Jag har en passion, som nästan känns som ett kall. Gamla handelslager. Och det blev till av en slump. Tänk om jag från början visste vad det var ödet slängde i skallen på mig? Jag hade ärligt talat gjort lite andra val, det kan jag lova! Jag hade nog BARA hållt på med det här... Men den historien tar jag en annan dag.

Faktum är att de gamla lager jag varit i närheten utav -det är några stycken- har vittnat om samma sak. Det finns saker från hela affärsexistensperioden kvar i lager, där de ligger undanstoppade eller nerpackade i källare och vrår. Nogrannt förvarade av en generation som inte slänger utan vidare, då allt kan komma till nytta, som ett tänk eller ett paradigm från en annan tid.

Det här är ett ganska bra exempel. Papperstrosor, från 70-talet. Papperstrosor för engångsbruk? Erkänn att det låter lite främmande för oss idag? Vågar inte ens spekulera i vad det kan ha funnits för social behov för våra mammor och mormödrar som uppenbarligen köpte dessa här *ler stort då jag har en mycket livlig fantasi*:  

Sådana här små varor är folklivshistoria om du frågar mig! De säger något om sin samtid och hur man tänkte när de var aktuella...Men som sagt, idag är de nerpackade i källare och på vindar. När de nogsamt sparade varorna idag möter en annan generation, så kikas de på och vad ser man? Jo. Skräp. Soptippen nästa. Det här vet jag då jag har hört det gång på gång.

På soptippen hamnar allt vi inte längre vill ha utan en tanke på att just detta är en vara som redan åtnyttjat produktionsresurser och gjort en miljöinverkan. När det sedan slängs utan att komma i bruk och blir en ny miljöbelastning.
Den här ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är höjden av resursslöseri och missbruk av våra naturtillgångar i stort format, på samma sätt som överproduktion är. För samtidigt som vi slänger den gamla läsköppnaren så springer någon och köper en nytillverkad sådan. Till vilken nytta?

Och då har jag inte ens varit inne på det här med design och formgivning, som är ett ytterligare oerhört spännande område om vi går några decennier tillbaka. Jag blir ärligt talat ledsen av att tänka på det här. Här har någon sparat och sparat i decennier, kanske flyttat med och sen... åker det på tippen. Stor tragik och en skamfläck för vår tid. Men, nåja, det var inte det jag skulle landa i nu. (Sopor är också kul, men det tar vi en annan dag).

I en gammal manufaktur som jag besökte hade jag turen att få tillbringa mycket tid med ursprungsägaren och han berättade varmt om historiken bakom deras affär.

De hade startat upp ungefär strax efter andra världskriget slut och paret hade sedan dess haft sin manufaktur öppen sex dagar i veckan och inte haft den stängd en enda dag utom vid högtider. Nu var det dags att avveckla, då mannen -som är ensam kvar i livet- hade nått långt över pensionsålder. Och jag fick nöjet att gå igenom både hyllor och lager.

Inne på lagret hittade jag bland annat monogramband att sy på kläder, som de hade införskaffat allra första inköpet när de öppnade, mössor från sjuttiotalet, benvärmare från åttiotalet, jackor och åkpåsar från sextiotalet, en skyltdocka från fyrtiotalet, Burroughs kontorsmaskiner från fyrtiotalet, hyllsystem från såväl fyrtio, femtio som sextioal och ytterligare någon hade kompletterats under åttiotal. Och även dessa här:
På hyllorna i butiken exponerades underkläder och korsetter från femtiotalet, halsdukar och baskrar från sextiotalet, vita damhandskar från femtiotalet, nylonstrumpor från åttiotalet, och..... herrbrynjor från 2000-talet! Men? Hur kunde det här komma sig? Jag pekade på de danska kvalitetsbrynjorna och sa "de där är ju nya?".
 "ja" - sa mannen. "De gamla tog slut så jag var tvungen att beställa nya".

Det var där det slog mig hur det kunde komma sig att det fanns varor från alla decennier i gamla lager.
När något tog slut så köpte man in nytt.
Inte innan.
Inte för att det hade kommit en ny färgställning som var nödvändig i år, inte för att det har kommit ett nytt designsnitt som man måste hålla sig till och inte för att det fanns magasin som ropade ut att det fanns något som alla borde ha i år.
Utan för att det tog slut!

Man reade altså inte ut varor för att de skulle ta slut, utan slut var det först när det sista exet var sålt eller det endast fanns ett fåtal kvar i lager.
OM det så var så att nylonstrumporna som fanns var närmare trettio år gamla, så var de fortfarande funktionella och säljbara till deras kundkrets.
Tills de tog slut.
Och först då kom det in nytt på lager, oavsett om det var sommar, vinter eller ej. För strumpbyxor måste finnas i en manufaktur.

HUR FANKEN KOM VI IFRÅN DET HÄR?? NÄR UPPHÖRDE BEHOVSKONSUMTION???

Om vi funderar över hur vi har det idag. Hur i all världen kommer våra barn uppfatta konsumtion? De har aldrig mött det här tankesättet att man säljer tills något är slut innan man köper in. De har bara mött mönstret "inne-rea-ute"-fenomenet. Det är ju så våra plaggs tidsfaktor ser ut idag. När det väl är reat och nytt kommit in så är det andra omodernt och ute. Inte sant?

Hur kommer det att påverka dem egentligen på sikt? Kan inte sådana här faktorer faktiskt kanske till och med ha samband med att barn har koncentrationssvårigheter och annat eftersom vi idag inte behöver bearbeta de impulser som vi tar in? Det kommer ju ändå snart nya impulser, en ny sida på internet, barnprogram hela dagen och kollektioner som kommer och går? Förra året skulle ingen ha lila kläder, i år måste alla ha det. Blommigt var helute nu är det helrätt. Vida ben, smala ben, låga midjor, höga midjor. Fasen, folk vet ju inte längre hur de själva tycker att de vill se ut för det är modevärlden som styr helt och fullt, och vi påverkas absolut mycket mer än vi själva tror.



Kanske? Var gamla tiders handelsmönster en effekt av att maskinell produktion inte har varit något att ta för givet att man hade råd med om vi går lite tillbaka i tiden. Inte minst i efterkrigsperioder, då dessa generationer har upplevt både på brist på råvaror, långsamma transportvägar, kontra kristider med bristande köpkraft hos vanliga arbetstagare, arbetslöshetsperioder och så vidare. En gång i tiden var varor från asien värdefulla för att de hade transporterats tvärs genom hela världen. Hur ser vi på det idag? Tror vi tar det för givet, eller kanske inte ens vet om att vår nya blus har rest från indien till kina till amerika och till sist landat här?

Handen på hjärtat. Kommer våra barn och barnbarn någonsin få uppleva nöjet att gå in i en gammal handelsbutik som har varor kvar från 1999, 2001, 2005 och 2008? Eller ligger dessa varor redan på ett sopberg och multnar? Vad tror du?

Jag har haft blogguppehåll mentalt i helgen, tja, om man bortser från mitt lilla utbrott efter att inte kunna somna om efter sonens besök. *skratt*. Det var en miss i planeringen men inlägget får ligga kvar, jag hoppas nämligen att NÅGON blivande raggarrattare kan få sig en liten tankeställare. Men min ursprungstanke var egentligen att så fort hela studentgrejjen var klar, så skulle jag fortsätta orera om kläder och klädkonsumtion. Det är nämligen ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat, mest för att jag tycker att modeindustrin går till stor överdrift när det gäller att uppmana konsumenter att inte förbruka det de köper idag.

Det här är en tanke som har slagit mig när jag har gått igenom gamla lagervaror. Jisses, det finns ju varor från alla decennier i gamla nedlagda butiker! Och hur ser det ut idag? Butiker och affärer rensar sina lager totalt flera gånger om året; hur kan det vara vettigt? Förr beställde man undertröjjor när undertröjjorna på lager var slut, oavsett hur länge de funnits i butik, om de hade rätt eller fel färg eller oavsett vilken årstid det var. Jodå, jag har gått igenom gamla följsedlar och sett att man även beställt vinterplagg i april. Vaddå, vantarna var ju slut på lager och de kommer ju att behövas så småningom! Så praktiskt kunde man tänka förr innan kollektionskänsligheten blev stor!

En annan sak som frustrera mig är att vi jobbar ihjäl oss idag för att ha råd att konsumera, dvs, de som har den stora turen att ha jobbet kvar i dessa kristider. Hur räknar vi egentligen och varför värderar vi inte vår tid högre än att vi skall kunna omsätta tiden till att tjäna pengar som vi shoppar för, och sen använder vi inte färdigt produkterna innan de avyttras. Har vi verkligen så gott om tid och liv och ork? Vart tog värdet av vår tid och vårdandet av relationer eller upplevelser vägen?

Faktum är att vi jobbar halvt ihjäl oss för att konsumera sådant som vi inte ens använder. Hur smart är det på en skala egentligen? Och ännu mera faktum är att medan vi ägnar oss åt det här, så förstör vi samtidigt vår jord, vi exploaterar oss själva för miljögifter i onödigt hög koncentration, eftersom vi i stort sett alltid går med nya plagg närmast kroppen och så fort de har börjat lakas ur på gifter, tja. Då hamnar de i garderoben, bland kategorin "plagg som jag inte använder". Eller slängs. För inte orkar vi väl traska till myrorna med dem? (nu var jag kanske onödigt sarkastisk?).

Ta en kik i din garderob.

Handen på hjärtat:
*Finns det plagg som hänger där år ut och år in? Som det egentligen inte är något fel på annat än att det är tre år sedan det var det hetaste du kunde tänka dig just denna dag du köpte det?
*Finns det plagg med en fläck som du länge tänkt att du skulle ta dig an, men eftersom det aldrig blir av så blir det hängande?
*Finns det plagg som du fyndade på rea, men som du aldrig kom för dig att använda? Som i själva verket har prislappen kvar?
*Finns det plagg som du valde för att du liksom var tvungen, för det var ju tre plagg för priset av två?
*Finns det plagg som såg himla käcka ut på klädställningen och helt okej i provrummet, men när du kom hem så visade din egen spegel en valk som var helt borttrollad i provrummets belysning?
*Finns det plagg som färgmässigt inte riktigt stämmer med "dig" som du köpte den där dagen bara för att du ville förnya dig?
*Finns det plagg som du köpte för att väninnan tyckte var så himla snygg, men som sedan inte riktigt var "du"?
*Finns det plagg som du köpte bara för att du var på så himla bra humör just den där dagen?
*Finns det plagg som du köpte bara för att du behövde piggas upp just den där dagen?
Oavsett skäl till varför det hänger där;
Finns det plagg som du överhuvudtaget inte använder, har använt ett par gånger eller inte alls?

Finns det sådana här plagg hängandes som jag nämner ovan, eller andra som inte kommit ordentligt i omlopp av något skäl? Varje plagg har haft ett pris, när det inhandlades. Och du/din hjärtanskära har omsatt arbetskraft för att komma åt det. Är det tid och pengar som kunde omsatts på bättre sätt?

Gå igenom plaggen du INTE använder och tala sedan om för mig:
Hur många timmar tog det dig att tjäna ihop pengarna som de här kläderna har kostat dig i inköp?
(Till absolut ingen nytta!!)
Och vad tror du att du kunde ha gjort för de pengarna istället?

Skall du vara chaufför i en raggarbil? Lyssna och lär, raggarmorsan skall lära sig allt du behöver veta.

Det finns inte många regler, du behöver bara kunna EN, och den regeln är helig, oskriven och inmurad i guld!

1. DET ÄR CHAUFFÖREN SOM BESTÄMMER!

Det är du som står för kvällens omdöme. Som den enda nyktra personen i sammanhanget så är det du som har koll. Du har dessutom nyckeln, ratten och all makt i dina händer.

*CHAUFFÖREN HAR ANSVAR FÖR FLERA MÄNNISKORS LIV. Hela kvällen faktiskt. Så länge du sitter bakom ratten. Det går inte att gömma sig bakom någon och säga att "det var han som sa att alla skulle med". Du har förmodligen körkort. Du är förmodligen eller förhoppningsvis nykter. Agera som en vuxen människa och sätt din gräns. En plastpåse väger som en tegelsten vid en kollision. En hund väger som en halv elefant. Och en polare är det ingen som vill ha i nacken, tillika vill ha flygande inifrån och ut genom rutan på en bil. Det är ditt omdöme som gäller. Det är enkelt: "sorry, vi har inte plats i bilen, den är redan överfull". Att börja packa in folk i skuffen är INTE en bra lösning, för NÅGON, oavsett vad dina packade kamrater kör för argument. Det är  förmodligen billigare och trevligare att plocka in en bil och chaufför till i sammanhanget om det behövs. Dessutom riskerar man inte att avgasförgifta någon. Se dig om i bilen, antar att flera av dem har ett objekt stående som kan rullas igång! (Annars är det inget riktigt raggargäng från första början). Och kör för helvete efter såväl väder, som vind och efter din förmåga. Du får inte större snopp för att du kör snabbare än du klarar av! (jag kan lova detta med 100% säkerhet!).

*DET ÄR CHAUFFÖRENS ANSVAR ATT ALLA KOMMER MED!!! Det är ett aber att hålla koll på en skock svinfulla raggare som väller ut från alla håll och kanter. I know; been there, seen that, done that. Men i bilen är det sammanhållning som gäller och man dumpar inte någon på vägen bara för att man tycker att det är bekvämt. Den som kör ifrån folk har missat något väsentligt, och borde få en tung fot i arslet. (Jag tänkte dock skriva något annat men av rädsla för att bli bokstavstolkad så avtod jag). Sånt gör bara ett pucko!  

*DET ÄR CHAUFFÖREN SOM BESTÄMMER NÄR DET ÄR PISSEPAUS. Det är du som bestämmer var, när och om det är en lämplig scen att vädra snasen offentligt. Gå inte på något annat. Väggrenen på motorvägen är kanske ingen hit, inte heller någons trädgård eller bakgård, eller klädstreck. Även om man är raggare kan man ha lite hyfs innanför pannbenet och någon grad av hänsyn gör inte ont.

Kom ihåg att "Svensson" inte är din fiende. Han är bara en vanlig arbetare som skall upp imorgon bitti och gå till sitt kneg. Och förmodligen din egen spegelbild om 20 år.

*Det är ABSOLUT du som säger: "NEJ VI ÅKER INTE OCH HÄLSAR PÅ DIN MAMMA NU, BENNY. DU ÄR SVINFULL, KLOCKAN ÄR 04,00 LÖRDAG MORGON, DE LIGGER NOG OCH SOVER, LIKSOM DERAS GRANNAR". Och som dessutom vägrar att köra honom dit och som inte ställer bilen utanför på tomgång medan ni väntar på att han har hälsat på klart. (Det första är okej. Men det sista var både onödigt och korkat ).

(Fotnot: bilen på bilden har inget med berättelsen att göra denna arla morgontimma!).

Nu har de baske mig gått ur gymnasiet mina två små godingar. Jag är en mycket stolt och glad mamma idag.

Först var det dags för den äldsta som gick ur hantverksprogrammet. Klockan 14.00 var det dags. Vi stod länge och väl och väntade på Borggården inne på fästningen där de hade inmuntigat en femrätters medeltidsmiddag. En stund efter utsatt tid, stegade de äntligen ut under högljudd, härligt roligt skränig sång. Långa rader av vita studentmössor och... men vad var det? En svart "läder"mössa mitt i alltihop??

Bara lugn, han var min. Och jag har gjort han aldeles själv (okejdå, med lite bistånd från hans ack så stolta fader förstås! =)! ). Motvalls som vanligt. Tror han brås på sin mor. *skratt*. Givetvis en protest under humorflagg, och inget annat. På hans sedvanliga sätt; varför göra som alla andra när man kan ha roligt medan man gör det? Det kom fram flera äldre herrar och kände på honom och hans hatt och skrattade gott, så han hade visst väckt lite munterhet. Han var lite förtruten över att han inte kommit på iden i tid, för då hade han gjort kepsen själv istället. Det hade varit en typisk Benny-grej, men han satt länge efteråt och kollade in momenten och insåg att en sån keps gör man på ett par arbetstimmar. En enkel match för någon som just avverkat tre år som skomakarlärling!

Klockan 15.00 var det dags för nästa son. Vi samlades åter på gården på Ljud-och bildskolan där han tillbringat sina senaste tre år. Under icke helt samstämmig sång, men absolut städat och vårdat kom nästa son ut:

Tja, som ni ser, hans vildväxta glesa skepparkrans satt kvar, precis som han lovade för 93 dagar sedan. ("Jag skall inte raka mig förräns dagen efter studenten"). Det innebär att jag snart får återse honom antingen renrakad eller åtminstone ansad snart igen. Bye bye Robinson Crusoe. Givetvis måste han också göra saker och ting på sitt eget sätt, fast så elegant det går.

De här två bröderna har alltid varit natt och dag. Det skiljer lite mer än ett år, en är blond en är mörk, en är tunn en är grövre, en är nattmänniska, en är morgonmänniska, en kämpar för tillvaron en glider genom den, tja, det finns bara två saker de egentligen har gemensamt. För att inte säga tre. Sin mor och far och sin uppväxtmiljö, som formade dem helt olika utifrån sina förutsättningar under samma villkor. För en sak skall gudarna veta, att just dessa barn har lärt mig att man INTE skall vara rättvis mot barn om man tror att rättvisa är att alla barn i en syskonskara skall få samma saker. Sådär höll jag på några år, fick en en grön så fick den andra en blå. Tills jag insåg att mitt rättviseskapande hindrade att de bägge fick det de behövde. Först när jag slutade vara milimetersrättvis så lägrade sig lugnet. Något som dock glädjer mig mycket, är att dessa två herrar som delat rum under många år, som har slagits så att strån och stickor rök, fortfarande fungerar som ler och långhalm. Under torka separarer de och drar åt olika håll och olika kamratgäng, bara för att i nästa period vara de bästa vänner. Att få uppleva syskonsammahållning eller brödraskap i den här utsträckningen mellan två så olika personer är en ynnest. De här två herrarna kommer alltid att ha varann! Jag älskar er bägge. Och ni är bägge -inkl resterande syskon- mina favoritbarn, det vet ni! Var och en på sitt sätt.

Nåja, vi drog vidare med första sonen till mottagningen som dels skulle ordningsställas och sedan skulle det bjudas på smörgåstårta, kaffe och jordgubbstårta förstås. Senare anslöt sig även lillebror till samlingen efter att ha ägnat sig åt sedvanligt flakåkning genom stan.

Det blev också en tillställning som var mycket mycket rolig. Jari var den som främst hade stått för inbjudan till kalaset och det inkluderade ALLA, dvs, mammas sida, pappas sida, mammas sambos sida och alla vänner och jag kan lova dig att det är MÅNGA kulturkrockar på en och samma gång. Fast de hade väldigt roligt och själv fick jag äntligen återse under kalas min gamla saknade svägerska och ungarnas kusiner på fars sida och det var som att möta väldigt nära och gamla vänner igen efter många år då kontakten varit si eller så.

Här är de bägge igen, huvudpersonerna denna dag:

Åh, mina söner. Ni är bägge två så fina på var sitt sätt. Efter en smygkik i era betyg så måste jag dessutom medge; jag är så stolt så jag spricker över er BÄGGE TVÅ. Ni är bäst!!!

(Jag lyckades dessutom få EN bild, där ingen petar på den andra, där ingen räcker ut tungan, drar den andra i örat, pekar finger, eller inte gör något för att ställa till bilden. Men det tog minst arton försök, och lyckades först när jag gick med på att ta en bild där en av dem -gissa vem?- vände baken till och moonade för sin mor! As usual).

Jag har panik. Vart tog tiden vägen? Det var inte länge sedan någon av dem stod med ryggan i handen, redo för första skoldagen.

Oj vad det har blåst många vindar sedan dess, men fort gick det. Och det måste väl betyda att jag blev gammal under tiden? ;)

1994 så förbrukade vi 15 kilo textil/kläder per person och år. Men färska siffror säger att vi NU konsumerar i genomsnitt 24 textil/kläder per person ochår. Om vi slår ut det på fyra år, så konsumerar vi altså ca 100 kilo textiler per person och år. Detta enligt Naturskyddsföreningens siffor. Uppgiften tåls att jämföras med världskonsumtionen av kläder/textil och år som ligger på 9 kilo per person. Nu börjar siffrorna svindla för mig rejält. Inte bara för att nio kilo gånger jordens befolkning är en ohygglig årsmängd, utan för att vi här i sverige tydligen behöver 24 kilo per person och år för att täcka våra olika behov.

Det här får mig att må riktigt dåligt. Eftersom det är en årsförbrukningssiffra så innebär det ju inte heller att varje person har den här mängden textila varor i sitt hem för eget bruk, utan siffan inte bara upphöjs varje år, utan mängden accelererar tydligen också, något man ex kan se genom att jämföra kilomängden för 2006 och 2007 som ökade med 8%.

Det här innebär förstås att det ligger tonsvis och åter tonsvis med kläder i källare och på vindar, i insamlingscontainrar och mycket tar nog också vägen via soptippen till förbränning och liknande. Samtidigt prånglar varuhusen ut nya kollektioner som samtliga har en livslängd på tre månader. Ja, något annat kan jag inte tolka reapris och rea på reapris och ytterligare rea och ta åtta betala för tre-priser och vad det nu är de kör för kampanjer för att tömma sitt lager när det är dags att fylla på med nya kollektioner. Det kommer inte bara nytt vid årstidsbyte utan nu är det urbefolkningarnas årstideräkning med åtta årstider som gör sig gällande minst. För det är tidig vårkollektion och vårkollektion och studentkollektion och konfirmationskollektion, försommarkollektion och jag vet inte vad.

Är det här något vi reflekterar över egentligen? För egen del så undrar jag nästan om vi inte lite till mans faktiskt behöver en rejäl konjunkturnedgång för att reflektera lite över det vi gör?

Handen på hjärtat, har du själv förbrukat det du redan har innan du går och köper nytt, eller köper du nytt av andra skäl än fysiska praktiska behov? För vems skull konsumerar vi egentligen nyproducerat och finns det några skapade mediabehov med i bilden?

Oscar, eller bloggen "I love China" aviserar en frågetävling. Passa på att läsa lite hos Oskar när du ändå kikar förbi!

Tävla hos Oskar du med!

När du ändå kikar in hos honom, så har han något viktigt att säga:

Läs det här inlägget! Om mobbning, utanförskap och knäckta själar.

Jag tar mig friheten att citera Oskar här, och att använda hans text hämtad från ovanstående länk:

"Man måste säga ifrån på något sätt om man blir felaktigt behandlad av en annan människa. Ingen har rättighet att egentligen såra någon annan genom ord eller handling. Detta måste man påtala om och om igen.

Säga ifrån. Säga vad man tänker, tycker och känner så att motparten förstår vad som gäller och att det är fel det den gör. Det är vår mänskliga rättighet att genom ord och handling försvara vår egen frihet och rätt till ett lyckligt och värdigt liv. "

Det är så viktiga ord!

Har jag insett de senaste två veckornas tid. Min dator har en kraschad fläkt och när fläkten kraschade tog den nog med sig åtminstone moderkort men ev lite annat jox. Och jag får därför "nöja" mig med att sitta vid sambons dator.

Men jisses vad allt blir besvärligt när min egen hårddisk inte sitter i.

Jag har tappat hela min bildbank.

Jag har inte alla lösenord.

Jag har inte mina mailkonton på hans utan får sitta via webmail.

JAG KOMMER INTE ÅT ALLA TUSENTALS MAIL SOM LIGGER I OUTLOOKEN; INTE EN ADRESS INTE ETT NÅGOT MINSTA LILLA!

Vilket är mycket besvärligt. Igår löste sig dock en situation. Jag hade lagt undan en tapetrulle åt en spekulant. Men hade inte mailat vederbörande att jag hade gjort detta och kunde inte nå henne. Till min stora glädje mailade hon igår och frågade om den fanns kvar, och kontakt kunde knytas igen. Tack och lov.

(Är du en av dem som väntar på mail från mig så snälla, hör av dig!)

Och jag vet inte hur det går med min dator, då det varken funnits tid eller pengar det sista.

Antingen får vi sätta in min hårddisk i hans dator, eller så får jag börja ta om alla bilder som låg där. Det. Är. Inget. KUL. Jobb. Missförstå mig rätt, det är kul att ta bilder och det är kul att ha. Men att ta om ett par tusen foton? Jag drar täcket över huvudet några dagar till och inser att jag är fullständigt beroende av min hårddisk.

Jamenvisst har jag tänkt att ta backupp och att lägga alla foton på olika förvaringsmöjligheter på nätet. Många gånger. Fast inte idag, jag tar det en annan dag. Nu inser jag att jag hade behövt att "en annan dag" faktiskt hade inträffat.

Du som tänkt som jag. Gör det idag. Bespara dig tandagnissel om det värsta händer! Det känns nästan som att ha en overksam vänsterhand -jag är vänsterhänt, altså.

Men jag får ta med mig kameran och åtminstone påbörja det här projektet.

Bara för sakens skull, en bild i repris.