Som ni kanske märker är jag "periodare". Mitt missbruk vet inga gränser. När en period infaller så måste jag tillgodose mitt fysiska behov av berusningsmedel!

Jag kan bara inte få nog. Ett visst mått av dagligt behov måste intas!

Avstånd från mitt begärliga gods ger omeddelbar abstinens, jag både fryser och svettas och kan inte tänka på annat! Mina tankar kretsar kring sist jag fick mitt beroende tillgodosett och nästa gång jag får ta mig lite mer....

Inre lugn upplever jag bara när jag har de små färgglada pillrena mellan mina fingrar...

Och jag ser syner för mitt inre. Hallucinationerna breder sig, och jag kan inte värja mig mot undran över hur en liten lintott kommer att se ut med den här på sin krage, och för mitt inre ser jag hur han faller sin mor i armarna....

Givetvis har jag även hemliga gömmor hemma som ingen känner till. Dem tallar jag på när det inre drivet blir för stort eller när jag upplever ett behov av ett omeddelbart adrenalintillskott.

Tillståndet är ytterst allvarligt, inget kännt bot finnes, ingen behandling hjälper. Ack lyckliga jag som har fallit offer för sjukdomen Knapp-o-holism!  

Minns ni det här skåpet jag har visat tidigare?

Här står det dock upp och nerpå.

Vi åkte en sväng till affären idag, sambon och jag, och där sysslade vi på varsitt håll:

3 fyndlådor med gamla knappar stod på pack-listan:

1 st med färglatt, alla storlekar

1 st med framförallt 2-3 cm stora, både färgglatt och antikvitt

1 st med minst 12 av vardera knapp, 0,8-1,8 cm stora.

Riktigt riktigt roligt, lätt att slå sönder ett par timmar med ärligt talat. Loten på bild hamnar i en blogg nära mig och innehåller även dekorband i 60/70-talsfärgerna gult, orange, brunt och grönt. Så då förstår ni att färgåtergivningen inte är den bästa liksom... daaah!

Nåja, medan jag stod med mina knappar så tapetserade sambon skåpet ovan.

Såhär ser det ut nu:

Hyllplanen som är fasta fick behålla sin träfärg. Ah, jag är supernöjd med honom och hans jobb måste jag ju säga!

Såhär ser det ut med dörrarna stängda:

Bättre bild kommer när det är uppsatt. Då skall ni få se det rättvänt dessutom, det står upp och nerpå på alla bilder, helt enkelt för att det är mest stabilt stående på det hållet.

Men i veckan skall det väggfästas och jag kommer att förvara dekorband och liknande i det, det har jag redan beslutat mig för!

Jag har stått still ett litet tag i butiken. När alla klädställ kom på plats, vägghyllor kom upp, etc, så visade det sig att jag hade för lite avlastningsyta och exponeringsställ.

Inte helt lätthittat när man som jag inte vill ha ny butiksinteriör, 40-70-tal växer inte på träd, (det har ofta slängts på tippen!).

Men nu har jag hittat vad jag söker tror jag. Styr under veckan kosan mot lanthandeln som har källaren full OCH 16 bananlådor fulla ihopsamlade till mig med gamla varor de ville sortera bort. Jag har INGEN aning om vad de innehåller, så det kommer att bli otroligt spännande. En hel del 80-tals barnmoccasiner i pastellfärger vet jag om, men rästen är en total överraskning... Gaah, kan knappt bärga mig!

Hm, var det någon som viskade att jag knappat behövde mer lagervaror? Hm. Jag får väl se till att bli bättre på att avyttra istället för att bygga på hög, men mer kan jag ju bara inte låta bli att ta in när det liksom kommer min väg?

Här kommer en urläcker bild på Monikattens disktrasor.

Monikatten hittar du här:

Vet nog ingen som stickar som hon, hon har alltid alltid ett underbart vackert och färglatt sticke på gång!

Min goa internetvän, Monikatten.

Disktrasorna kostar knappt garnpriset, och då har hon absolut inte vägt in att det ändå tar en liten stund att sticka en disktrasa även om man stickar snabbt:

1 kostar 20 kr. 2 kostar 35 + porto.

(Jag skulle bli mycket förvånad om det inte går att boka disktrasor i egenvalda färger!).

*Snyyyyyft* Men altså, alla sagor måste ha ett slut, så även den här. Vi drog ändå på det in i det längsta, ville inte alls sätta någon annons när den magiska 12-veckorsdagen inföll och bror Åke fick ett annat hem. "Vi väntar någon dag till, vi väntar någon dag till" men när han häromdagen tog sin första mus, så insåg vi att "attans, nu är det nog ändå dags innan han blir aldeles för stor". Sagt och gjort. Häromdagen så satte jag mig vid blocket och satte in en halvt förvirrad annons, som jag hoppades skulle attrahera någon med ett STORT Tjockholmenhjärta.

Han är onekligen värd det bästa hemmet som bara går att uppbringa.

10 minuter senare fick jag ett kort mail. "Kärleksfullt hem finnes". Med telefonnummer. Jag ringde upp och det kändes riktigt bra per telefon. Vi bestämde att de skulle komma dagen efter, ända från Göteborg(?!?!)

Med tanke på att det måste finnas åttahundra kissar inom nära håll, så kändes det oerhört fint, måste jag säga.

Åker man så långt för en liten Tjockholmen så har man absolut tänkt sig att ge den härligaste kissunge som finns precis så mycket uppmärksamhet som han förtjänar!!

I väntan på klockslag så kom det massor av svar på annonsen. Jag är absolut varmt och glatt förvånad över att så många är redo att ge en liten tiger och musjägare ett gott hem!

När Tjockholmens riktiga husse och matte kom var han lite loj och trött.

Säkert för att han hade varit igång under dagen, och mamma Bejrut, eller Berit som hon heter var också slö. Vi trodde inte ens att hon var hemma, men när vi kissade (asså, inte fysiskt utan ljudligt=matsignal i vanliga fall hos oss, så det ljudet kommer man på som ett skott) så dök hon upp från stället där hon legat och sovit.

Vi hade dragit på kvällsmaten, så de hade fått nöja sig hela kvällen med det torrfodret som stått framme.

När mamma blev tillgänglig tog Tjockholmen sig friheter och fick en sista hutt:

Jag är helt säker på att han tänkte onda tankar om det dåliga köket som bjöds denna kväll. Men när man skall åka långväga bil, så är det bäst att inte göra det på helt fylld mage, även om den är liten.

En sak som slog mig när vi stod och pratade är att han ser betydligt större ut på bild än han är i verkligheten. Han är nämligen pytteliten. Inte lätt att se när man ser så stor ut bredvid mamma? Mamma är på storlek med en dvärgkatt, pytte-pytteligen för att vara kätta. Så till och med den minsta kattunge ser stor ut bredvid henne. Kanske därför hon får små kull-antal?

När hon kom till oss var det stor dramatik. På den tiden bodde vi på en annan gård där ägaren hade massor av gårdskatter och Berits mamma som vi kallade Mia, var en svart pytteliten tunn kätta, som var till hälften siames. Pappa är nog vår Bertil för på den tiden utgjorde han tjänst som blodtillskott i trakten, då det alltid kan vara lite risk för inavel på gårdskatter så väntade vi lite med att kastrera honom, och med tanke på färg så är det nog han som är skyldig till Berit och hennes kullsyskon. Han blev en fasligt stor och röd och grann katt! Stor som ett lejon....

I vilket fall som helst, så var sambon ute i stallet och när han gick där och pysslade hörde han ynkliga små pip. Mitt i vintern var det och kallt som attans, vattnet var fruset just då.

Han började leta efter pipet och under en höbal, direkt på det iskalla betonggolvet låg tre små små små kattungar så gott som livlösa, bara en hade lite ork och det måste varit den som gav ljud överhuvudtaget.

Övergivna av mamma? Eller varför hade hon gjort så? Han tog in dem och sedan började operation uppvärmning av nästan helt döda kattungar. Bara en hade andning, de andra två kunde vi inte avgöra om de levde eller ej. Vi kommenderade in Hero (vår hund) på toaletten och höjde golvvärmen samt la dem framför elementet. Den som andades fick Hero ta hand om, den la vi inte energi på själva, utan vi tog varsin kattunge i en handduk och försökte massera lätt för att se om vi kunde få igång något blodomlopp. Hero slickade det lilla nyfödda livet med andning, låg plats och hade kattungen mellan sina framtassar och slickade loss. Vi lät honom hållas, i vanliga fall brukar vi säga till honom att vara försiktig och att inte gå för nära, han älskar nämligen allt vad kattungar och hundvalpar heter. (Det här är en ras som har så mycket ursprungsinstinkter när det gäller valpfostran att hanen är väldigt aktiv bara han får vara med!). Nu fick han hållas, goda råd var dyra och tiden var knapp.

När han hade fått igång rootingreflexer på kattungen, vad kan det ha rört sig om? 30 minuters ivrigt slickande och buffande? Så hade en av kattungarna som vi värmde fått omärkbar andning, vi kunde se det med hjälp av en spegel framför nosen men inte direkt se eller känna det, men lite värme hade den i varje fall fått. En kattunge var helt ute för räkning. Vi fick ge upp, hjälp hade kommit för sent.

När den akuta situationen var avhjälpt och under kontroll började vi leta efter kattmamman, inte för att de var starka nog för att äta men kom inte kattmamma in så skulle de aldrig bli det. Och vi hittade henne och bestämde oss för att kidnappa henne under en tid. Hon fick helt enkelt bo i vår toalett.

Hon var ingen duktig mamma alls måste jag säga. Smet ut från toaletten och ifrån kattungarna så fort hon kunde. Låg helst i motsatt hörn där avkomman fanns, och vi fick till en början nästan tvinga henne att ge di, genom att sitta bredvid. Uder de första veckorna släppte vi inte ut henne alls från ungarna alls, (vi meddelade förstås ägaren så han visste var hon var om han saknade henne).

Allt emellan så var det tur att vi hade Hero, för allt det hon inte klarade att ge dem fick de av honom. Han pysslade om sina kattungar i timmatal och låg på pass som världens bästa ställföreträdande kattmamma och gav dem all närhet och slickning etc som de behövde. Maten fick förstås mamma ombesörja. Men när ungarna var 5-6 veckor hade hon redan börjat att avvärja di-försök och att fräsa åt dem, och vi började släppa ut henne lite smått, korta stunder. Hon kom dock tillbaka varje gång, kanske för att matskålen hos oss var roligare än det man själv kunde frambringa?

En dag när ungarna var drygt 6 veckor så var dock sagan all.

På gårdsplanen låg Mia platt som en pannkaka, sopbilen hade varit där igen. Det var inte den första katten sopbilen hade mejjat ner, förmodligen för att katter drogs till bilen och sen inte sprang iväg när den startade. Och mia, låg där hon låg. Rest In Peace!

Ungarna hade då redan fått börja äta lite fast föda, och nu blev det ju hastig modersmjölksavvänjning för gott, inte mycket att be för. Hero gjorde dock sin plikt och präglade dem allt han gjorde. Han är abolut världens bästa kattamamma.

Katten som han fick göra sin kur på när de kom in, det var Berit. Vi skulle inte ha en katt till i hushållet, absolut inte, men det här var väl mer Heros hund än vår, och tja, de har en speciell bonding, det kan inte sägas något annat. De kullar Berit har haft, det är några stycken efter hand, får han full tillträde till hennes ungar redan från första dygnet, hon har ALDRIG haft några invändningar alls, utan han får slicka och bära och fostra och leka och säga ifrån, och det gör han med stor frenesi och inlevelse och han fullkomligt älskar det!

Det ni ser här är en katt som ger Hero precis samma gensvar som man ger en kattmamma. Man låter sig slickas och flyttas och hanteras helt utan att göra något motstånd alls. Visst är det underbart?

Äsch, nu kom jag av mig igen, och kom in på något helt annat igen.

Det var ju Tjockholmens flytt jag skulle återge! Nåja, nu fick Tjockholmens, eller Kakans nya ägare historien bakom Berit med, vår superminililla svartsköldpaddsfärgade honkatt. Om är en superfin mamma, gissningsvis helt tack vare Hero. I 13 veckor har hon nu fullgjort alla plikter en kattmamma har.

Ytterligare en bild på sista sutten.

Tjockholmen åkte iväg och Berit gick strax efter och letade efter honom, och skrek och väntade på svar. Men Sorry, gums, han är inte här. Om ett par dagar har det värsta lagt sig för henne, det blir nog värre för Hero, för han är riktigt riktigt uttråkad när han inte har en kattunge eller två som kliver på honom och håller honom sysselsatt. Han börjar bli en hund kommen till åren, och är tio till våren. Ett hundliv är allt för kort och han börjar nu gå in i skedet att bli en gammal hund. Tråkigt nog.

Men hör och häpna, Tjockholmen-kakans nya matte är

bloggerska och tapetsäljare, vad ger ni för den? Visserligen MODERNA tapeter, men hur stora är oddsen att någon som både bloggar och jobbar med tapeter skulle svara på min annons??

Fia, vi ses i bloggens värld, jag kommer att titta in i bland för att se hur ni har det!

Hm, Om ni nu tror att jag tänker avhandla nästa strof i sången så trodde ni fel. Självklart handlar det här inlägget om min fredagskväll, men inte tänker jag vältra mig i bolstret utan jag har ägnat min kväll åt:

Knapps, knapps, everywhere! Jag ser runda färgringar för mitt inre om jag blundar.

Turkosa:

Mörkröda:

Rosa:

Lila:

Gröna:

Gulvita:

och många många fler.

Såå roligt, sååå inspirerande och sååå fantasieggande!

Jag har fått ett par beställningar på lite större knapploter (bland annat hamnar ett par i en blogg nära dig inom kort), vilket passade mig perfekt. Fick rota fram en låda från syfabriken som skall sorteras in i min ena köpmansdisk, och imorgon skall jag rota fram ännu fler. De skulle ju sorteras in de med, så det passade mig perfekt att få det gjort nu! Tyvärr är det stört omöjligt att få till bra bilder med rätt färgåtergivning på kvällen, så tyvärr ser ni dem inte med samma lyster som de har i verkligheten.

Jag kommer att drömma om knappar inatt. Härligt, härligt men farligt, farligt, eller hur är det nu han sjunger?

Hoppas att ni alla har haft en minst lika bra kväll som jag har haft!

Tänkte att jag skulle visa lite gamla handarbetsböcker. En mycket stor passion ärligt talat.

Börjar starkt med ett helt färskt nyförvärv som kom med posten häromdagen. Till min stora lycka hittade jag ett eget ex på eniros köpsida, en bok som jag minns att jag stickat efter som yngre:

Dockans nya kläder, Gia Wiman Olsson. Ica-förlaget, västerås, 1968.

I den här boken är plaggen sydda, stickade och virkade av Husqvarna vapenfabriks AB, och av AB jakobdahls kamgarnsspinneri och Gia Wiman Olsson. Alla dockor och leksaker är från Brio.

Till boken ingår även ett löst mönsterark.

I boken finns modeller till de flesta docktyper, allt från större till smått, och Barbie och Ken samt Tuttie har ett eget avsnitt var.

Boken innehåller modeller ex till:

dopklänning, sparkdräkt, polojumper, strumpbyxor, babyskjorta, plastbyxa/blöjbyxa, babyskjorta, underkläder, nattskjorta, baddräkt och badmössa, strandkläder, frottélekdräkt, badrock, långbyxor, kortbyxor, klänningar, sjömanskrage och matroshatt, kjol och byxor med hög front, lekkläder, jackor, regnkläder/galonisar, kostym med gosskrage, blus och kilt, kofta, basker, västar, skjortor, raglanblus, förkläde, moccajacka och jeans, overaller och pyjamas, poplinoverall, jeanskostym, byxor och keps, kimonokostym, kappa, åkpåse, kapuschongjacka, cape och sydväst, accessoirer, stövlar och skor, väskor, strumpor, etc.

Det som är lite extra roligt med modellerna och bilderna är att man verkligen har engagerat sig för att göra dockklädesmodellerna "up-to-date" med för tiden vanliga klädmodeller till barn, och nog är det lite extra kul när dockan kan ha samma typ av kläder som det lekande barnet självt?

Här kommer några bilder. Boken rekommenderas varmt, så hittar du den på ett loppis nära dig, så slå till direkt!

Det uppstod en stunds tumult här igårkväll.

Uärrk Tjockholmen, vad äcklig du är!

På den här bilden är han inte alls den keliga mysiga lilla kattungen på 12 veckor, som vanligtvis kommer och kryper upp hos oss och spinner i knät. Inte heller är han den roliga kattclownen som lockar till skratt med alla sina krumbukter. Eller den som kommer och buffar med sin nos när vi sover.

Utan han är den vuxna jägaren och TIGERN som försvarar sitt byte med liv och lem, och det tog oss säkert en halvtimma att få ta del av hans byte, eller del och del, vi ville förstås ha hela för oss själva. INNAN han hann att äta en endaste bit. Och han försvarade sin jakt-trofé må ni tro. Och det LÄT om honom skall ni veta! Det var nästan så man var glad att han inte ville släppa det han hade mellan käkarna, för med det humöret som han hade, så hade man INTE velat möta hans käftar, det kan jag lova.

Gaaah, kattskrälle! Vad hade den där lilla musen gjort för ont?

Hm. Åki. Tack skall du ha. Vi är trots allt glada över att han inte bor kvar här hos oss!

Tjockholmen letade och nosade en stund. Sen kom han fram igen, buffade med nosen och sa:

"hallå där matte, är det dags för mat snart?". Det var det förstås! En så duktig jägare är förstås värd en extra god munsbit, något helt annat än en äcklig mus... eller hur?