Jag har en passion, som nästan känns som ett kall. Gamla handelslager. Och det blev till av en slump. Tänk om jag från början visste vad det var ödet slängde i skallen på mig? Jag hade ärligt talat gjort lite andra val, det kan jag lova! Jag hade nog BARA hållt på med det här... Men den historien tar jag en annan dag.

Faktum är att de gamla lager jag varit i närheten utav -det är några stycken- har vittnat om samma sak. Det finns saker från hela affärsexistensperioden kvar i lager, där de ligger undanstoppade eller nerpackade i källare och vrår. Nogrannt förvarade av en generation som inte slänger utan vidare, då allt kan komma till nytta, som ett tänk eller ett paradigm från en annan tid.

Det här är ett ganska bra exempel. Papperstrosor, från 70-talet. Papperstrosor för engångsbruk? Erkänn att det låter lite främmande för oss idag? Vågar inte ens spekulera i vad det kan ha funnits för social behov för våra mammor och mormödrar som uppenbarligen köpte dessa här *ler stort då jag har en mycket livlig fantasi*:  

Sådana här små varor är folklivshistoria om du frågar mig! De säger något om sin samtid och hur man tänkte när de var aktuella...Men som sagt, idag är de nerpackade i källare och på vindar. När de nogsamt sparade varorna idag möter en annan generation, så kikas de på och vad ser man? Jo. Skräp. Soptippen nästa. Det här vet jag då jag har hört det gång på gång.

På soptippen hamnar allt vi inte längre vill ha utan en tanke på att just detta är en vara som redan åtnyttjat produktionsresurser och gjort en miljöinverkan. När det sedan slängs utan att komma i bruk och blir en ny miljöbelastning.
Den här ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är höjden av resursslöseri och missbruk av våra naturtillgångar i stort format, på samma sätt som överproduktion är. För samtidigt som vi slänger den gamla läsköppnaren så springer någon och köper en nytillverkad sådan. Till vilken nytta?

Och då har jag inte ens varit inne på det här med design och formgivning, som är ett ytterligare oerhört spännande område om vi går några decennier tillbaka. Jag blir ärligt talat ledsen av att tänka på det här. Här har någon sparat och sparat i decennier, kanske flyttat med och sen... åker det på tippen. Stor tragik och en skamfläck för vår tid. Men, nåja, det var inte det jag skulle landa i nu. (Sopor är också kul, men det tar vi en annan dag).

I en gammal manufaktur som jag besökte hade jag turen att få tillbringa mycket tid med ursprungsägaren och han berättade varmt om historiken bakom deras affär.

De hade startat upp ungefär strax efter andra världskriget slut och paret hade sedan dess haft sin manufaktur öppen sex dagar i veckan och inte haft den stängd en enda dag utom vid högtider. Nu var det dags att avveckla, då mannen -som är ensam kvar i livet- hade nått långt över pensionsålder. Och jag fick nöjet att gå igenom både hyllor och lager.

Inne på lagret hittade jag bland annat monogramband att sy på kläder, som de hade införskaffat allra första inköpet när de öppnade, mössor från sjuttiotalet, benvärmare från åttiotalet, jackor och åkpåsar från sextiotalet, en skyltdocka från fyrtiotalet, Burroughs kontorsmaskiner från fyrtiotalet, hyllsystem från såväl fyrtio, femtio som sextioal och ytterligare någon hade kompletterats under åttiotal. Och även dessa här:
På hyllorna i butiken exponerades underkläder och korsetter från femtiotalet, halsdukar och baskrar från sextiotalet, vita damhandskar från femtiotalet, nylonstrumpor från åttiotalet, och..... herrbrynjor från 2000-talet! Men? Hur kunde det här komma sig? Jag pekade på de danska kvalitetsbrynjorna och sa "de där är ju nya?".
 "ja" - sa mannen. "De gamla tog slut så jag var tvungen att beställa nya".

Det var där det slog mig hur det kunde komma sig att det fanns varor från alla decennier i gamla lager.
När något tog slut så köpte man in nytt.
Inte innan.
Inte för att det hade kommit en ny färgställning som var nödvändig i år, inte för att det har kommit ett nytt designsnitt som man måste hålla sig till och inte för att det fanns magasin som ropade ut att det fanns något som alla borde ha i år.
Utan för att det tog slut!

Man reade altså inte ut varor för att de skulle ta slut, utan slut var det först när det sista exet var sålt eller det endast fanns ett fåtal kvar i lager.
OM det så var så att nylonstrumporna som fanns var närmare trettio år gamla, så var de fortfarande funktionella och säljbara till deras kundkrets.
Tills de tog slut.
Och först då kom det in nytt på lager, oavsett om det var sommar, vinter eller ej. För strumpbyxor måste finnas i en manufaktur.

HUR FANKEN KOM VI IFRÅN DET HÄR?? NÄR UPPHÖRDE BEHOVSKONSUMTION???

Om vi funderar över hur vi har det idag. Hur i all världen kommer våra barn uppfatta konsumtion? De har aldrig mött det här tankesättet att man säljer tills något är slut innan man köper in. De har bara mött mönstret "inne-rea-ute"-fenomenet. Det är ju så våra plaggs tidsfaktor ser ut idag. När det väl är reat och nytt kommit in så är det andra omodernt och ute. Inte sant?

Hur kommer det att påverka dem egentligen på sikt? Kan inte sådana här faktorer faktiskt kanske till och med ha samband med att barn har koncentrationssvårigheter och annat eftersom vi idag inte behöver bearbeta de impulser som vi tar in? Det kommer ju ändå snart nya impulser, en ny sida på internet, barnprogram hela dagen och kollektioner som kommer och går? Förra året skulle ingen ha lila kläder, i år måste alla ha det. Blommigt var helute nu är det helrätt. Vida ben, smala ben, låga midjor, höga midjor. Fasen, folk vet ju inte längre hur de själva tycker att de vill se ut för det är modevärlden som styr helt och fullt, och vi påverkas absolut mycket mer än vi själva tror.



Kanske? Var gamla tiders handelsmönster en effekt av att maskinell produktion inte har varit något att ta för givet att man hade råd med om vi går lite tillbaka i tiden. Inte minst i efterkrigsperioder, då dessa generationer har upplevt både på brist på råvaror, långsamma transportvägar, kontra kristider med bristande köpkraft hos vanliga arbetstagare, arbetslöshetsperioder och så vidare. En gång i tiden var varor från asien värdefulla för att de hade transporterats tvärs genom hela världen. Hur ser vi på det idag? Tror vi tar det för givet, eller kanske inte ens vet om att vår nya blus har rest från indien till kina till amerika och till sist landat här?

Handen på hjärtat. Kommer våra barn och barnbarn någonsin få uppleva nöjet att gå in i en gammal handelsbutik som har varor kvar från 1999, 2001, 2005 och 2008? Eller ligger dessa varor redan på ett sopberg och multnar? Vad tror du?