Doter skall välja till gymnasiet nu om några veckor och det är en jobbig process för henne med mycket bryderier. Hon skall ju bli präst säger hon och till det behöver hon basämnen när det är dags att söka till högskola. Och utöver alla ämnen på gymnasiet vill hon samtidigt göra något kul. Gå på gymnasiet i falkenberg vill hon ju inte, kan absolut inte tänka sig detta; helst vill hon långt bort och så kom diskussionen på tal idag igen.

-Mamma, fanns det inte en rolig utbildning i skellefteå?

Jo, det finns det ju, en superrolig, scenografi, mask och attributör. Men det är ju en högskoleutbildning. Men vi googlade upp den i alla fall och läste om den.

-Men kostym? Scenografi? Mask? Men det är ju sånt jag vill göra.

Så vi började leta estetprogram som har sådant på tapeten (thi-hi, ett ord jag har svårt att låta bli att använda) och när vi äntligen hittar en som verkar lovande så ligger den i Visby.

Och vi kollar då hur det fungerar med studiemedel och inackorderingstillägg och så vidare, pratar om gotland (jag älskar gotland och visby) och tja, hon är laddad. Inte hade jag väl en enda tanke på att det skulle innebära att jag skickar ut henne ensam i den stora vida farliga världen??

Den tanken slog henne dock. För rätt vad det är så kommer det:

-Mamma, jag vet faktiskt inte vad jag skall tycka om det här. Här sitter vi och pratar om att jag skall gå i skolan långt bort och du är inte ens orolig eller ber mig stanna kvar hemma.

De blir aldrig nöjda de där barnen.

Men, du fröken, för fanken, gå ut i vida världen, läs om scenografi, teater och kostym och lev lite åt mig med! För faktiskt; dig har jag liksom inte riktigt så mycket oro i kroppen för. Du kommer att grejja det här störtfint! När jag var i din ålder hade jag redan flyttat hemifrån, så det är klart att du grejjar det här! Det vore trots allt skillnad om det vore någon av mina söner, dem hade jag oroat ihjäl mig för och inte skickat iväg alls. Men med dig så säger jag bara; go for it, girlie och gör ditt bästa, ha skitkul och lär dig allt du orkar på vägen.

Hm, det är nog något fel på mig som oroar mig mindre för en dotter än för en son...Brukar det inte vara tvärtom?