Annorlundaskap är något man har med sig alltid. Invertes. Att aldrig kunna liksom riktigt sätta fingret på något verkligt skäl till att man inte riktigt känner sig som andra, men ändå känna att; "vaddå varför uppfattar jag aldrig samma sak som alla andra, och varför funkar jag inte som dom?"

Jag har väl alltid kunnat glida lite och komma undan med mycket. Och det finns ju alltid hundra olika skäl.

Ett skäl har ju varit att jag har flyttat som jag har gjort som barn, och bytt land dessutom. Att jag är lite köpenhamnspräglad, jag lovar, när jag är där känner jag mig i stort sett aldrig som en avvikare. Varför då? Kanske för att människor är lite mer laidback där, och för att det som avviker är normalt och för att man i en mängd med individuella avvikare aldrig avviker ändå? Där är liksom inte heller tid samma dygd som här, utan den som kan ta till vara på utförandetid och göra något mer extravagant än de som faktiskt håller sin tid minutiöst har andra egenskaper som ofta uppskattas. Att tänka utanför ramen och den föreställda normen uppskattas också där. Men inte här i Sverige. Och i Köpenhamn är det till och med NORMALT att plötsligt diskutera livsviktiga frågor med främlingar som man råkar stöta på. Man blir i varje fall inte betraktad som "kocko" om det sker, utan ett sånt samtal kan man gå stärkt ifrån i ömsesidighet och inte som här, där man känner sig som en våldtäcktspersonlighet om man råkar tilltala någon villt främmande person. 

Att jag inte kommer i tid på mornar har jag ju hundra olika skäl på och som jag tidigare beskrivit så kan man fostra en chef på några månader så att han förstår att det är lättare att ändra sin egen uppfattning om punktlighet än att ändra på individer som inte klarar att komma i tid. (Det finns ALLTID ett gott skäl).

Vidare har jag ju en mor som inte går av för hackor och som inte heller alltid har alla hästarna i stallet om man säger så. Eller pommesfritten på tallriken. Eller som inte heller passar in. Någonstans.  

Man är ju liksom bara som man är när man inte är som man ska, ungefär. Och jag har ju fler skäl som förklarar och förklarar och förklarar och människor har väl alltid betraktat mig som lite "egen". "Äsch, det är ju bara Gitte, hon är sån" har jag ju hört någon gång. "Hon är sån", är faktiskt ett jättegott betyg som jag egentligen trivs ganska bra med. Det innebär att människor faktiskt tycker om mig som jag är fast att jag inte passar in i alla mallar som finns. Dessutom har mina ultravaganta egenskaper faktiskt varit himla bra många gånger i lönediskussioner, det finns liksom aldrig någon som har ifrågasatt varför jag skulle vara värd lite högre lön, än jag får och det är ju inte heller helt dumt. Trots alla mina missar och tillkortakommanden, för det jag gör, gör jag faktiskt bra. Det är väl allt det där som jag INTE gör som jag faller med (heureka! har vi hört det förr?).

På en punkt blir jag dock som en tiger. Kalla mig aldrig för tidsoptimist. För det är jag inte. Jag är inte nonchalant med varken min egen tid eller någon annans. Jag kan bara inte göra på annat sätt än jag gör! Det är en brist hos mig, inte något jag kan lära mig av med, inte något jag kan påverka och inte något jag rår för. Så är jag sen när vi skall ses, så är det inte för att jag inte respekterar dig eller din tid. För det gör jag. Kommer jag tio minuter sen är jag olyckligast i världen, och jag sopar mer än gärna marken där du går och strör palmer bara du förlåter mig. Ändå, så har jag inte förutsett att jag inte skulle få igång bilen, att barnen skulle lämnas på vägen, att det skulle vara en traktor mitt i trafiken, att jag inte skulle få en parkering, att jag inte skulle hitta parkeringsmätaren och att jag inte hittade parkeringen tillräckligt nära vår mötesplats för att min tidsekvation skulle gå ihop. Senaste halvtimman har jag förmodligen stressat som en iller och mått allmänt skit och vrålat åt alla som varit i vägen för min framfart. Så tro inte att jag kommer lugn och sansad och bara har skitit i att du väntar på mig, för det är så långt från sanningen som det går att komma.

Så, nu skrev jag långt igen, fast jag hade bestämt mig för att INTE göra det framöver.

Och jag hade kunnat skriva mycket mycket längre, men jag stoppade mig själv här.

Idag har jag hittat bloggen adhdkvinnors blogg.

Den tänker jag läsa med jämna mellanrum nu.

Tänk om jag faktiskt inte bara är bohem och lite annorlunda utan faktiskt försöker få ihop en tillvaro utan vetskap om att jag har ett funktionshinder? Jag har jobbat i många år med personer som har neuropsykiatriska funktionshinder, men ingen är väl så blind som den som inte ser sig själv? Det kanske inte alls är en slump att jag tycker att det är enkelt att jobba med just den här målgruppen och anser att det är megasuperlätt att förstå och bemöta samt få relationer med människor med aspergers och adhd? (I själva verket tycker jag ju att det är oerhört mycket svårare att få detsamma med normaler...tyvärr. Personer med npf har oftast väldigt mycket mer att komma med när det kommer till kritan. Jag älskar att umgås med människor med specialintressen och som ägnar sig åt annat än gardinjämförelser med grannen).

Tja, som jag skrev har jag katalogiserat papper och hur mycket merjobb blev inte det då?

När någon tidigare frågade efter ett papper kunde jag peka med hela handen:

-"Ligger i högen till höger om datorn, eller i högen ovanpå skrivaren, eller i högen under högen som ligger under tapetboken".

Det var enkelt.

Den som ville ha ett dokument kunde hitta det SJÄLV!

NU? Hur blev det?

Jag har haft fram pärmar tre eller fyra gånger idag.

Eftersom BARA jag vet under vilken flik det ligger, jag är livrädd för att någon skall ändra ordningen i min bokhylla, för att ingen skall få hybris av att leta reda på vilken pärm vilket arkiv ligger i som innehåller rätt flik, så måste jag dra fram RÄTT pärm, och visa pappret, låta det ligga så länge det andvänds och sen måste JAG ställa pärmen på rätt ställe igen så min nyvunna ordning inte ruckas.

Gah! Det var enklare att säga "lägg nu tillbaka papperna i samma hög på samma ställe igen".

Så du som har tänkt skapa ordning. Gör det inte. Det är bara merjobb för DIG!

Har suttit och bloggsurfat på inredningsbloggar en stund och drömmer mig bort.

Jag önskar mig ett eget hus jag med! Åh, vad det vore underbart! En vacker dag; en tid skall komma och jag hittar det jag söker och KAN förverkliga det. Det är jag säker på. Men än så länge får jag sitta och drömma mig bort!

Jag har inte så stora krav. Tror jag?

På önskelistan finns:

*en liten farstu eller veranda. Gärna gisten och skev.

*en vedspis i köket

*Vattenpump på gården

*utadass. Ett absolut måste. Jag MÅSTE ha ett UTEDASS!

*ett gammalt kök.

*absolut viktigt; En RIKTIG BASTU! Av finsk modefjong och kvalisort.

DET är mina krav. Sen får rummen vara stora eller små eller många eller få, precis hur de vill.

Mitt kök skall vara glatt. Och varmt.

Där vill jag ha den här:

Den älskar jag. Har den som fond i köket idag, och den är en fullträff. Man blir lika glad varje gång man ser den, dvs inte bara jag.

Tapeter har en stor inverkan på humöret, fast att de sitter där och bara finns i bakgrunden och skymundan, bakom tavlor och hyllor och annat smått och gott.

Kanske betyder de mer än vi tror?

Man tänker egentligen allt för sällan på hur stor inverkan de har på en? Poff! Så går man in i ett rum och väggen har talat och jag får oftast känslan direkt: är det en plats att trivas på eller ej? Attacken överbemannar en utan att man kan värja sig för den; och det är just så tapeter sitter obemärkt och verkar som en lisa för själen, som en undermedveten träffsäker pil rätt in i solar plexus.

Lite typ; visa mig vilken tapet du gillar och jag skall säga dig vem du är... *skratt*. Fast nu kom jag av mig igen och kom in på något helt annat. Tapetfilosofiska funderingar tar jag en annan dag.

Vid mitt mat/fikabord vill jag ha den här:

I min hall vill jag ha den här:

I mitt gästrum vill jag ha den här:

I min läs och myshörna vill jag ha den här:  

Ja, tusen olika blommor vill jag omge mig med! Man kan inte få nog av varma härliga färsprakande underbara blommor, speciellt inte nu under den mörka årstiden.

Tapeterna har jag ju. Men huset har jag baske mig inte än. Men drömma får man!

Tja, jag kan inte hjälpa det. Ilskan över hur samhället utvecklar sig idag ligger ständigt på lur, redo att blomma ut i full kraft. Som en sovande tiger ungefär. Nu är jag återigen väldigt väldigt ilsken och arg. Som vanligt, så fort vår nya omänskliga politik kommer till uttryck.

Svartfötterna visar sig igen, den här gången så tydligt att till och med försäkringskassans egen generaldirektör går ut med ett väldigt tufft kritik över hur vår sittande regering löser frågan.

Adriana Lender! Du är dagens hjälte.

Vad skönt att någon från er tar täten och inte bara gör som alltid, "lyder order från högre instans".

Notera att:

*Försäkringskassan räknar med att 50 000 personer lämnar sjukförsäkringen nästa år på grund av att de helt enkelt fasas ut i och med de nya reglerna

*Samtidigt tror inte Försäkringskassan att alla kommer att klara av att arbeta. Tidigare erfarenheter av den här typen av samarbetsprojekt med Arbetsförmedlingen visar att bara omkring 40 procent klarar av att gå vidare till ett jobb eller studier.

*Adriana Lender vill därför att de 50 000 personer som det handlar om ska kunna bedömas efter de gamla reglerna om sjukersättning.

VÄL RUTET!

* Effekten skulle alltså kunna bli att flera av de här personerna faller igenom och blir sjukskrivna igen efter kort tid. Och för drygt 2 000 av dem finns ingen ersättning alls eftersom de inte längre har någon sjukpenninggrundande inkomst.

– Om de inte klarar av sin situation när de går över till Arbetsförmedlingen och kommer tillbaka till sjukpenningen finns det ingen möjlighet att betala ut sjukpenning till dem. Då är den noll, säger Adriana Lender.

(punkterna är hämtade från Dagens Eko, länken som finns ovan under ordet Kritik).

Vi går snart in i en valperiod.

Jag vädjar er alla att fundera över hur mycket lidande ett par extra hundringar i plånboken får kosta.

Vill vi verkligen ha ett klassamhälle med djupare klyftor än idag?

JAG är inte beredd att gå över lik. Är du?

Är att skriva kort.

Det skall jag lära mig.

NU!

Det var dottern som lagade och valde mat idag, då det var hennes matdag. Det blev pommes och ostsnitzel, ack så gott. När jag tog fram mjölken så noterade jag att det faktiskt stod två stycken folköl i vårt kylskåp. Det händer mellan varven att det står en sån eller någon sådan, alltid öronmärkt för sambon förstås. Varför? Helt enkelt för jag i stort sett inte dricker alkohol i någon form. Absolut inte till vardags även om en och annan baileys undantages förstås, en gång om året eller vartannat år, eller så.

Men jag blev ärligt talat sugen på öl, så jag tog fram en till mig.

-Vad gör du? säger dottern, nästan förfärat.

-? Jag förstod inte frågan så hon fick inget svar.

-Dricker du öl? säger sonen.

-Jag tänkte göra det nu i varje fall, säger jag.

-Vad gör du med min öl? Säger sambon.

-Din?

-Ja, min?

Jag vred på plåtkorven. Inget namn någonstans.

-Öl är gott, säger jag och pyser upp den, häller med kanten på sned och låter mig väl smaka.

Familjen tittar på mig som om de sett ett ufo. Sambon ruskar på huvudet och fördjupar sig i sin mat.

-Bon appetit, allihop, säger jag och fortsätter som om inget har hänt.

Men jag insåg helt plötsligt att det var väldigt väldigt väldigt länge sedan jag sist tog mig en öl. Återigen något att ändra på? Tror jag skall ta mig en tur till bolaget endera dagen och hitta mig en flaska mjöd och en körsbärsöl och sen skall jag ställa dem i kylskåpet och hävda att det är MINA öl!

Ps. Det är riktigt riktigt kul att göra sånt man aldrig annars gör! Testa själv får du se!

Tjoho!

Jag känner nästan igen mig själv igen! Det är ett kärt återseende måste jag säga och det ger en lite bättre stuns i stegen när man går. Bara det lilla!

Som jag skrivit tidigare så gick jag in i väggen för ett bra tag sedan nu. Det föranleddes av en tids kaos på mycket, långt innan det gick överstyr. Det hände rätt mycket en period, slag i slag, och en del utav det har jag inte hämtat mig ifrån ännu, och en del lär jag nog aldrig komma över så länge jag lever. Ärligt talat. Faktum är att det tog sin början redan 2007, och inte alls som jag trodde nu vid årsskiftet pg två olika flyttar slag i slag. Det sista var liksom bara det som fick bägaren att rinna över, och inget annat.

Min gruvliga ilska började i själva verket långt tidigare, efter ett tillfälle som begav sig i vår närvaro, där jag lärde mig att den som är fattig är fattig och den som är rik går över lik för att behålla sin rikedom eller bevara sitt skinn. Och att apparater sluter upp och skapar skyddsnät för den som står närmast. Det där var början på mitt slut. Men min insikt om det är min början på något helt annat. Erfarenheten av det tar jag med mig.

Det här inser jag efter att ÄNTLIGEN har blivit klar med högevis med papper. Jag har inte haft koll på privata papper under en tid och allt slutar och börjar här vid tiden för den här händelsen, inser jag nu när jag är klar, och det blev en rätt så övervälvande insikt. Fram tills dess finns min omisskännliga organisation, i arkiv med olika index och datumsorterat och allt. Men vid tiden för händelsen ramlade allt. Allt. Allt och till sist även jag, fast att jag egentligen stod utanför. Hm. Tid för tanke.  

Men nu står det fyra pärmar klara, jag har koll på varenda privata kvitto, kontrolluppgifter, kodsiffror, försäkringsbesked etc, etc, etc, från tiden och fram till nu.

Faktum är att jag alltid varit bra på papper, och myndighetskontakter och liknade. Så bra så att jag till och med har arbetat med att hjälpa andra med sitt. Och så faller mitt eget? Egentligen är det ganska komiskt när jag tänker efter. Jag om någon som vet att det är dyrt att inte ha koll på sina papper? Som haft papper som min käpphäst, lät helt plötsligt allt personligt förfalla.

Jag slängde aldrig ett papper, utan det fick bygga hög på hög, eftersom jag trots allt visste att alla dessa papper får sig en omgång en vacker dag. Och nu har då dagen varit här.

Fyra snygga pärmar.

Allt från åtgärdsprogram och betyg och intyg och liknande ligger sorterat.

Och två säckar med papper som skall till återvinningen.

Kan säga att det känns som en oerhörd lättnad alltihop!

Fasen vad jag är duktig! =)!

ALDRIG mer en o-sorterad hög som är mer än en månad gammal! Yippie!

Just nu är jag väldigt praktisk, och det innebär tyvärr att jag blir otroligt intetsägande i min blogg. Igår var jag till och med mamma en stund, och bakade bullar, dock en dag för sent. Men jag hade absolut tindrande ögon vid fikabordet när de var klara och fick massor av beröm, "de är mycket godare än köpe-bullar, mamma". "kan du baka bullar, mamma? Jag visste inte att du kunde det".

Hm. Något säger mig att jag har missat massor av saker under en tid, det här med bullbak har absolut inte legat på min agenda; kanske något jag skulle ändra på framöver det med, dvs ytterligare något jag INTE gjort.

Jag brukar säga lite skämtsamt, fast med mycket bakomliggande allvar att jag är världens sämsta hemmafru. När jag träffade sambon en gång i tiden, -bokstavligt talat, jag såg till att TRÄFFA honom, mitt i prick; jag raggade helt enkelt upp honom på ohederligt krogmanér, han hade inget att säga till om- så försökte jag absolut att avråda honom från att ingå närmare bekantskap med mig just av det skälet. Jag har uppfattat det som att de flesta män faktiskt själva tycker att de förtjänar att träffa kvinnor som är duktiga hemmafruar; och en sån ville jag absolut inte dra på mig, så jag varnade lite extra för mig själv. "Passa dig, spring nu, för snart sitter du med delat hemmaansvar och irriterar dig över att jag inte lägger engagemang på sådant som varje duktig kvinna måste göra för att anses som duktig såväl av män men framförallt av andra kvinnor".  (Vi kvinnor är många gånger enligt mitt menande absolut bäst på att förringa eller förtrycka andra kvinnor, systerskap, hej-och-hå, existerar inte när det kommer till att bedöma hur andra kvinnor lyckas på hemmaplan, antingen är det dåligt för att det är dåligt, eller dåligt för att det är bra). Men nu sitter jag faktiskt här och tycker att jag själv behöver rycka upp mig, och att jag skall sluta med att använda mina olika politiska ideologiska värdegrunder som dålig ursäkt.

Så, nu var det sagt.

Därmed har jag INTE sagt att jag kommer att bli en duktig hemmafru. Det blir jag aldrig. Men jag dör faktiskt inte, och blir inte heller förtryckt som kvinna, av att slänga igång ett bullbak någon gång då och då, för faktum är ju, att om jag inte gör det så är det ingen annan som gör det heller.

Och hembakta bullar är förbålt gott ändå när jag tänker efter! Och tindrande barnaögon kan man ärligt talat inte få för mycket av det heller...