Måste bara skriva av mig lite sådär apropå 1979, fast tio år tidigare...Har nu läst runt lite, och sökt på begrepp som ex bohem och hippie. Vad jag inte begriper. När blev det bohemaktigt och hippieaktigt att vara urpräktig, göra allt enligt klockan, och engagera sig i barnuppfostrans olika måsten/och fördömmanden: och dessutom förkasta alla som inte har kommit fram till samma slutsatser och måsten som man har kommit fram till själv?

När jag var ung -en tants memoarer kanske jag skulle kalla det här- så var någon som anammade bohemlivssätt och hippiestylen lite "lös" och mindre "präktig" och "fördömande" dvs, om det inte gälle fred och krig och sånt där. Det var begrepp som solidaritet, att inte göra det förväntade, protestera mot etablissimanget, idealism och sådana där mossiga saker som gällde. Peace, love and understanding, och 6 dagars arbetsdag samtidigt som man odlade vetegräs och målade banderoller som skulle visas upp på barrikaden. Man ville förändra något. Man trodde på något. Ett högre mål än det individuella. Det var kollektivet som gällde, såväl i miljöfrågor, medmänskliga rättigheter och andra engagemang. Hur fanken folk valde att bära sina barn, låta dem sova eller var eller hur länge eller på vilken tid på dygnet, äta på tumme eller ej var liksom petitesser i det stora sammanhanget, och de flesta överlevde trots allt sin barndom med alla brister och fel.

Ursäkta mig, men många av dem jag uppfattar kallar sig radikala eller hippie idag verkar vara just det som min mammas generation hippies invände emot, präktfior som lägger värderingar i hur andra väljer att leva sitt liv. Och vars enda budskap är just hur man går tillväga för att fostra ett barn, vad de skall äta och sånt: som om världen var fyrkantig och som om ens barn vore ett unikum och som om deras värld går under om de inte får allt i rätt ordning och på rätt sätt och i enlighet med den senaste rådande uppfostringsmasshysterin.

Man blir inte hippie för att man klär sig i sjuttiotalskläder liksom. Hippien bor på insidan och INGENANNANSTANS. Fördomspellarna, Präktfiorna och Svenssonmaneren, det var ju dem man ville betacka sig för? Och nu verkar det vara precis det här dagens hippiemänniskor står för?

Eller blev sextiosjuttiotalsgrejjen bara den nya modevågen och vet man egentligen vad det är man väljer att stå för, eller signalera som fasad?

Och jo, jag klarar mothugg. Är man som jag uppväxt i köpenhamn under slutet av sextiotalet och en bra bit på sjuttiotalet så nog tusan har man mött hippievågen. Där var det baske mig ingen, oavsett ålder som kom undan politiken.