MiA

9 december 2009 09:18

Hejsan!
där håller jag med dig, det är så himla svårt att få fram att dom inte bara ska "haka upp sig" på hennes funktionsnedsättning och inte heller bara se att hon fungerar ju för att hon är smart och klara alla ämnen så bra, UTAN se henne som en individ - se hennes personlighet...Hon är inte bara antingen eller utan både och!!! "fine" hon har en funktionsnedsättning, inte inlärningssvårigheter, hon fixar ju alla ämnen lätt men det är ju allt annat runt omkring som vållar henne besvär och ångest, varför inte hjälpa där genom att då tala mycket i skolan om att alla är lika värda, istället för som nu att man inte verkar ens få vara annorlunda, inte ens duktig på nått inom skolan, så blir man "tråkad" av dom andra men sport det ska man allt kunna och vara duktig på =) *ha*

Hon är själv så less på att höra om hur duktig hon är på engelska, barnen gör det till en "rolig grej" och nu vill hon inte ens läsa mera...Hon är språkbegåvad och får inga utmaningar i skolan och känner sig retad då alla påpekar hur duktig hon är...Hon uppfattar det så!

Hon får ej klä sig som hon vill, då har hon bara "ellos kläder" jag har inte råd med dyra kläder (ekonomiskt) Hon är bara med grabbarna men på väg in i tonåren nu och ingen ser på henne som tjej, så uppfattar hon det!

Som om hon inte passar in någonstans, varken med grabbarna eller tjejerna...

VARFÖR får hon inte bara vara den hon är? Tjejen i sina mjukisbyxor som gillar att snacka data med grabbarna och är språkbegåvad *punkt slut*

Hon mår så piss dåligt nu av att tjejerna är så snabba i sina kommentarer, varför har inte du behå, det har alla andra, om att sminka sig, fixa håret, hänga och slöa, inte gilla att göra läxorna osv. - ATTITYDEN

Skolan ser på alla elever som ett kollektiv, en mall, inte är det indivduellt anpassat, för då skulle min dotter få gå till högstadiet och ha engelska och spanska som hon vill plus franska, för dom anser ju henne ligga på högstadienivå...hon har inga som helst utmaningar i skolan!

För våran del, var det en lättnad dock med diagnosen, för jag har sökt hjälp sedan hon var en mycket lite bäbis och för henne var det också en lättnad, hon ville direkt informera klassen, så dom skulle få en chans att förstå och sluta vara på henne hela tiden...

Men att acceptera och respektera - tyvärr det gör dom inte!

Jag fattar det inte heller, just detta att kreativa, konstnärliga människor mer och mer skulle ha diagnos...Vad är det som säger vad som är normalt eller inte, kanske alla dom som tror sig vara normala och dömer alla andra är dom som borde ha diagnos?

Jag tror fortfarande att alla ha en släng av något och att man borde vara mera ödmjuk, acceptera och respektera alla för dess olikheter - för ingen är mindre värd än någon annan! Oavsett hur man ser ut eller beteer sig!

Varför kan inte skolorn jobba mera för individuella skolplaner, det står ju i skollagen och likabehandlingslagen gäller ju också...?

Gitte

9 december 2009 09:40

Hur gammal är hon? Min äldsta son var också en "outfitter" som helst gick i mjukisbyxor och var väl kanske lite egen med sina stenar, och insekter, för att inte tala om vargar och dinosaurier som han kunde allt om, sen blev det andra specialintressen, den ena mer utmärkande än den andra som slukade honom själv och sen blev det musiken i sista ändan; så småningom ville han dock ha sina första jeans och sedan dess är det bara jeans som gäller, men hans aggression föddes under puberteten, mycket pg ständiga misslyckade relationer, och sen blev stilarna hårdare och hårdare och hårdare. Jag vet inte hur många lärare jag har fått informera om att, "javisst han är stor och stark, han är aggressiv i sitt uttryck, jag förstår att du blir rädd, men han inte är farlig, stå kvar, gå inte på den lätte, han är snällare än en björn när det kommer till kritan, men lyssna på honom för han har läst av dig och det du inte vill förstå, han vet bara inte hur han skall nå fram".
De som har vågat trotsa sin egen rädsla har gett mig fullständigt rätt under årens gång, och de som har engagerat sig i att skapa en relation med honom har alla sett hans underbara varma sidor och humor. Men är det inte fasen att jag som mamma måste tala om för folk att "hallå, vad sysslar du med? Han är bara ett barn?". Folk är över lag så rädda för allt som sticker utanför och allt som de inte kan förstå och så fort de blir det så försvinner allt vad normalt uppförande heter, och så skyller man på barnet. Jag vill påstå att det i stor utsträckning faktiskt inte är något fel på ungarna utan på omvärlden så egentligen borde vi diagnosticera den istället!

Men visst, hans hårda outfit under tonåren den bidrog jag absolut till. När han ville ha tröjjor med hårdrocksgruppe så fine, då letade vi upp sådana. Var det inte mer än så som krävdes för att han skulle testa sina egna gränser so why not? Jag har snarare hjälpt ungarna att hitta det man vill ha som ingen annan har, än att motarbeta deras tonårsutryck för de behöver nog testa de olika subkulturer, så fungerade i varje fall jag. Jag var kommunist ena dagen, teaterapa nästa, raggare nästa, etc, etc, etc och till sist smälte det samman till ett jag. Liksom?

Vi lägger inte stora summor på kläder här, men jag vågar påstå att min dotter är klädintresserad, såtillvida att hon vill ha sin stil på det hon tar på sig, och hon har anammat alternativ-stilarna eller ecotänket. Elloskläder skulle dels vara för dyrt för oss idag, och dels ointressant för henne eftersom hon gärna vill utmärka sig (hon skulle inte hålla med om det påståendet men så är det *skratt*) så då letar vi på andra håll i stället. Secondhand och liknande och sen gör hon om det eller passar in det så att hon får ha sin stil. Jag tror att det är viktigt med signaler när man är unga och är superglad att de inte ser ut som den stora massan kläd- och stilmässigt och att de vågar testa sina gränser. EN sak har jag hindrat dottern och det är att raka av sig allt håret, det kan hon få göra när hon är 35, likaså tatueringar och piercingar och sånt, där har jag totalförbud så länge de är minderåriga... dvs, sånt som man får dras med i framtiden.

MiA

9 december 2009 18:12

*hehe* känner igen min dotter i en hel del, hon är 12 år nu och hon är lite av en datanörd, mjukisbrallor, kan inte ha jeans med knapp och dragkedja (får ont)
Hon älskar sitt W.o.W där har hon vänner och hon har lärt sig mycket där i rollspelen, hon gillar att vara med grabbarna i klassen, snacka data och LEKA...dom bygger snökojjor och spelar spel, tjejer förstår hon sig inte på och hon gillar inte att hon är en tjej själv som nu utvecklas *harklar mig*

Med "ellos kläder" menar jag en butik vi har här som säljer andrahandssortering från tex. ellos *suck* vilket inte är märkes kläder som då alla andra har, bara skorna dom har på sig kostar lika mycket som en hel garderob...
Jag väntar mig nästan att hon snart, mycket snart kommer börja konstruera sina egna plagg, hon sydde redan förra året på syslöjden kläder...Och hon kombinerar ihop allt möjligt redan nu =) så den biten blir nog bra så småningom att finna sin egna stil, liksom!

Musik det gillar hon, har riktigt j*vla bra gehör också, spelar flera instrument och sjunger jättebra...Men hon vill inte riktigt mera där, rädd för att stå framför alla andra!
Utan det är språk som brinner extra för...vilket jag hoppas håller i sig och att hon kanske kan få någon lärare på högstadiet som ser hennes potensial!

Nehepp, nu ska jag lägga mig och vila...lång dag!

Men du kan skriva i min blogg elle rmejla, vilket som...Min mejl är: mia_marie@live.se

//MiA