Var hos min gamla mor och käkade middag idag. Ingen gör poronkäristys ja perunamuusi (renskavsgryta med potatismos) som hon. Mat för en riktig finne, annat kan inte sägs. Och till råga på allt vittjade vi frysen på resterande Joulutähti (en finsk julkaka, dvs, katrinplommonsjox och frasig smördegsplattor vikta som stjärnor). En riktig höjdare måste jag säga. Men när vi drack kaffe, slötittade på antikmagasinet (reprisen) så börjar hon berätta om sin väninna som mer och mer visar tecken på demens.

-Vet du, sa mamma. Häromkvällen ringde hon sent på natten . Jag hade gått och lagt mig men svarade när jag såg hennes nummer. Fick tala om för henne att det var dags att gå och lägga sig och så ses vi imorgon bitti och tar en lång promenad.

-Jaha, sa jag, egentligen ganska ointresserad om jag skall vara ärlig.

-Men jag vet inte vart jag är någonstans, har aldrig varit här förut, sa hon till mig i telefon. Men jag sa ju åt henne att hon var hemma och att hon skulle gå in i lilla kammaren för där står hennes säng. Morgonen därpå verkade hon ha glömt att vi hade talats vid. Det är inte roligt, vad som helst kan ju ske. Hon kanske går ut utan att hitta hem?

-Ja, svarade jag. Det låter lite jobbigt förstås. Vet hennes barn hur det är ställt?  frågade jag.

-Juudå, svarade mamma. Det vet de. Det är flera som har ringt och pratat med dem. Tänk de gav henne "lov" att sälja huset men dottern sa till speciellt att hon skulle stanna i falkenberg, därför köpte hon lägenheten här, för hon fick inte flytta närmare barnen, eftersom hon har sitt nätverk och sina vänner här. Men vilka vänner? Efter att de slutade jobba har de inte haft några vänner och nu när han är död /hennes man/ så har hon ingen alls.

-Ojdå, det var märkligt resonerat, svarade jag. Mamma spände blicken i mig. Asså tanten känner mig, vet lite när jag svarar halvt om halvt med autopiloten på, eller så ville hon bara ta sats för nästa fråga.

-Vad skall ni göra av mig om jag blir dement?

Där stannade jag upp och tittade på henne. Hjälp? Vad menar hon? Dement? Hon? Asså, vaddå? Det är nu varje duktig dotter svarar att mamma givetvis får flytta hem till henne och att man minsann skall... men jag förstod nog att mamma inte skulle låta sig viftas bort.

-Vad menar du? Frågade jag.

-Ja? Jag kan ju bli dement vilken dag som helst jag med, har du inte tänkt på det?

-Eh. Nej??

-Skall jag flytta hem till någon av er kanske? Eller vad skall ni göra?

Hm. Få ett styck mamma hemflyttad, dessutom i dement skick? Ingen höjdare. Har vi inte varit ovänner förr, jag och syskonen så skulle vi säkert bli det i kraftmätningen om vem som skulle slippa ta henne... missförstå mig rätt. Jag älskar min mor. Fast i lagoma doser. Och hon mig. Sen blir vi morsa och trotsig tonåring igen, och jag VET att det inte är bättre ställt hos syster. Så tja, bror skulle nog förlora armbrytningen i det läget... men riktigt så kan man väl inte lägga det till sin mor som ställer frågan och som uppenbarligen vill ha svar?

-Äsch, sa jag. Vi skickar dig till Norra finland, där kan du både språket och känner folk och kan bo i gammalmormors hus tills du är redo för vanhankoti, och där är du inte i vägen... (ålderdomshemmet i Kittilä då, gammalmormors gamla arbetsplats och där tillbringade hon sina sista år).

-Ja, sa hon, med en glimt i ögat, (hon förstod att jag skojjade med henne). Visste du att invandrare som inte lärt sig språket riktigt ibland tappar sitt nya språk och bara kan sitt modersmål?

Hur tusan hade hon snappat upp det?, hann jag tänka innan hon fortsatte.

Mamma skrattade.

-Får jag välja så tycker jag att det är bättre att ni skickar mig till Borås.

-Borås???? Jag blev inte klok på om hon skojjade eller ej, och jag såg nog ut som en fågelholk mer eller mindre.

-Ja, borås. Vet du att det finns ett finskt äldreboende där med finsk personal, de ordnar finska danser och har alla aktiviteter på finska och spelar finsk musik och serverar finsk mat? Och man får ta en hutt där om man vill, och blir behandlad som en människa. Jag såg ett reportage därifrån häromdagen så dit vill jag.

-Åki, deal mamma. Blir du dement så lovar jag att vi sätter dig på ålderdomshem i borås, säljer din bostadsrätt och delar på pengarna innan du dör. Blir det bra så?

-Lovar du?

-Jag lovar försöka, men finns det ingen plats blir det en enkelbiljett till norra finland, vi vinkar av dig på stationen, det lovar jag.

Hon skrattade men verkade nöjd.

-Bara jag får vara där det finns en danskavaljer, så är jag nöjd, sen kan ni göra vad ni vill med lägenheten och allt annat. Min praktiska mor, galghumorns mästare -när hon sätter den sidan till- som alltid låtit tangon och dansen ha en central plats i hennes tillvaro, hade talat. Och jag tror fasenimig att det var viktigt för henne att förmedla sin önskan medan hon kunde. Medan hon fortfarande kom ihåg var hon bodde och vilken adress som var hennes.

Livet är märkligt. Nu börjar man hamna i det statdiet då ens egen morsa funderar över att få åldras med värdighet. Det gick fort! Men jag är samtidigt lättad över att det faktiskt finns kommuner som har tagit de finsktalande invandrarna på sådant allvar att man faktiskt har inrättat anpassade boenden efter detta och att man tar till sig att språket är bland det första man tappar när minnet sviktar. Och att detta är melodin för framtidens äldreboende i allt större utsträckning.

Om ca en månad åker jag på äldreriksdagen i stockholm. Skall bli spännande att se vad som finns angående det här på agendan.

Mamma böt emellertid ämne och övergick till att berätta att hon hade mailat lite med en karl på nätet, men hon ville inte säga vem det var. Hon såg bara lite lurig ut. Sen gick hon över till att prata om sin förestående finlandsresa och planer inför sommaren och ... tja, vår kära mor sitter inte still i onödan och vistas inte mer än hon behöver på hemmaplan; vi vet sällan var vi har henne, än är det härryda, eler svenljunga, sen är det borås, sen är det finland och bulgarien och grancanaria och jag vet inte vad.  Så just för dagen behöver jag nog inte oroa mig för hennes demens eller kommande ålderskrämpor. Hon har ju för tusan inte ens gett upp hoppet om att en vacker dag hitta en livskamrat, så hon tänker nog inte bli gammal och dement i första taget tror jag... men när den dagen kommer så vet jag vad hon själv ville medan hon kunde tala om det. På något sätt känns det väldigt tryggt, trots allt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag ska börja med att berätta att jag roade mig med att lägga upp lite kuliga julkort på Tradera igår. Vespan hittar du här. Men de verkar rulla ganska fort. Jag la upp några fler varianter av dessa och julkort av Britt-Lis Erlandsson men ni...

    Det låter helt otroligt men det är faktiskt sant. Du hittar den här.  Jag ska från början säga tydligt att det INTE är min förtjänst och att jag hoppas inte att det är uppfattas som ett "skrytinlägg" (jag föraktar självhävdelse och försöker ...

Jag avslutade mitt telefonsamtal och gick ut för att ta ett bloss. Där satt dottern och drack kaffe i vår paviljong. Det är nu inte i sig någon märklig företeelse för hon bor i fastigheten bredvid så vi råkas ofta under paviljongen som vi inte packat...

 Just nu tror jag att det händer massor av spännande och framförallt oroväckande saker gällande vår konsumtion och att vi mycket snart kommer att få se mycket avgörande effekter av både de senaste och de kommande veckorna.  Stora fördelar är väl i...

    Gick och la mig igår med massa goda intentioner. Nu skulle jag minsann bli bättre på att tänka positivt även om världen ramlar runtomkring. Ja, du har nog förstått att jag är en sån som läser nyheter flera gånger om dagen med stor förfäran o...