Rökningen går ju sådär. Måste ju medge att min ambition att lägga av tvärt som ett minutbeslut inte var så lyckat. Men då jag har insett att jag konsumerar långt över vad mitt eget sunda förnuft talar om för mig att jag borde göra, så tänker jag ändå som ett långsiktigt beslut; göra något åt problemet med min självinställning. Jag vill inte vara en rökare! Känns som ett misslyckande att betrakta sig som en sådan, och jag tror att man mår bättre med sig själv, om man kan säga att man är en FÖRE DETTA rökare, dvs någon med självdisciplin, kurage och målmedvetenhet. ;). Det är ju och förblir ren jäkla idioti att fortsätta suga på den där pinnen som bara kostar massa semesterresor och förkortar livet, vi som röker lever helt enkelt inte bara kortare på sikt, vi har även ett mindre stimulerande liv; då våra pengar går till cigaretter istället för nöjen och upplevelser. Ganska korkat om jag får säg.

Vad är jag duktig på som rökare? Jo, att belöna mig själv. "när jag är färdig kan jag ta en paus" "när det här är gjort kan jag ta en kopp kaffe o en cigg" "nu är det snart fikapaus, gör klart det här först" etc, etc, etc. Som ett led i att minska det här suget så gör jag något annat som jag upplever som både lustfyllt och avkopplande och fullständigt adrenalinkickskapande. Jag tävlar mot mig själv. Jag är fullständigt Mah-jong-beroende sedan tidigare, älskar att skjuta och trycka och flytta på blippar och bollar och saker som innebär att jag har lyckats tänka ut en strategi och som belöning för min superintelligens eller skicklighet, så får jag en blixtar och tjoffar och poffar och poäng. Problemet är bara att jag lätt fastnar, kan inte bara ta ett spel utan mitt kickbehov måste tillfredsställas först. Och roligt har jag. Daniel Stern har ju lyckats att påvisa det späda barnets varseblivningsnärvaro till ett här och ett nu och bygga en teori så att det inte bara med känsla kan förstås (rekommenderar böckerna; Spädbarnets interpersonella värld Ögonblickets psykologi, Daniel N Stern, ), men vid min je, jag är övertygad att spel och utmaninger av det här slaget innebär att även den mogna människan hittar en världssekvens som utgår från ett ständigt byte av Här och Nu, i kombination med belöning eller bestraffning, och att mötet med skärmen även den skapar substitut för en storts interaktion. När vi kan umgås med datorer, behöver vi verkligen människor? (how, nu stoppar jag mig själv här innan jag förlorar mig helt i ämnet).

Det jag vill fram till är; Kan jag lura min hjärna till att hoppa över en cigarett arton gånger om dagen, genom att jag ger den ett substitut till att skapa andra sorters belöningsupplevelser, så är det värt att testa, eller hur?

Hasta la vista, bejbe. Nu skall jag ut och fånga dagen och vädret. Har jag tur så bjuder förmiddagen på en ardennerbetäckning, ett skådespel vi ser ofta här på gården, och det är alltid lika fashinerande att se hur den här enorma hannen (en majorstor gigantisk fantastiskt vacker och muskulös sak) faktiskt uppvaktar stona innan han skall till. Men jag är allt glad att jag inte är en häst! =)! (Jeezes!).