Förstår mig inte på mig själv idag:

Det här har jag gjort idag:

1. Packat alla auktioner som gick ut igår. Eftersom min skalperade tumme spökar fick packningarna bli lite mindre arbetade än vanligt, låter alla knappar och band ligga kvar i föremballerade plastpåsar. Har dock inte hunnit maila, det får bli kvällens uppgift.

2. Ringt oräkneliga samtal. Varav några har semester och ringer mig på torsdag, fortsättning följer. Tre separata "ärenden" och 7 olika instanser; inte mina egna ärenden dock.

3. Fått klart för mig en strategi vilka förslag en person skall lägga fram på ett möte, har läst in mig på regelverk och fått klart för mig vilka intyg som behövs (jag skall följa med en person med aspergers på ett par möten som stöd) och hur lagstiftningen inom området egentligen ser ut. Samma person som är urtrevlig i telefon mot mig, är enligt uttalande inte alls lika trevlig i sitt bemötande med en annan person. Skall bli spännande att få erfara hur det går. Min ambition är att bara sitta med, så passivt som möjligt.

4. Haft kontakter för sambons räkning och fått besked på datum för röntgen inom kort. Nu skiter jag i att de tycker att han är vuxen nog att ringa själv, det är han, men han är för snäll för att stå på sig, och dessutom väldigt ovillig att medge att det är något fel på honom: så min insats behövdes den här gången. Behöver jag vara en bitch, så fine med mig.

5. Fått erbjudande om en tillfällig lånebil. Skall hämtas senare ikväll förhoppningsvis. (Vår dumma bil står helt still än så länge och det får den göra några dagar till; tills sambon är frisk eller så får jag fråga sonen och hans far om de vill kika på den).

Summa kardemumma, har varit så gott som orörlig hela dagen, mest suttit på min tjocka rumpa, och nu längtar jag ut en stund, om inte annat för att få lite frisk luft. Men trots att jag inser att jag har bestigit ett par berg idag, så känns det ÄNDÅ som om dagen bara har gått och att jag har varit helt overksam och inte gjort ett levandes något... lite märkligt. Får nog fundera över vad jag egentligen tycker att jag skall göra av min tid för att själv känna mig nöjd?

Ibland är verkligheten en parodi på sig själv. Har ni upplevt någon gång att sitta med en surrealistisk känsla som säger "det här händer inte, du drömmer; This is Twilight Zone?".

Nåja. Sambon hade fått en remiss till en specialistmottagning igår eftermiddag och det kändes väldigt bra, nu kanske det skulle hända något så vi får besked och han kan få en behandling om det behövs.

Hörde inget på hela kvällen och till sist vid 23.15-snåret så började jag undra; "kommer han hem", "skall han hämtas", "kan jag gå och lägga mig"? Så jag ringer in till länssjukhusets akutmottagning för att se om jag kan få besked på var han var och vem som kan ge mig besked eller liknande.

-Jag skulle behöva ett besked så jag vet om jag kan gå och lägga mig eller ej.

Jag avslutar min fråga med att förklara att jag utgår ifrån att han inte begärt sekretess och att hon därmed borde kunna svara på min fråga?

Hon tittar efter och säger då att de har tagit lite prover, att de har väntat på provsvar och att läkarna inte gjort bedömning ännu, men förmodligen skulle göra det de närmaste timmarna. Nåja, det är ju förståeligt, eller hur?

-Men säger jag, hur har det gått med proverna? (Jag tycker förstås att det är en fullständigt naturlig följdfråga från en anhörig?)

-Har du någon medicinsk kunskap?

-Lite grann har jag nog efter många års jobb inom vård och omsorg, svarar jag.

-Ja, vi lämnar inga provsvar hur som helst om man inte har medicinsk kompetens.

-?? Jag vart helt ställd.

-Nähä, säger jag häpet, inte minst för tonen jag bemöttes med helt plötsligt.

-Vad är det för prover du vill ha svar på? Vilka tror du att vi har tagit?

Jag blev så paff att jag svarade att jag antog att man tagit infektionsprover och ett par andra som torde vara självklara med tanke på problematiken han kommit in med, och sen hade jag ett ord jag satt och letade efter länge för att jag tappade bort det helt och blev helt blank i skallen; men sen ilsknade jag till lite grann:

-Vad fan, skall jag sitta här och gissa vilka prover ni kan tänkas ha tagit? Hur skall jag kunna veta det?? Fanns det några förhöjda värden, det är det enda jag vill veta, sen kan jag bestämma mig om jag skall gå och lägga mig eller ej, eftersom jag inte har hört något.

Då fick jag besked. Men kan det verkligen vara rimligt att en mottagning bara lämnar uppgifter till anförvanter om de har medicinska kunskaper? Tycker att det låter helt orimligt. Vid 02,30-snåret var han sedan hemma igen.

Summa Summarum, eftermiddagen/kvällen/halva natten, gick altså åt till att sambon uppsökte vård med en akutremiss från sin läkare till en specialistmottagning, hamnar på allmänakuten där man tar lite blodprover och konstaterar -igen, som alla andra- att man inte kommer längre men man skickar en remiss. Till en specialistmottagning. Men... det var ju det han hade från början?? Så nu blir det till att vänta några veckor igen.

Hörde jag Sanslöst??