Hm, Om ni nu tror att jag tänker avhandla nästa strof i sången så trodde ni fel. Självklart handlar det här inlägget om min fredagskväll, men inte tänker jag vältra mig i bolstret utan jag har ägnat min kväll åt:

Knapps, knapps, everywhere! Jag ser runda färgringar för mitt inre om jag blundar.

Turkosa:

Mörkröda:

Rosa:

Lila:

Gröna:

Gulvita:

och många många fler.

Såå roligt, sååå inspirerande och sååå fantasieggande!

Jag har fått ett par beställningar på lite större knapploter (bland annat hamnar ett par i en blogg nära dig inom kort), vilket passade mig perfekt. Fick rota fram en låda från syfabriken som skall sorteras in i min ena köpmansdisk, och imorgon skall jag rota fram ännu fler. De skulle ju sorteras in de med, så det passade mig perfekt att få det gjort nu! Tyvärr är det stört omöjligt att få till bra bilder med rätt färgåtergivning på kvällen, så tyvärr ser ni dem inte med samma lyster som de har i verkligheten.

Jag kommer att drömma om knappar inatt. Härligt, härligt men farligt, farligt, eller hur är det nu han sjunger?

Hoppas att ni alla har haft en minst lika bra kväll som jag har haft!

Tänkte att jag skulle visa lite gamla handarbetsböcker. En mycket stor passion ärligt talat.

Börjar starkt med ett helt färskt nyförvärv som kom med posten häromdagen. Till min stora lycka hittade jag ett eget ex på eniros köpsida, en bok som jag minns att jag stickat efter som yngre:

Dockans nya kläder, Gia Wiman Olsson. Ica-förlaget, västerås, 1968.

I den här boken är plaggen sydda, stickade och virkade av Husqvarna vapenfabriks AB, och av AB jakobdahls kamgarnsspinneri och Gia Wiman Olsson. Alla dockor och leksaker är från Brio.

Till boken ingår även ett löst mönsterark.

I boken finns modeller till de flesta docktyper, allt från större till smått, och Barbie och Ken samt Tuttie har ett eget avsnitt var.

Boken innehåller modeller ex till:

dopklänning, sparkdräkt, polojumper, strumpbyxor, babyskjorta, plastbyxa/blöjbyxa, babyskjorta, underkläder, nattskjorta, baddräkt och badmössa, strandkläder, frottélekdräkt, badrock, långbyxor, kortbyxor, klänningar, sjömanskrage och matroshatt, kjol och byxor med hög front, lekkläder, jackor, regnkläder/galonisar, kostym med gosskrage, blus och kilt, kofta, basker, västar, skjortor, raglanblus, förkläde, moccajacka och jeans, overaller och pyjamas, poplinoverall, jeanskostym, byxor och keps, kimonokostym, kappa, åkpåse, kapuschongjacka, cape och sydväst, accessoirer, stövlar och skor, väskor, strumpor, etc.

Det som är lite extra roligt med modellerna och bilderna är att man verkligen har engagerat sig för att göra dockklädesmodellerna "up-to-date" med för tiden vanliga klädmodeller till barn, och nog är det lite extra kul när dockan kan ha samma typ av kläder som det lekande barnet självt?

Här kommer några bilder. Boken rekommenderas varmt, så hittar du den på ett loppis nära dig, så slå till direkt!

Det uppstod en stunds tumult här igårkväll.

Uärrk Tjockholmen, vad äcklig du är!

På den här bilden är han inte alls den keliga mysiga lilla kattungen på 12 veckor, som vanligtvis kommer och kryper upp hos oss och spinner i knät. Inte heller är han den roliga kattclownen som lockar till skratt med alla sina krumbukter. Eller den som kommer och buffar med sin nos när vi sover.

Utan han är den vuxna jägaren och TIGERN som försvarar sitt byte med liv och lem, och det tog oss säkert en halvtimma att få ta del av hans byte, eller del och del, vi ville förstås ha hela för oss själva. INNAN han hann att äta en endaste bit. Och han försvarade sin jakt-trofé må ni tro. Och det LÄT om honom skall ni veta! Det var nästan så man var glad att han inte ville släppa det han hade mellan käkarna, för med det humöret som han hade, så hade man INTE velat möta hans käftar, det kan jag lova.

Gaaah, kattskrälle! Vad hade den där lilla musen gjort för ont?

Hm. Åki. Tack skall du ha. Vi är trots allt glada över att han inte bor kvar här hos oss!

Tjockholmen letade och nosade en stund. Sen kom han fram igen, buffade med nosen och sa:

"hallå där matte, är det dags för mat snart?". Det var det förstås! En så duktig jägare är förstås värd en extra god munsbit, något helt annat än en äcklig mus... eller hur?

"Fountain House-modellen har vuxit fram som ett resultat av flera decenniers erfarenheter av rehabiliteringsprogram för f.d mentalsjukhuspatienter på Fountain House i New York. Men det är först på senare år som man har börjat tala om Fountain House verksamheten som en bestämd rehabiliteringsform eller "modell". Ibland uppfattas fortfarande en sådan beteckning som lite vilseledande och vissa föredrar att tala om Fountain  House rörelsen som en filosofi, en livsstil eller t o m en konstart. Det är inte fråga om en tillämpning av en på förhand given teori, menar man, utan något som vuxit fram ur människors samspel under speciella miljö- betingelser. Vissa humanistiska och vårdideologiska principer har angivit färdriktningen men det går inte att sammanfatta verksamheten i enkla handbokstermer eller abstrakta teoretiska begrepp." (Hämtat från Sverige Fontänhus hemsida).

Jag har egentligen inte nämnt så mycket om vad jag gjorde innan jag gick in i väggen och började blogga i våras, eller fram tills jag startade eget företag oktober 2006. Jag har egentligen en helt fantastisk upplevelse, som för evigt har ändrat min grundpersonlighet, hur jag tänker och hur jag fungerar som person, och jag kommer att ha med mig den ynnesten för evigt, utan att någonsin liksom kunna lägga det bakom mig eller glömma det; och jag önskar det inte heller.

En sådan där passus i mitt yrkesliv där jag lärde mig så mycket av andra människor, så mycket om mig själv, så mycket i gemenskap med andra människor, att det knappt kan sägas i ord. Det talas ovan om filosofi, och konstart. Och ja, det är onekligen en konstart, abstrakt, stort och fantastiskt och varmt: och det blir ett sätt att betrakta världen och ett sätt att leva.

Den som vill bli anställd i ett fontänhus, som tror att man kan något, och att det går att lägga utanpå sig själv och sen gå hem och ha det som vanligt, kommer snart bli klokare.

Att leva i en mirakelbubbla genomsyrar allt och man inser till sist att det livet man är van att leva, inte längre existerar. Det är en total upplösning av jaget till något mycket mycket större, som inte kan beskrivas utan det måste absolut upplevas. Man längtar aldrig tillbaka till tiden eller världsuppfattningen före: jag kan lova det utan att säga för mycket.

Min tid som handledare på ett Fountainhouse spände mellan år 2000 till 2005, för att vara mer exakt Falkenbergs Fontänhus. Under den här tiden lärde jag mig om inte annat att inse att människor har många bottnar, och att det är livsfarligt att försöka begränsa eller förringa en annan människas kapacitet. Vi kan alla så mycket mer än vi själva tror, bara vi får pröva och har någon som tror på en när man testar sig fram.

Ett Fontänhus, eller Fountain House är en frivillig arbetsrehabilitering för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Helt friställd från myndighetsutövande, de regelverk som tillämpas i huset har man skapat själva inom organisationen. Riktlinjerna består av 36 punkter som går ut på remiss varannat år till alla fontänhus i världen. Det är inte en liten process egentligen när man betänker att det när jag var aktiv, fannns fontänhus i 55 länder och sammanlagt bestod av ca 400 hus, globalt. Och alla husen är med i det här projektet. Låter det kaotiskt eller omöjligt? Inte alls. Vi pratar fontänhus nu, en verksamhet som har väldigt väldigt egna sätt att klara av hur stora projekt som helst på ett helt eget sätt, vilket innebär att det inte finns någonting som är omöjligt egentligen. Så länge det finns medlemmar så blir underverk utförda.

Varje dag.

Inte en enda dag är den andra lik och inte en minut av verksamhetstiden förspills. Och allt sker i gemenskap, oavsettt om man är medlem, handledare, klubbhuschef eller styrelsemedlem. Det är faktiskt så att de besökare som kommer till huset och hoppas få kontakt med en "anställd" står handfallna, då sådana med blotta ögat inte går att urskilja.

Och när man till sist har bestämt sig för vem som "jobbar" där, så har man antagligen bedömt fel, men man landar helt rätt när man gör det. Och det är det som är själva grejjen i en demokratiskt styrd verksamhet med platt hierarki.

Och om ni visste hur institutions-störd jag själv var när jag började. Jag trodde ärligt talat att jag var en människopositiv person, som kunde något.

TÄNK vad jag bedrog mig. Så mycket jag skulle komma att lära mig, och tänk så många tårar det krävde och så mycket svett och frenesi. Inte minst bearbetning efteråt.

Utan alla underbara människor i verksamheten och deras tålamod med mig, hade det aldrig gått.

Alla de målsättningar jag tidigare hade sett och arbetat efter, alla de verksamhetsstrukturer, alla de människorelaterade utbildningarna jag hade sett eller gått eller trott mig förstå, utgick nämligen från ett och samma:

"Vi är experter, vi har nycklar, vi vet hur det här kan bli och vad det hela står för".

Idag kräks jag när jag möter den här människoinställningen men hoppas att jag är lyhörd för det, när jag ser något som riskerar att få mig att trampa fel och missa essensen av vad allt arbete i harmoni med andra står för, för det är just det som borde vara det primära.

Så fort rehabilitering och behandling blir primärt.

Så fort det upprättas planer för att verksamheter kräver det.

Så fort man vill något åt en annan.

Så fort det bygger på rollerna "expertis" och "klient/patient".

Då missar man essensen; och det är precis i det ögonblicket, allt utvecklingsfrämjande arbete upphör.

Det är så jäddrans magiskt så det är sanslöst. Och så enkelt genialt att det blir svårt:

"Hej, här är jag, jag har fel och brister, men jag ser dig och jag vill vara med dig och jag är öppen för en ömsesidig gemenskap med dig, och jag saknar dig när du inte kommer, vem är du?"

Att vara människa, redo för att möta andra människor. Svårare än så behöver det inte va!

Jag kommer att sakna det för evigt.

Och just nu i den här perioden upplever jag verkligen att jag skulle behöva ett enhetsmöte att komma till klockan 9, på utsatt tid.

Gå igenom vilka som kommer under dagen.

Gå igenom vilka som finns på mötet.

Gå igenom vilka som inte finns på mötet.

Gå igenom vem som hör av sig till dem som saknas.

Eftersom varje person är viktig, värdefull och behövs, tillika saknad och sedd även när de inte är där.  

Och sedan identifiera dagens uppgifter.

Att få ett forum att säga eller höra: "Jag har en tanke, vad säger ni om det här?"

Och sen få en massa människors hjälp, eller att klura ut, hur man går tillväga, lägga en tidsplan, en resursbehovsplan, vilka vill vara med, vem är bäst på vad och hur lägger vi upp det nu?.

Är det ett stort och landsomfattande projekt?

So what? I ett fontänhus existerar inga hinder!

Ps. Verksamheten är öppen för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Oavsett diagnos, dock ej personer med aktivt missbruk.

Du hittar ett fountainhouse i städerna:

Helsingborg, Malmö, Örebro, Stockholm, Göteborg, Båstad, Nyköping, Falkenberg, Eksjö, och Älmhult.

Du kan hitta kontaktuppgifter i länken ovan!