Direktlänk till inlägg 6 november 2009
"Fountain House-modellen har vuxit fram som ett resultat av flera decenniers erfarenheter av rehabiliteringsprogram för f.d mentalsjukhuspatienter på Fountain House i New York. Men det är först på senare år som man har börjat tala om Fountain House verksamheten som en bestämd rehabiliteringsform eller "modell". Ibland uppfattas fortfarande en sådan beteckning som lite vilseledande och vissa föredrar att tala om Fountain House rörelsen som en filosofi, en livsstil eller t o m en konstart. Det är inte fråga om en tillämpning av en på förhand given teori, menar man, utan något som vuxit fram ur människors samspel under speciella miljö- betingelser. Vissa humanistiska och vårdideologiska principer har angivit färdriktningen men det går inte att sammanfatta verksamheten i enkla handbokstermer eller abstrakta teoretiska begrepp." (Hämtat från Sverige Fontänhus hemsida).
Jag har egentligen inte nämnt så mycket om vad jag gjorde innan jag gick in i väggen och började blogga i våras, eller fram tills jag startade eget företag oktober 2006. Jag har egentligen en helt fantastisk upplevelse, som för evigt har ändrat min grundpersonlighet, hur jag tänker och hur jag fungerar som person, och jag kommer att ha med mig den ynnesten för evigt, utan att någonsin liksom kunna lägga det bakom mig eller glömma det; och jag önskar det inte heller.
En sådan där passus i mitt yrkesliv där jag lärde mig så mycket av andra människor, så mycket om mig själv, så mycket i gemenskap med andra människor, att det knappt kan sägas i ord. Det talas ovan om filosofi, och konstart. Och ja, det är onekligen en konstart, abstrakt, stort och fantastiskt och varmt: och det blir ett sätt att betrakta världen och ett sätt att leva.
Den som vill bli anställd i ett fontänhus, som tror att man kan något, och att det går att lägga utanpå sig själv och sen gå hem och ha det som vanligt, kommer snart bli klokare.
Att leva i en mirakelbubbla genomsyrar allt och man inser till sist att det livet man är van att leva, inte längre existerar. Det är en total upplösning av jaget till något mycket mycket större, som inte kan beskrivas utan det måste absolut upplevas. Man längtar aldrig tillbaka till tiden eller världsuppfattningen före: jag kan lova det utan att säga för mycket.
Min tid som handledare på ett Fountainhouse spände mellan år 2000 till 2005, för att vara mer exakt Falkenbergs Fontänhus. Under den här tiden lärde jag mig om inte annat att inse att människor har många bottnar, och att det är livsfarligt att försöka begränsa eller förringa en annan människas kapacitet. Vi kan alla så mycket mer än vi själva tror, bara vi får pröva och har någon som tror på en när man testar sig fram.
Ett Fontänhus, eller Fountain House är en frivillig arbetsrehabilitering för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Helt friställd från myndighetsutövande, de regelverk som tillämpas i huset har man skapat själva inom organisationen. Riktlinjerna består av 36 punkter som går ut på remiss varannat år till alla fontänhus i världen. Det är inte en liten process egentligen när man betänker att det när jag var aktiv, fannns fontänhus i 55 länder och sammanlagt bestod av ca 400 hus, globalt. Och alla husen är med i det här projektet. Låter det kaotiskt eller omöjligt? Inte alls. Vi pratar fontänhus nu, en verksamhet som har väldigt väldigt egna sätt att klara av hur stora projekt som helst på ett helt eget sätt, vilket innebär att det inte finns någonting som är omöjligt egentligen. Så länge det finns medlemmar så blir underverk utförda.
Varje dag.
Inte en enda dag är den andra lik och inte en minut av verksamhetstiden förspills. Och allt sker i gemenskap, oavsettt om man är medlem, handledare, klubbhuschef eller styrelsemedlem. Det är faktiskt så att de besökare som kommer till huset och hoppas få kontakt med en "anställd" står handfallna, då sådana med blotta ögat inte går att urskilja.
Och när man till sist har bestämt sig för vem som "jobbar" där, så har man antagligen bedömt fel, men man landar helt rätt när man gör det. Och det är det som är själva grejjen i en demokratiskt styrd verksamhet med platt hierarki.
Och om ni visste hur institutions-störd jag själv var när jag började. Jag trodde ärligt talat att jag var en människopositiv person, som kunde något.
TÄNK vad jag bedrog mig. Så mycket jag skulle komma att lära mig, och tänk så många tårar det krävde och så mycket svett och frenesi. Inte minst bearbetning efteråt.
Utan alla underbara människor i verksamheten och deras tålamod med mig, hade det aldrig gått.
Alla de målsättningar jag tidigare hade sett och arbetat efter, alla de verksamhetsstrukturer, alla de människorelaterade utbildningarna jag hade sett eller gått eller trott mig förstå, utgick nämligen från ett och samma:
"Vi är experter, vi har nycklar, vi vet hur det här kan bli och vad det hela står för".
Idag kräks jag när jag möter den här människoinställningen men hoppas att jag är lyhörd för det, när jag ser något som riskerar att få mig att trampa fel och missa essensen av vad allt arbete i harmoni med andra står för, för det är just det som borde vara det primära.
Så fort rehabilitering och behandling blir primärt.
Så fort det upprättas planer för att verksamheter kräver det.
Så fort man vill något åt en annan.
Så fort det bygger på rollerna "expertis" och "klient/patient".
Då missar man essensen; och det är precis i det ögonblicket, allt utvecklingsfrämjande arbete upphör.
Det är så jäddrans magiskt så det är sanslöst. Och så enkelt genialt att det blir svårt:
"Hej, här är jag, jag har fel och brister, men jag ser dig och jag vill vara med dig och jag är öppen för en ömsesidig gemenskap med dig, och jag saknar dig när du inte kommer, vem är du?"
Att vara människa, redo för att möta andra människor. Svårare än så behöver det inte va!
Jag kommer att sakna det för evigt.
Och just nu i den här perioden upplever jag verkligen att jag skulle behöva ett enhetsmöte att komma till klockan 9, på utsatt tid.
Gå igenom vilka som kommer under dagen.
Gå igenom vilka som finns på mötet.
Gå igenom vilka som inte finns på mötet.
Gå igenom vem som hör av sig till dem som saknas.
Eftersom varje person är viktig, värdefull och behövs, tillika saknad och sedd även när de inte är där.
Och sedan identifiera dagens uppgifter.
Att få ett forum att säga eller höra: "Jag har en tanke, vad säger ni om det här?"
Och sen få en massa människors hjälp, eller att klura ut, hur man går tillväga, lägga en tidsplan, en resursbehovsplan, vilka vill vara med, vem är bäst på vad och hur lägger vi upp det nu?.
Är det ett stort och landsomfattande projekt?
So what? I ett fontänhus existerar inga hinder!
Ps. Verksamheten är öppen för personer med en psykiatrisk sjukdomshistoria. Oavsett diagnos, dock ej personer med aktivt missbruk.
Du hittar ett fountainhouse i städerna:
Helsingborg, Malmö, Örebro, Stockholm, Göteborg, Båstad, Nyköping, Falkenberg, Eksjö, och Älmhult.
Du kan hitta kontaktuppgifter i länken ovan!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | |||
9 | 10 |
11 |
12 | 13 |
14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|