En klänning som vi drog upp ur säcken, hade en tidningsbilaga omlindad om galgen, förmodligen för att inte få galgmärken på axelvaddarna. Då det var en trägalge så lindade jag förstås av tidningen lite försiktigt och la tidningen åt sidan. När alla klänningar var genomgångna så slog jag en blick på bladet som låg på golvet.

Hallänningen, Hallands nyheter del II, lördagen den 13 September, 1986, Tema Motor och Mode.

Ögnade igenom framsidan och tja, det var ju en nostalgiupplevelse förstås. På den här tiden hade vår lokaltidning ett annat format än idag, och den inbjöd till läsning (vilket den inte gör idag. Varför fortsätter jag egentligen att prenumerera? Jag tycker inte om den längre!). Nåja.

Min blick föll på nedersta rutan: "Dockornas värld". Jag var nog tvungen att bläddra igenom den trots allt. Och det var ju tur. Inte bara för att jag kände igen ett par personer där (jag lovar att inte visa upp er!) utan för att jag hittade ett helsidesuppslag:

  Skyltdockor genom tiderna, och det handlade om Hindsgaul:

"Det började med små vackert klädda vaxdockor som skräddaren förevisade för rika 1800-talsdamer.

En del av dessa damer hade också en privat provdocka själv.

Tanken på en kombination av de båda föddes när de stora varuhusen i Frankrike och Tyskland började byggas i mitten på 1800-talet.

I norden hade vi bara våra handelsbodar med trädiskar, så den unge snickarlärlingen Ferdinand Hindsgaul från Fyn blev mäkta imponerad då han på en studieresa i Tyskland 1910 upptäckte att butikerna där hade glasmontrar med varorna uthängda på ett frestande sätt.

SSUCCÈv3

Han åkte hem till Danmark, och började tillverka dessa moderna inredningar som gjorde stor succé.

Vackra affärer med piedestaler och montrar blev på modet, och snart fick Hindsgaul efterfrågan på byster och dockor. I slutet på 1920-talet åkte han återigen till Tyskland och Frankrike och besökte de stora skyltdockfabrikerna som fanns där. Han skaffade sig ett tiotal agenturer på bland annat Pierre Iman dockor och Kätie Kruse dockor, som då var de som ledde branschen.

VAXDOCKOR

De första dockorna tillverkades av vax, och vägde 70-80-kilo. Dessa lämpade sig inte nämnvärt för export, utan på 1930-talet började man använda säckväv som pressades ihop tillsammans med gips som material.

Affärerna med affärsinredningarna och de importerade dockorna gick mycket bra för den unge Hindsgaul tills andra världskriget bröt ut. All import ströps, och hans fabriker stod utan både trä, glas och skyltdockor.

EGEN DOCKA

Det enda sättet att överleva var att själv försöka tillverka skyltdockor. I fyra till fem månader experimenterade Hindsgaul och hans medarbetare, och fick till sist fram sin första docka som givetvis döptes till Eva.

Hon, och hennes efterföljande medsystrar tillverkades i gips och säckväv. Det största problemet var att de var mycket sköra.

Men de sålde bra och Hindsgaul började exportera till de nordiska länderna, och efter krigets slut även till Europa.

Amerikanerna som höll på att bygga upp Tyskland ville ha varuhus som de var vana vid hemifrån, så att deras fruar inte skulle ha allt för tråkigt i det sönderbombade Tyskland.

Amerikanen lade en order på 100 dockor, och det medförde att man faktiskt fick personalbrist, eftersom all personal fick internutbildas.

Tillverkningen vidareutvecklades, och man började göra dockor i papier machè.

GLASFIBER

Materialet var inte helt tillfyllest, och när en av de dåvarande direktörerna läste om glasfiber/polyester-material som användes vid flygplanstillverkning i USA fick han en ljus ide.

Han åkte över till staterna och inhämtade kunskap, och i början på 50-talet stod den första glasfiberdockan klar.

Vikten var nedbringad till 12 kilo, och materialet var så gott som oförstörbart.

(Text; Ebba Malmström)

Mycket intressant läsning. Följ med in i Bortbytingens Magasin, så skall ni få träffa Ylva, för där bor hon.

Här står hon, men blyga får blunda:

Upptill visar hon de behag som Hindsgaul gav henne, men lite naket klarar vi va?

Ylva har jag döpt henne efter kvinnan jag köpte henne utav, hon heter altså inte så från början. Men om någon sitter på en katalog från Hindsgaul 1944, så är jag varmt nyfiken på detaljer!

Hon har en märkning under ena armen, ett graverat -44, och jag har undrat; är det ett tillverkningsnummer, eller ett årtal? Har även mailat Hindsgauls generalkontor i danmark som tyvärr inte kunde säga vilket; men med detaljerna ovan:

"

Hon, och hennes efterföljande medsystrar tillverkades i gips och säckväv. Det största problemet var att de var mycket sköra." och "och i början på 50-talet stod den första glasfiberdockan klar" så vågar jag mig ärligt talat på att göra påståendet; det ÄR ett årtalsnummer! Har fått så många gissningar på att hon skulle vara från femtiotalet med tanke på frisyr och liknande, men Ylva är tyvärr av den sköra sorten, gips och väv, något jag har kunnat konstatera pg hennes armvecksskada.

Armvecket hade inte mer än "sprickor" när jag övertog henne, men allt eftersom hon dels blivit flyttad ett par gånger och vi har använt henne, så blev sprickorna värre och värre. Försöker febrilt komma på ett sätt, eller någon, som kan laga hennes arm, för det är hon värd.

Måste förrästen visa taggen på jeansen hon har på sig:

Den har baske mig nästan kultstatus, taggen i sig! De kommer från samma lanthandel som Ylva gör.

Jag behövde nästan bara viska "säckar med textil" så hade jag en frivillig medhjälpare fortare än attans. Och det nyttjade jag förstås mot bättre vetande; men visst är det kul att vara två ibland. Och självfallet; jag hade ju lite packningar, undanstuvningar av tapeter, och lite smått och gott på agendan innan vi kunde komma till de mystiska svarta välfyllda påsarna mitt på golvet. Och oj, vad roligt vi har haft. Textiler, klänningar, väskor, skor, hattar, galgar och lite smått och gott fanns att uppbringa.

Dottern började genast prova förstås, och tja, det passade mig förstås för jag hade ju kameran med mig.

Den här långklänningen med metalltrådsinslag var riktigt läcker.

Den här var väldigt oanselig tills den kom på, men sen blev vi bägge omvända. Den sparade vi förstås den med.

Åh, jag blir sugen på sommar när jag ser den här, en klassisk tantklänning:

Ett par galgar som gladde mig lite extra: Algotsgalgar gillar jag skarpt:

Ett par plastbandsgalgar:

Vidare var det ett stort antal galgar allt från 40-60-tal i trä med logga på från olika ekiperingar i trakten. När jag får fram alla mina galgar skall jag baske mig visa några utav dem. Gillar dem varmt.

Sen gjorde jag ett väldigt oväntat fynd, och hittade en ledtråd jag letat efter länge. Det kommer i nästa inlägg som dock blir långt.