vet inte varför jag liksom aldrig lyckas landa till här där jag ju faktiskt bor sedan 197---7? Eller är det 1975?

Jag kan aldrig se mig åldras här, utan har alltid ena foten på väg någon annanstans. Det är som om ungarna bara skall växa upp och lämna boet, gå in på skolor eller vad som helst, SEN börjar mitt "riktiga" liv, där jag kommer att känna mig som hemma och landad för evigt. Tror att det är den där eviga rotlösheten som gör sig påmind? Men fasen trot, jag sitter väl här för evigt...

Kan nästan tänka mig att bo överallt utom här där jag befinner mig?? Tja, sambon verkar inte helt ovillig, inte heller han sitter "fast" här, inflyttad som han är han med. Han har som jag finska rötter och kom från göteborg, hit som pojke. Själv är jag född i köpenhamn, men rötterna i finska lappland, Kittilä närmare bestämt. Vart skulle jag vilja bo?

Varför inte köpenhamn. Skulle gärna vilja HEM igen. Men ofta drömmer jag mig bort till norr, upp till vidderna, lappmarkerna och den uthärdliga kylan och midnattsolen.

Blir det kallt här på vintern, tio minus, så fryser man häcken av sig, och det går bara inte att klä sig för kylan, för den biter genom märg och ben. Ändå älskar jag havet och öppenheten ner mot havet härifrån.

Men tänk att få ha en aldeles egen liten Mökki.... Tror visst att den analkande hösten gör sig påmind. Nu har vi två härliga veckor kvar ca och sen börjar mörkret ta över oss igen!

Fortsätter. Jag har valt en listfärg, men murstocken ser jag inte framför mig ännu. Men nu måset jag bestämma mig....