för att göra någon annan glad.

Igår var jag absolut inte på topp, inte en endaste liten stund på hela dagen, men idag har jag vaknat med lite nytt hopp och en liten annan inställning till mig själv. Och så går jag in här och ser Tant Annikas svar på gårdagens inlägg. Solen lyser inte idag, men i mitt inre steg det absolut upp en STOR sol som gjorde det lite lättare och roligare att andas och le.

Ibland behövs det inte mer än så för att göra någon glad! Bara det här att stanna upp, och att vara. Det räcker mer än väl. Hur ofta gör vi det här till vardags egentligen? Ler mot någon vi inte känner eller lyssnar färdigt när vi har ställt frågan till någon "hej, hur är läget?" med en verklig inlevelse och intresse? Och framförallt med en öppen nyfiken inställning till en person man mött på sin dag?

I vissa perioder är jag dålig på det här och jag har nog haft en sådan period ett tag, där jag egentligen stänger mig själv för personliga möten, dvs; genuina sådana som verkligen landar I mig och som inte bara går av stapeln på ren slentrian. Jag tror jag skall ta mig en god funderare över det.

Jag ger dig som läser det här en utmaning, ta den eller låt bli.

Vem hänger med på att le åt EN främling idag? Bara för att se vilken respons vi får?

Jag skall absolut testa själv!