Jag har egentligen lovat mig själv att inte gnälla i min blogg, men efter en ganska stillastående eftermiddag så måste jag bara pysa lite.

Jag är inte så förtjust i januari måste jag väl säga. En seg och lång månad. Oftast har man väl gjort som många andra, kanske lagt ut en krona för mycket på julen, (nu är vi iofs återhållsamma men har man inga medel att omge sig med är allt utöver nödtorft en krona för mycket...) och det brukar ge en och annan konsekvens (så också i år) och dessutom är det en månad då beställningar duggar riktigt riktigt långt ifrån varandra.

Inte nog med att alla är fattiga och trötta efter jul och nyår, dessutom så rear ju alla butiker allt de har, och slåss om konsumenternas uppmärksamhet så det där med att tapetsera eller leta gamla grunkor är väl inget man direkt gör.

Och jag har tråkigt.

Min mail står still.

Nästan i varje fall.

Och jag städar. Så jag har lite nytta av den här tiden och slipper göra det i vår när allt damm syns. Eller slipper och slipper, det ser i varje fall inte lika illa ut när jag måste ge mig på det igen, så det är lite självbevararelsedrift över det. Och dessutom, om vi gör ett hästjobb nu så underlättar det betydligt om vi skall flytta snart igen.

Barnsecondhanden får jag besked på de närmaste dagar hur det skall gå vidare med den och eftersom jag inte vet det, så gör jag inte något där heller, då jag vet att hon som är spekulant har massor av egna ideer. Så där rör jag inget just nu... Och eftersom det inte rör sig omkring mina knappar och tapeter, så kan jag ju inte heller sitta och leta nya köp, så det är fullständig torka och stagnation hos mig. Känner mig lika intressant som en ostsula som glömts bort i skafferiet ett halvår innan den hittas... Snälla! Låt det vara lugnet före stormen? Den positiva då altså? Jag vill ha en lång och vacker VÅR med massor härlig jobb med mycket energi och massor av roliga projekt som flyter på bra. OCH nästa år i januari vill jag inte sitta här och tråkas ihjäl. Då vill jag utomlands. Eller nått. Vara någonstans där det händer något i varje fall... Hm, det har nog flutit mycket vatten under broarna nästa år, så vem vet hur det ser ut då!

Man hittar många små ting när man sorterar. Åtminstone hos mig. Som har det mest märkliga sparat. I olika lådor ock skålar och askar och sånt där. Små små ting, som besitter massa magiska portar till minnen och åker rätt in i själen och tilltalar olika delar och tankar utav en.

Saker som barn har gjort. Jag skall vara fullständigt ärlig. Onamnade teckningar är inte alltid helt lätta att avgöra, ibland får man titta en stund. Med lite tur så har någon av de däringa särpräglade egenheterna kommit med på bild. Då kan jag ibland avgöra. På lutningen av ögonen på gubben, eller rötterna på trädet eller formen på taket eller något sådant.

Men allra allra värst är odaterade foton på spädbarn.

So sorry.

På väldigt väldigt väldigt många utav dem ser jag inte skillnad mellan mina tre äldsta barn. Värst är ju att de på flera utav bilderna har exakt samma kläder. Förstås. Och min mor har ju haft en liten extraklurig grej för sig, att lägga upp dem på samma bord, på samma filt, och med samma kläder...

Gaah. Hopplöst. Jag har ju inte skrivit namn på bilderna när de var nya... tror jag väntar lite med att sätta mig ner och pussla ihop vem som är vem. Tills jag blir pensionär. Då har jag nog tid att fixa foton och barnteckningar och sortera upp dem?

Fast vissa saker sätter sig i hjärtetrakten direkt första gången när man ser dem och sen sitter de där för evigt. Titta på den här.

Nästyngsta sonen var nog 11 när han kom hem med den här. Hans första kåsa. Titta så tunnt den är snidad... på sina ställen lyser det igenom när man håller upp den mot solen så det är hårfint att det inte har gått igenom. Han ville testa och se om han kunde få till en riktigt riktigt tunn. Det kunde han.

Den är len som en babyrumpa. Kommer att göra sig kanonbra till en meddeltidsdräkt! Klart man måste ha ett dryckeskärl i läderbanden kring midjan?

Jag hoppas han fortsätter leka med knivar även framöver! Har man den känslan i händerna så är det nog meningen att man skall utveckla det!

Det finns nog inte mycket som är så attraktivt i mina ögon som hantverksskicklighet eller att vara hängiven och duktig på det man gör så keep going, son!

Jodå, som någon upptäckte i inlägget från barnrummet så går förstås knappintresset i arv. Jag är inte helt säker på att det bara är ett roligt intresse att dela, om man är mamma?? Knapparna i lådan är den lilla egna samlingen. Men han hamstrar även. För sin affär.   

För två somrar sedan tog han en bräda och skrev "öppet" på. På samma sätt som mammas skylt som åkte ut när det var öppet i secondhanden. Där hade han teckningar och stenar och några knappar. Det gick inte sådär superbra. Det brukar inte göra det på en gårdsplan som inte lockar folk liksom... men visst, en hel tia fick han in en gång. Men då kom han ju på att intäkterna trots allt inte riktigt stod i proportion till att ha öppet långa stunder och ett tag så åkte pinnen bara fram när det kom bilar till gårdsplanen. Ett tag gav han dock upp, och frågade om jag inte kunde hjälpa honom med att lägga ut teckningar på tradera? Tja, mammans gräns gick ju där. Men en annons blev det. På retroforum. Pinnen hittade vi nu, och vi frågade om vi fick slänga den... och tja, han hade ju en plan på en bättre skylt så det mötte inget motstånd. Hm. Jag räknar med att han har kalkylerat med att vägen förbi huset här är mer trafikerat? Eller kan det vara avgörande att han har ökat sitt lager?

Locket på en picknickboll. Kan tyvärr i nuläget inte användas som lock. För...

Även bollen är full med hans ganska nyligen infådda lagerförstärkning. Ungefär hälften av det har han redan sorterat vid det här laget. Jag följer förstås hans planer med intresse. Vem vet, jag kanske när en liten knapphandlare vid min barm...

Han älskar att sortera knappar. Det tog honom inte lång tid att sortera upp en stor köttback full med knappar för mig för några månader sedan; när jag berättade det för en gammal knapphandlare fick han genast ett par osorterade bärkassar... Lyckan vet inga gränser så det var en perfekt present! Bättre kan knappt tänkas. Precis som när han pusslar sitter han still i timmatal och sorterar. Och sorterar. Och sorterar. Och till sist får man ofta bryta honom och tala om för honom att om du sorterar mer nu har du snart inget kvar att sortera, och vad skall du göra sen?

Det brukar ta skruv. Eftersom sorterandet i sig är det bästa som finns att hålla på med, så finns det nog inte något hot som är större än att det osorterade godset skall ta slut. Eller hur?