Telefonen ringde och där var svägerskan i andra ändan.

-Vad har du för dig idag?

-Tja, tanken var att åka och röja färdigt och tvätta om framdelen av lokalen.

-Vill du ha hjälp? Jag har inget för mig...

En skänk från ovan. Det gick fortare än planerat att röja upp på vinden så att sonens soffa kunde få plats, få upp en ställning till gamla tanklänningar och kappor uppe på vinden, röjt bort alla skåp och mojänger som stod på golvet och medan jag tvättade om väggar satte svägerskan ingång med att ge taket en omgång:

När det var dags för oss att bryta för dagen, jag hade ju mitt årets höjdpunkt på agendan; tandläkarbesöket *huvva!* så var halva taket såväl som väggarna grundmålade. Very very lycklig är jag, nu är det på gång! Och inte var taket så fruktansvärt tidskrävande som jag hade föreställt mig att det skulle vara, eller så var det Sonja som var en hejjare på att rolla.

Den här väggen:

 Dvs, den med de lejongula violerna lutar åt att bli omtapetserad. Jag tycker verkligen om den här tapeten, men när svägerskan pekar på en variant -som jag inte ens tänkt på- och säger att; "den hade jag nog valt till den och så hade jag behållt de röda karmarna som de är..." så ser jag; att jamen-tamej-tusan-varför-har-jag-inte-sett-det? Här har jag gått och undrat vilken färg jag skall måla karmarna i, och så var det inte ens de som var problemet... ibland blir man blind för träd när man befinner sig i skogen.

Vi har också gått och spånat på smådetaljer i framlokalen. Attans vad mycket roligare det blir att planera såntdär när man har någon att bolla tankar med! Så det kändes ju bra.

Men allt för snart, tiden rusade ju iväg, så var det dags att packa ihop sig själv och åka hem för ombyte och sen iväg till tandläkaren som jag INTE såg fram emot längre. Men förmiddagens projektbörjan hade dock hållt alla tankar ifrån min arma skalle så jag hade liksom inte heller gått och våndats. Men hem, och sen be sambon, helt frisk eller ej, faktiskt köra mig. Jag hade inte en endaste föraning om hur det skulle gå när jag väl var på plats; om jag skulle behöva ta lugnande eller om jag ens var kapabel till att köra hem.

Det sista jag sa till min dotter var att om jag avled av skräck under dagen så skulle hon ärva alla mina tapeter.

-Varför det? Sa hon.

-För att du är den enda som uppskattar dem.

-Okej, sa hon, lite avmätt och tittade på mig som om jag var tokig. Först efteråt slog det mig att hon nog ville veta varför jag trodde att jag skulle avlida av skräck bara för att jag skulle till tandläkaren, för hon gillar att gå dit...

I tandläkarens väntrum fick jag vänta en stund, kunde inte sätta mig utan vankade av och an ett par minuter tills jag hamnade framför gamla tortyrredskap, historiska tandläkarredskap och tänk, det var riktigt spännande. Ville nästan be dem öppna skåpet för mig så jag kunde vända upp och ner på ett par pyttesmå glasflaskor så jag kunde få se hur de såg ut i botten samt hålla upp dem mot ljuset men hallå, sådär kan man väl inte göra? Inte första gången man kommer dit för ett ingrepp i varje fall. Så jag lyckades avhålla mig från att låta min impuls styra. Men vem vet, jag får kanske tillfälle en annan gång, de flaskorna såg riktigt intressanta ut. Ger mig attans på att de var munblåsta men jag vill verkligen veta hur själva locket är gjort samt om de hade någon droppfunktion under korken... äh, sådär kan jag gå och flura på grunkor och nu avhöll det från att få paniken att stegra sig så det var riktigt funktionellt.

I tandläkarstolen fick jag frågan om jag var helt säker på att jag skulle klara det utan någon pre-medicinering. Jodå, bara kör. Smärtstillande salva? Nejtack, bedövning direkt tack.

Får en omgång sprutor.

-Hur är det nu Gitte, är du svårbedövad?

-?

-Brukar du känna att det gör ont trots att du får bedövning?

-Eh, ja, det gör jag...

-Då är det lika bra att du får en dubbel dos direkt, vissa är svårbedövade och behöver lite längre tid för att bedövningen skall ta, och vet man med sig att man fungerar så så är det lika bra att vi gör rätt från början.

-??? Jag satt som ett levande frågetecken. Menade den här tandsköterskan att hon inte skulle utsätta mig för att jag kunde känna trots att alla säger att det är omöjligt att känna något när man har fått bedövning? Och att jag inte skulle behöva höra att jag var tramsig och att det var inbillning? Jag fick en omgång till. Och några extra minuter. Sen kom tandläkarn. Och min panik kom som ett brev på posten. Från magen och upp och jag fick en flyktreaktion som hette duga men satt kvar, och försökte le, hur lätt det nu var när ångesten pulserar i pannan och käften är halvt förlamad av bedövningsmedel.

-Känns det bra? Frågade tandläkaren.

Vaddå, skulle jag ljuga?

-Nej, jag tror att jag hade kunnat haft roligare på bahamas. Han skrattade. Ett bra tecken, han verkade ha lite humor.

-Nu skall du veta att vi gör allt på dina villkor. Vill du att jag skall ta en paus så säger du till och då slutar jag omeddelbart. Nu skall jag bara känna lite så du säkert är bedövad. Han började peta med en grunka och jag kände att han gick långt ner i tanden. Det gjorde inte ont, jag fick panik ändå. Jag kände rättare sagt ingenting utom fladdret från magtrakten som genast fick det att pulsera i kinderna och ögonen att se rött och få tunnelseende och jag sa genast ifrån:

-Örhrr... som på befallning släppte bägge allt de gjorde och nästan kastade sig bakåt i exakt det ögonblicket jag lät. Och de satt still och tittade på mig.

-Gjorde det ont?

-kä (betyder i det här fallet nej, men hur låter man med en gapande bedövad mun?)

-Känta (betyder vänta).

-Vi väntar, säg till när du är redo. Och strax var jag redo för drabbning igen.

Snart upprepade sig samma sak igen. Fladdret i magen och tankarna som försvann och logiken som ven vindens väg. Det upprepade sig igen, jag sa ifrån, de backade och släppte allt de sysslade med. Fan, jag hade ju full kontroll på de där snubbarna som befann sig närmare min kropp och munhåla än jag önskade. Bara vetskapen om det gjorde att panikkänslan nådde en överkomlig nivå och jag visste att närhelst jag sa ifrån så skulle de avbryta tills jag var redo och bara vetskapen om detta gjorde att jag VAR redo. Det här var helt och hållet mitt race, min grej, och de skulle inte begå några som helst övergrepp för att bli färdiga med det de var sysselsatta med, skulle inte förringa upplevelsen av mitt obehag, inte skratta åt att jag som vuxen satt där och åbäkade mig och det gjorde mig totalt lugn. Strax därefter var det klart, min plågoande var avsatt och jag kom vacklandes ut med en tampong i munnen ymnigt blödande från min bakre kindregion.

Det som följer är att jag nu har jag fått en tid för putsning om en vecka och sen är mitt tandvårdsbehov klart för denna omgång. Inget mer att åtgärda för mina tänder är konstigt nog hur bra som helst (jag var helt övertygad om att jag skulle behöva borra arton hål och göra fem rotfyllningar eftersom det är så länge sedan jag var hos en tandläkare sist) och sen skall jag avhabitueras och omprogrammeras innan vi går vidare och funderar på om jag skall fylla min glugg med en stifttand eller hur vi skall göra med det, så fort jag är fri från min tandläkarskräck.

Men jisses, fri från min tandläkarskräck? Är det möjligt? Kan jag bli fri från den så skall jag baske mig identifiera andra obefogade rädslor som jag springer omkring med utöver den och se till att bli fri från dem alla en gång för alla! Fast i ärlighetens namn finns det nog inte så många andra rädslor jag har utöver det som åtminstone är på den nivån. De två osäkerheter jag tidigare har haft som begränsade min tillvaro i vissa situationer, gjorde jag upp med under regressionshypnos till ett tidigare liv. Så dem är jag kompis med för rästen av det här livet i varje fall...

Tant Annika har ju helt korrekt identifierat min komplicerade inställning till tid i efterkommentarerna i förra inlägget. Ojoj, nu skojjar vi inte längre. Jag och tid är något som absolut inte riktigt går ihop.

Jag har så olika upplevelser av tid.

Ibland kan en mycket stor mängd tid flyga iväg och oj? "Vi skulle ha ett tolvtimmarspass idag och började just och nu är det slut? Vad hände?" Tid kan flyga iväg utan att jag märker av det, jag sätter igång och så är det slut. På exakt samma sätt kan sekunderna smyga sig iväg, och jag tittar på klockan i ett i ett och tiden bara seeegar sig fram, tio minuter kan vara en hel evighet.

Olika dagar kan ge olika tidsupplevelser redan från start. På tjugo minuter kan jag liksom hinna med att sätta på kaffe, kolla mailen, springa i duschen, klä på mig, väcka barn, läsa en roman, plocka ur och i diskmaskinen, skura golv, förmå statsmakten att ändra ett par lagstiftningar och baka bullar innan det är dags att flyga iväg till bussen. Typ? Överdrev jag? Okejdå, det där med att plocka i diskmaskinen var ren och skär lögn för det ingår inte i mina morgonbestyr  och jag bakar abslut inga bullar, men rästen skulle nästan kunna vara rimligt.

Andra mornar... jag kan titta på klockan, det är en och en halv timma kvar innan jag skall väcka barnen, jag skall bara och oj? Går deras buss om tjufem minuter, och jag har inte ens fått upp dem än?

Börjar morgonen som det första exemplet så vet jag redan från scratch att detta kommer att bli en suverän dag då jag hinner med hur mycket som helst och dagen kommer rusa fram, det är dags att lägga sig snart, eller UPPLEVELSEN av dagen blir att jag går från punkt till punkt, har gott om tid på mig till allt som blir väl utfört och jag kommer att sjasa isäng full av iver för att dagen var super. Det andra exemplet kommer att innebära att jag missar allt, glömmer bort barnens tider, inte kan få ihop dagens struktur och planer och inte får något ur händerna överhuvudtaget. Sådär ser mina ups and downs ut, och framtidens event blir att försöka identifiera om det faktiskt kan vara så att min eventuella (såg ni min underdrift? eventuella...) PMS kan ha något med det här att göra. Men faktum är ju självfallet att det inverkar på min omgivning på olika sätt, och att min upplevelse och oförmåga att disponera eller planera tid påverkar människor omkring mig. Jag vet ju aldrig hur jag kommer att uppleva nästa timma, går den snabbt, blir den effektiv eller tar den aldrig slut?

Min punkt-rekorderliga sambo har väl vant sig eller börjar vänja sig efter snart tio år, men det har varit tufft. Ett tag inbillade han sig -precis som ALLA chefer jag har haft- att det går att ändra på mig. Faktum är att många har försökt och gett upp, och till sist erfar alla att det är lättare att ändra sin egen inställning till att jag inte kan disponera tid än det är att förflytta berg. Det brukar ta en chef ungefär ett halvår att lära sig att leva med det; och ungefär samma tid för mig att göra mig oumbärlig såtillvida att smådetaljer inte innebär att man ger mig sparken, för inte kan man väl sparka den som bidrar till att man klarar av att utföra sitt jobb med bravur, eller hur?

Jag har en chef som under lång tid efter ångrade sin lilla lapp till mig, när han skulle åka iväg ett par dagar och jag skulle vara ensam på kontoret (och därmed hålla hans ställningar med)

Citat:

Hej Gitte

*Glöm nu inte möten på tisdag och torsdag, ha med dig x och x och x. Det är viktigt att du är i tid! Glöm inte att skriva ut x och x tills dess, du hittar ett utkast på mitt skrivbord.

*Vattna blommor

*Är det någon ide att jag ber dig komma i tid dessa dagar?

*Se dig omkring på kontoret. Finns det NÅGOT du tycker kan behöva en omgång? Det ser för jävligt ut!

Ha en bra vecka, vi ses på måndag!

underskrift

Jodå, mötena hade jag superkoll på, och jag skrev ut de dokument jag skulle, dock med vissa tilläg som jag trodde att han nog hade glömt, det skulle dock visa sig att han inte hade tänkt på dem alls.

Vattna blommor? Sorry, det glömde jag.

Jag vill minnas att jag var hjälpligt i tid. Så gott jag förmådde, åtminstone så att jag inte ställde till något för någon.

Jag såg mig omkring på kontoret. Och jag VISSTE att det var MITT skrivbord han menade. Nu råkar jag ju vara lite obstinat ochså, så riktigt så lätt skulle han inte få det när han nu hade varit så otydligt. De dagarna ägnade jag varje minut och en kväll till att röja ur HANS skrivbord, lådor, bokhylla, mappar, utskrifter, pärmar, papper, verifikationer och jag utförde stordåd i hans ack så välstädade yta men fullständigt kaotiska bristande ordning; inte ett oorganiserat papper eller ett dammkorn fanns att uppbringa när jag var klar. När han kom tillbaka var mitt skrivbord lika kaotiskt som det var när han åkte, men hans var helt utblåst och kategoriserat, jag hade bytt ut pärmar, skaffat kartotek, index och allt jag kunde komma på, och det stod såväl i ämnesområde, datumordning, olika märkta områdespärmar etc.

Han frågade efter papper och dokument i ett halvår. Kan tillägga att han aldrig försökte sig på konsttycket att

mästra mig efter det....