag som tror att stänkisarna kommer vad det lider igen, på bred front?

På vilka tapetvarianter jag har lagt ut och inte. Hittade några favoriter jag la i repris i förra inlägget som var utan bilder: men dessa undrar jag om jag visat tidigare? Kan nog finnas några rullar blått kvar av dem med när jag tänker efter....

Den här har jag även i ljusblått och rosa men av någon underlig anledning har jag inte tagit bild på dem. De är sååå söta!

Yippie, äntligen har min son tagit sitt förnuft till fånga och börjar tänka klart. Han är som jag. Fungerar först i sista minut när det nästan är för sent. Just nu går han en lärlingsutbildning som skomakare och vi har pratat om olika specialarbeten i flera månader, vad som finns, vad som kan göras etc, etc, etc. Nu när det skall vara inne inom en månad så vaknar han, "hjälp, jag måste lägga ett visst antal timmar, göra en produkt och lämna in ett skriftligt arbete, jag kanske skulle sätta igång?"

Nu kommer han äntligen hem i helgen och då skall vi sätta fart, han skall skriva ut alla ritningar och annat jag har samlat på mig såväl under årens lopp, samt sidor jag fått nyligen av en bekant, och så skall han börja göra ett par meddeltidsskor. Jag hoppas ju att första paret blir till mig, dels för att han behöver göra ett par första för att lära sig på, men sedan anar jag att han kommer att göra skor på löpande band till den som vill ha eller behöver. Medeltidsskor är inte det allra lättaste att få fatt på och jag kan tänka mig att som skomakare kan det vara en rolig sidonisch att hålla på med om han vill jobba med yrket sedan. Tror att en skomakare idag måste hitta olika nischer, för att klara sig, även om det förmodligen är strålande tider för skomakare i kristider. Jag tror nämligen att krisen har en väldigt god sidoeffekt. Man börjar slita ut sina grunkor och minskar onödig konsumtion som i sin tur medverkar till att överproduktionen och överkonsumtionen måste minska på sikt. Så sett ur miljöperspektiv så hoppas jag att krisen håller i sig ett tag, såpass länge att människor börjar tänka om och tänka efter, "vad har vi egentligen hållt på med?" Dessutom hoppas jag att den är slutet på alla skenande fastighetspriser, men det är ett annat inlägg och jag hade lovat att hålla mig kort.

Jag går lite nervöst och inväntar ett besked som jag inte kan påverka. Samtidigt så boxas min hjärna med att hitta plan B och plan C. Snart har jag klart för mig hur mina olika beslut och vägar ser ut, beroende på beskedet som väntas senast måndag eller tisdag.

Idag skall jag därför försöka hålla mig så sysselsatt och upptagen i huvudet som jag bara någonsin orkar och kan, eller rättare sagt, inte bara idag, utan tills jag vet besked och kan sätta olika bollar i rullning beroende på hur jag gör. Går plan A igenom så är det en väg. Går inte den igenom så får jag överväga plan B. Och allra sist så är det C som är den längsta, tråkigaste och tristaste vägen om inget annat återstår. Någon som har varit i liknande situation? Jag har dock insett att väggen tar slut här och nu är det nödvändigt att agera och göra något åt situationen oavsett åt vilket håll det bär. Skulle egentligen vilja sätta igång plan B omedelbart och jag känner lite frustration över att inte veta hur det går med A, eftersom igångsättande av B utesluter A och vice versa. C innefattar delar av B men inget av A, därför hänger väldigt mycket på A, och jag är lamslagen tills jag vet besked med det. Avskyr onödiga stopp på vägen, det skapar bara frustration och jag har varit overksam länge nog nu. Och egentligen, mentalt... så inatt när jag började lägga ihop saker och ting -nu när jag äntligen fått lite mer klarhet i förutsättningarna, som kanske inte varit helt uppenbara eller uttalade tidigare- , så har jag nog redan uteslutit genomförande av A och räknat bort den möjligheten. Ser ingen rimlig eller realism i det egentligen? Men som sagt, det står utanför min kontroll och jag får lära mig att luta mig tillbaka och inse att det faktiskt finns saker jag inte kan påverka. Att vänta på flytet och flowet från universum, att man får vad man behöver, etc, har jag nog aldrig riktigt varken upplevt eller lärt mig. Men jag har bestämt mig för att det inte är mitt fall, det kommer att vara hårdare för någon annan om det går som jag tror? Men visst fasen vore det skoj om jag hade fel! Nåja. Man skall tänka positivit och det försöker jag göra, även om det inte är helt lätt för det är mycket som hänger på det här. Men jag skall nog villigt medge att hade jag från början förstått hur olika delar hänger ihop som jag fick klart för mig igår så hade jag nog i ett tidigt skede tänkt bort möjligheten och insett att det inte är realistiskt? Men som sagt, nu är det som det är och beskedet måste komma. Skulle jag ha fel är ingen gladare än jag!

Dagens lista innehåller att fylla i ett par blanketter som skulle lämnats in för länge sedan; men jag fick inte kraft innan deklarationen var klar och lämnad. Det var ett hinder jag skapade helt själv, jag gör så ibland. "Jag måste göra det här, men jag tar det när det här andra är klart".... ungefär. Det är några timmars sysselsättning. Sedan åker jag till lokalen, kanske skulle ta och samla ihop alla gamla symönster och hitta en plats för dem.