(Att ha tomtar på loftet är ett svenskt talesätt som innebär att allt inte är riktigt rätt ställt tankemässigt...bara ett litet förtydligande ifall ifall någon nu använder min fina translatorfunktion i sidan).

Men nu är det nog bevisat en gång för alla att den här arma hjärnan antingen inte används eller att den börjar bli utsliten, jag vet inte vilket men riktigt som det skall är det nog inte i alla fall.

Måste nog börja från början.

Igår fick jag sambon till att avslöja vad som var på gång i byggden som han visste då han hade lyssnat på lokalradion. Det var Rolfstorpsdagarna och den gamla icahandlarn hade visst tagit fram ett gammalt handelslager som legat i förvaring en längre tid och det skulle de göra marknadsstånd utav. Nämen eller hur? Fanns ju inte mycket att tveka på, det var jag ju bara tvungen att åka och se. Nåja.

Igår råkade jag ut för missödet att jag skulle gå och läsa en stund vid 7-8-tiden på kvällen. Det var bara det att jag somnade och vaknade fullt utsövd imorse klockan 7. Sambon gick upp samtidigt och lilleman låg och sov, de stora var inte hemma.

Min mor ringde fram på morgonkvisten idag, dvs, kring tiden för hennes lördagsbastu omkring nio. Vi pratades vid lite smått och hon frågade om de stora barnen och jag intygade att de var hos deras far. Inte mer med det, eller hur?

Jag åker iväg på rolfstorpsdagen som faktiskt var riktigt trevlig. Min absolut största behållning var en keramiker vars alster jag inte hade pengar nog för att köpa med hem, men han gjorde en fantastisk Venusfigur, den yppiga moderliga varianten, i svart med två guldhorn i pannan. Sååå läcker, en sån måste jag bara ha (Persil; en NYTTO-pryl, och hör sen! =)!).

Nu har jag ju dessutom gott om plats på min prylhylla sedan sonens röj (berättar en annan dag) för någon vecka sedan så som sagt, jag skall till keramikern endera dagen och då tar jag med mig min kamera, för det här måste ni bara se!!!

Framförallt måste jag bara visa hans FANTASTISKA frukter. I olika storlekar, från minsta smått till största stora, de måste varit en åttio centimeter eller något. Tyvärr finns han inte på nätet, jag frågade efter det; men hans namn var Krukmakeri Tomas Berg om han är bekant. Vidare upptäckte jag att nejden även hade ett litet motormuseum som jag OCKSÅ måste besöka med min familj.

Tomtarna ovan var min behållning efter det gamla lagret; som visade sig vara lite grunkor från järnhandelsaffären som tidigare varit ett med Ica om jag förstått det rätt. Men ägaren skulle höra av sig om han hittade något som verkade kul. Behöver lite till Molanders (lanthandeln jag huserar i), gärna äldre Ica-skyltar och liknande att ha som dekor. Men jag var så glad för mina fina stora tomtelyktor, han visste inte alls hur gamla de var men intygade att de hade funnits där så länge han hade haft affären själv, och de kom således dit före honom i varje fall. (Han hade visst varit där i tio år).

Nöjd över min tomtelycka, bestämmer jag mig för att åka förbi ungarnas far och visa dem, då han råkar bo i nämnda samhälle. Visste att dottern skulle tycka att tomtelyktorna var fina, samt behövde ändå prata med min äldsta son. Men när jag kommer dit är de inte där, utan den enda som var hemma var barnens fars flickväns dotter. Men vi pratas vid en stund och jag gosar med hennes underbara hund och allt är frid och fröjd. När jag väl sätter mig i bilen igen så ringer jag dottern och säger:

-Jag var precis förbi pappa, skulle visa dig tomtarna.

-Pappa?? säger hon.

-Är det PAPPAHELG den här helgen?? Utbrister hon högt och förfärat.

-Eh? Ja... eller... är det inte... eller kanske... eller, nejvisstnä, det är det ju inte. Det är ju MIN helg och du sover bara över hos en kompis. Jag glömde det...

Jag skrattade åt min egen dumhet, ärligt talat så att jag var nära att köra i diket. Här har jag gått hela morgonen och intalat mig att det är pappahelg fast det är min egen. Hur kan man vara så tankspridd? 

Tomtarna måste kommit rätt i varje fall, måste vara på mitt loft de skall bo!

Jag undviker numera att gå på loppis, mest för att jag a: inte behöver fler grejjer b; inte kan LÅTA BLI att köpa fler grejjer, och för lopp-holister som jag finns det bara ett sätt att lindra abstinensen, nämligen att inte gå dit.

Igår kom dagen då sambon FÖRESLOG en loppistur.

-Eh? Va?

Jag lovar, det är första gången EVER han har föreslagit att vi skall ta en sväng om loppisen när vi ändå tar en snabbsväng in till stan på ett ärende.

Men, jo, visst, jag var inte svårövertalad. Dottern däremot undanbad sig och orkade INTE åka dit just idag, och tja, ni förstår? ALLA roller i familjen var som ombytta en liten stund i vår bil på väg hem.

Nu är det såhär att min käre sambo dels lyssnar på lokalradion och vidare läser vår lokaltidning med stort intresse, så han har järnkoll på allt som händer runtomkring. Och det visade sig att vårt röda korset i stan hade tioårsjubileum med cider och snacks, halva priset på alla varor och sedan skulle sambons svåger underhålla. (Han är förövrigt "känd från körslaget", då han var med i Team Wells förra året).

När vi kom dit delade således famljen upp sig i olika läger; det vill säga; jag tog min vanliga runda (två varv i bestämd ordning som för andra inte skulle te sig logisk, första gången för att se vad som finns, andra gånger för att vara säker på att jag inte missat något kul) och övriga familjen bänkrade sig framför scen, som den här gången befann sig framför skohyllan, tillsammans med övriga åskådare. Så jag för min del kunde gå och snosa fynd till bra musik, jag måste säga, han är onekligen skitduktig på det han gör!

Min dag var inte alls bortkastad, jag var stennöjd och kom hem med den här, som för övrigt riskerar att vara skälet till ett falskeliga rykte om att jag skulle vara på väg att skaffa fler barn (Riktar ett speciellt tack till Robert som förstås gratulerade oss i högtalarna, till den stundande nedkomsten, eftersom jag tackade glatt så är det inte helt säkert att alla förstod att det inte var sant).  

Men visst är den otroligt läcker? En orange plast babysitter, sextio-sjuttiotal?

Märkt:

Busse Design.Ulm

Beujamin Products B.V

Etten-Leur. Holland

Kolla vad fin den är under dynan!!

Varför hade jag inte en sån babysitter när mina barn var små? Absolut en MÅSTE-ÄLSKA-PRYL, eller vad säger du Elof?

Mer oemotståndligt:

En skopress-grunka, avancerad gissning, femtiotal? Tidig sextiotal?

Formen fram samt märkning, Delta De Luxe säger mig det.

Vidare en gardinkappa, vad kan den vara, sådär 3-4 meter utvikt:

OCH!! Bäst av allt:

En bok om kviltning av Elsie Svennås, 1978, Ica bokförlag!

Nu vågar jag snart ta fram tyget jag bytte med Elof åtminstone så jag kan tänka vidare och bestämma mig för om det skall bli kviltade överkast, väggbonader eller draperier utav dem. Men det får mogna fram lite till. Boken rekommenderar jag emellertid varmt till alla som är intresserad av lappteknik, har haft ett ex tidigare som jag tyvärr lånade ut och den glömde nog adressen tillbaka och som sagt, det har jag sörjt många gånger. Men nu har jag ett ex igen, och det fick jag till det facila priset 1:- så det får jag betrakta som ett tillbakalämnande från universum, eller hur?

I bilen fick jag emellertid ta emot en stunds spe från min käre sambo:

-Ha! OM du nu hade lyssnat på lokalradion, så hade du vetat vad jag vet, och då hade du varit på väg någonannanstans imorgon.

Där fick jag för att jag trackar honom för att han envisas med att lyssna på Radio Halland. Och jag lovar och svär på heder och samvete, eftersom jag fick min sambo till att berätta vad han visste, så skulle jag ALDRIG mer kritisera honom för hans radiokanalval. Tvärtom. Jag kommer att vara honom innerligt tacksam, och varmt uppmuntra honom att fortsätta lyssna, så att jag själv slipper; för jag fick en liten lektion i varför man BÖR hänga med sånt som händer kring trakten här hemma!

Mer om det i nästa inlägg!

-Nu förstår ni ungar, det här är A...., och vi kände varandra utan och innan när vi var ungefär kring er ålder. Vi har skolkat ihop, skrattat ihop, suttit på nimo och käkat damsugare, druckit kaffe och spanat killar på lektionstid, vi har festat ihop och vi skaffade p-piller samtidigt. Det var då, på den tiden då jag hade ett annat liv, innan ni fanns.

Jag skrattade högt och gott. Mina barn med. Men min forna ack så verbala väninna såg lätt förfärad ut:

-Det DÄR har jag INTE berättat för mina barn, bara så att ni vet!  

SEN kunde hon skratta med!

Det här lilla snabba mötet, kom sig först av att vi träffade en person som föreföll inte såå bekant för mina barn, men hon uttalade sig som om vi kände varandra mycket väl, och de såg lite fundersamma ut. Det gjorde hon emellertid med all rätta, för hon känner mig onekligen utan och innan, på gott och på ont och jag lovar, i grund och botten så har jag inte ändrats ett skvatt. Jag har förvisso hunnit bygga på mitt jag, skaffat mig en rynka eller två, men tja, i grund och botten är jag densamma. Har bara hunnit skaffa mig lite mer erfarenhet, under tidens gång.

Men det intressanta följde i bilen efteråt, och det var samtalet med mina barn.

-Vad säger ni ungar, gör jag fel som berättar hur det var när vi var unga och vad vi faktiskt gjorde? Vi var inga änglar, absolut inte, och speciellt inte dem jag valde att umgås med. Vi testade det mesta som var tillräckligt roligt att försöka sig på, allt utom att göra det vi skulle då, vill säga.

De enades om att de var rätt så nöjda med min ärlighet, och att de förmodligen inte hade trott mig ändå om jag hade fått för mig att återge att jag varit skötsam hela mitt liv och att mormor förmodligen inte skulle hålla med ändå. Fast när det gäller mormor fick jag allt uppfostra henne några år först, för de första gångerna hon hörde mig berätta saker från min ungdom, och från hennes ungdom för mina barn så krullade sig nästan öronen på henne av skam.

-Sådär kan man inte säga till sina barn, sa hon.

-Det kan man visst, sa jag, och jag tänker berätta det som det var. Med lite tur avhåller de sig från att göra om några av mina misstag, även om man inte lär sig av andras. Vissa saker måste man faktiskt inte testa på, eller hur?

Hon vande sig. Och började så smått för första gången själv berätta lite mer för mig om sin barndom och ungdom. Sånt hon hållt tätt och hemligt på i hela sitt liv.

(-Mamma för fan; jag är född -67, du var ung under hippietiden på Nörrebro i köpenhamn, har du verkligen verkligen ALDRIG rökt hasch? ALLA ANDRA gjorde ju det...Jag kan meddela att hon svarar skrattande, undvikande och nekande på den frågan; jag tror henne INTE!)

Mina egna barn var exempelvis ganska stora första gången min mor berättade för mig att hon som liten varit krigsbarn i sverige. De var inte här länge, tio månader, ett år eller så, och hon var inte gammal då, och mormor krävde dem tillbaka trots erbjudande från familjen att de skulle få stanna (om jag förstod detta rätt), men tänk att som liten rulta behöva bli separerad från sin mor?

Jag tror att det här var något som var svårt för henne att berätta, men jag måste medge, att jag fortfarande är nyfiken på allt raj-raj, och saker som hon själv ställt till. Jag är nämligen HELT övertygad om att vi tre ungar brås mer på vår mor än hon vill medge, och jag tror att även hon hade ett aktivt ungdomsliv där hon testade sig fram; något annat är otänkbart, för min mor, har inte riktigt alla skruvar på plats ens idag.

Och mina barn är rätt så lika oss, mig, min mor, förmodligen min mormor, i det här avseendet... roliga, trevliga, kreativa, men ack så spontana individer som man inte riktigt kan förutse i alla lägen... lite igenkänning från mig, hoppas jag innerligt att det kan medföra att de skall slippa känna som jag gjorde, som ett svart får och ett ufo, helt malplacerad i en iövrigt välordnad familj, vars motto verkar vara att inte ge grannarna något att tala om. Och i det här avseendet, tror jag fullt och fast på min filosofi, varje gång någon av ungarna kommer och berättar något som skulle varit svårt att berätta annars, så känner jag att jag har valt rätt.

För hur berättar man något dumt man gjort för en person som är perfekt och som aldrig har gjort något fel? Det finns inget svar på den frågan, för det gör man inte, eller hur?

Tja, ungar, händer det värsta så kom ihåg. Jag hade säkert gjort pre-eee-cis likadant i era skor.

Apropå skor, så är skorna ovan en fattigmans flickas kyrkogångs- eller fin-sko från slutet av artonhundratalet/sekelskifte. Damen som ägde skorna lät lämna in dem varje år till skomakaren, höll dem finputsade och i fullt ordning. Hon fick dem till sin komfirmation och använde dem sedan VARJE söndag så länge hon levde, och hon blev gammal. Hon skall även ha haft dem vid sitt bröllop. Lädret är så mjukt och fint att det nästan smälter mellan fingrarna.

Undersidan är fantastisk, eller vad säger ni?