Det var  2 vänner som promenerade i öknen.

Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ene ger en örfil till den andre. Han har ont och säger inget, men skriver i sanden: I dag fick jag en örfil av min bäste vän.

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där dom bestämmer sig för att bada. Men den som fått en örfil tidigare, drunknar nästan och hans vän räddar honom.

När han kommit till sans igen skriver han på en sten: idag räddade min bästa vän mitt liv

Den som givit örfilen och sedan räddade sin vän frågar:
"När jag skadade dig skrev du i sanden, och nu när jag räddat dig skriver du på en sten. Varför?"
Den andre vännen svarar: "när någon skadar oss ska vi skriva det i sanden där förlåtelsens vindar kan sudda ut det. Men när någon gör något bra för oss, bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det".
Lär dig att skriva dina skador i sanden och dina glädjeämnen på stenen.

Utanförskap, eller avvikandeteori är något som intresserar mig. Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om det ärligt talat. Det som dock skrämmer mig är att det oftast är omgivningen och miljön som håller sig inom de olika normerna som skapar utanförskap och avvikelse, men det är individen som ställs utanför som drabbas. Ibland undrar jag om det här är något man reflekterar över egentligen? Att man själv medverkat till detta i större utsträckning än vi egentligen tror?

Här sitter vi och kika och förfärarar oss över program som Rent hus, och tänker något i stil med; "hur folk egentligen kan leva så" (nåja, det var en retorisk glidning med sanningen, jag förfärarar mig faktiskt inte, men programmet är så intressant att det får vara ett helt annat eget ämne), och pratar om ett vi och ett dom och förstår inte att det är just definitionen av "vi och dom" som skapar avvikare.

Finns det inget "vi" och inget "dom," utan bara ett "vi" så är ingen utanför, eller hur? Men någonting hos oss människor appellerar till att vi behöver skaffa en egen tillhörighet och något att identifiera oss med, så därför blir det bekvämt att förhålla oss till alla andra som inte kan identifieras i samma termer med ett "dom".

Det som händer just nu i samhället är dock gräsligt. Fler och fler personer med sjukdomar och funktionshinder ställs utanför rimlig försörjning när försäkringskassan och riksförsäkringsverket snärjer åt regelverket och ifrågasätter om läkare som bedömer folk som sjuka verkligen har kapaciteten att bedöma om de verkligen är så sjuka att de inte kan arbeta och stå till arbetsmarknadens förfogande, och de enda läkarna som kan bedöma det här är försäkringskassans egna granskande medicinska experter. Altså är det läkare som bedömer om andra läkare har tillräcklig kapacitet för att bedöma sin patient. Hm. Ärligt talat, det får mig att undra om vi inte har lite för många läkare i landet, eller om det är så att man kan fuska sig igenom en läkarutbildning på något sätt? 

Jag tror personligen att det här kommer att bli mycket mycket dyrt att ställa människor utanför sociala trygghetssystem: sett ur ett kommande samhällsekonomiskt perspektiv. Det är ALLTID en annan budget, eller flera som drabbas på sikt. Och till syvende och sist, hur vi än har delat ur påsen, så är det ändå skattemedel det handlar om till.

Är det någon som verkligen tror på djupet att det blir billigare i längden att tvinga ut människor på arbetsmarknaden som har smärtor eller psykiska svårigheter sedan tidigare för att kanske misslyckas igen, och därmed kanske till och med förvärra sina skador eller sin problematik? Hur sjuk skall man egentligen behöva bli innan man betraktas som för sjuk i sverige, för att vara kapabel att kunna ta ett arbete om vi försöker tänka i rimlighetsterm?

Det är ju skönt att vi bor i en välfärdsstat, eller hur? *ironi*. Det allra värsta är att det är hyggligt vanligt folk som fick precis som de bad om när de gick till valurnan sist, alliansen var ju väldigt tydliga med sin politik trots allt.