Direktlänk till inlägg 29 mars 2010
Läste lite på facebook när jag nu gick upp i arla morgonen med åtminstone en timma för mig själv innan det börjar röra sig under barnens täcken. Sambon har åkt till jobbet, det är tidig vecka för honom denna vecka. Ser då en liten bild på en storbarnsmammas (en gammal internetbekant från storfamiljslistan på kanalen) yngsta som har tagit hål i öronen. Åh, vilka goa minnen jag fick av det... Har ett par såna "ta hål i öronen-minnen" som jag nog aldrig glömmer.
Först på plan att ta hål i örat var nästäldsta sonen.
-"mamma" sa han. "får jag ta hål i öronen?".
-"Javisst", svarade jag, som alltid. "När du blir 25 får du göra vad du vill med dina öron". Jag såg ner på den blivande 5-åriga sonen som hade morbror som idol. Morbror som har både hål i öronen och massa bilder på kroppen, och då menar jag verkligen massor av bilder. Överallt. Jag är lite osäker på om han har hudytor synliga på sina armar längre. Och varhelst man ser klädkanter i övrigt så tittar det en spets från någon tatuering fram någonstans. En man med bilder på, en sån man kan ta med sig på toa om man vill ha något att läsa ungefär. (Fasen vad det bär emot att kalla sin lillebror för man. Men jag måste väl inse att han inte kan betraktas som pojk längre vid fyllda 40? *asg*).
Hm. Inte tänkte väl jag på att man hör vad man vill när man är i den åldern? Och inte visste väl jag att morbror hade frågat den lille parveln vad han ville ha i födelsedagspresent bara dagarna innan, och skrattande hade föreslagit hål i öronen? Jag märkte bara att sonen var angelägen om att få komma hem till mormor den där helgen och att han hade bestämt med henne att han skulle sova över, och det var först i efterhand jag fick veta att han genast hade bett mormor slå morbrors telefonnummer och att han hade berättat jublande:
-"Nu har jag frågat mamma, jag fick!" Och sen hade de bestämt tid för en killtur på stan dagen efter.
Min mor ringde mig vid middagstid lite bekymrat, efter att herrarna kommit tillbaks. Och återgav försiktigt att Olla /min bror/ och Jari hade varit i stan och att Jari nu hade hål i ena örat.
Jag gissar att mitt illvrål fick det till att slå lock för örat på min mor, och jag ringde genast broder som blev lätt ställd.
-"Men" sa han. "Jag skojjade lite med honom och sa att han skulle fråga dig, jag trodde ju inte att du skulle gå med på det, men när han fick och det var vad han önskade sig så tog vi en killtur på stan till guldsmeden...."
-"Men jo" insåg jag. "Han frågade. Och ja sa att han fick. När han var 25, han hörde nog inte det sista". Då insåg jag hur dumt det var alltihop, att ett hål i örat inte är någon fara och att jag hade mig själv att skylla.
(Stort tack käre bror för att du valde en guldsmed och inte en piercare...).
Så gick det till när mitt första barn fick hål i örat, och jag kan ju säga att den dagen vi bytte ut den glittriga pärlan mot en ring i örat var han lyckligast i stan och det hålet sitter fortfarande prytt av en ring. Jag tror att det var första gången han uppenbart lyckades att göra precis som han ville, med ett uttalat överinseende från mig; fast kanske med lite annan tolkning än vad jag har menat. Det skulle ta mig många år att inse att han nog är lite bokstavstolkare den pojken. Men konsten att göra saker på sitt sätt, lyckades han att utveckla till en färdighet ganska snart och så har det varit under hela hans uppväxt tror jag. Ganska snart var det dags att traska dit även med storebror som också ville ha en ring i ena örat och nu var det väl inte läge att säga nej eller att ens fundera på det? För honom var det nervöst, och jag minns att vi hade en guldsmed som sa att det inte gjorde ont och att det gick över fort och så vidare. Det blev inget bra. Gör det ont så kan man inte säga att det INTE gör ont, inte ens till barn för att de skall sitta still den sekunden det tar, så när det var dags för dottern, några år senare så hade jag noga inpräntat henne att det här gör ONT och det skall man veta innan man gör det.
Nåja. Hon var ju tös. Så med henne hade jag aldrig några betänkligheter, speciellt inte nu när bröderna var ringförsedda bägge två. Värsta princessåldern var det. Ni vet ni som har haft söta små trippande nätta små princessfyraåringar i huset. Efter två söner så VAR det roligt med en flicka, som får se ut som en flicka, i varje fall mellan varven och brödernas arvekläder. Och hål i öronen ville hon ha. Hon var inte gammal. Lite för ung. Men vis av erfarenheten med de andra så tja, jag var inte svår att övertala när hon själv förde det på tal. Vi talade om för henne att det gör ont, och berättade ungefär hur det går till. Och vi åker till stan för att ta tjuren vid hornen, eller jag menar, ta hål i öronen en lördag förmiddag.
-"Vill du sitta i mammas knä"? frågade jag. Men nej. Självklart inte. Inte hon. Hon fick krypa upp framlänges och satte sig sedan tillrätta i håltagningsstolen hos guldsmeden och tittade mig stint in i ögonen med lätt sammanpressade käkar. Jag glömmer nog aldrig den blicken.
-"gör det mycket ont, mamma?". Jag såg att guldsmeden tog sats och skulle säga något, men jag förekom honom.
-"Ja". sa jag. "Det gör det. En liten stund. Sen kan det göra ont ett tag efteråt medan det läker;, men det är viktigt att du sitter still med huvudet medans guldsmeden tar hålet".
-"åkej". sa hon. Och tittade på guldsmeden som hade håltagningsapparaten i handen.
Han tittade lite förvirrat på mig och sen på henne.
-"skall vi?"
Hon nickade. Och han satte den till örat.
-"när jag säger nu så nyper det till." Hon nickade utan att säga ett ljud.
-"Nu!" ha han. Hon satt fortfarande still, sa inte ett ord. Rörde inte en muskel innan han sa:
-"Skall vi ta nästa?" Hon nickade och vi vred runt stolen och hon satte upp det andra örat.
Han satte håltagningsapparaten till örat.
-"är du redo?". Hon nickade.
-"Nu!". Hon satt åter blick stilla tills han sa att hon var klar. Då vände hon sig mot mig och sa:
-"Du hade rätt mamma. Det gjorde mycket ont. En liten stund". Sen tog hon stolt speglen och beundrade sina rosa glittriga öron. Som snart antog en liten nyans av rodnad.
-"Åh vad fin jag vblev mamma". Hon var absolut belåten med resultatet.
Då vände sig guldsmeden till mig och sa:
-"det här var en helt ny upplevelse för mig. Jag har aldrig mött en mamma tidigare som säger till sitt barn att det gör ont när man tar hål i öronen. Det vanliga är att man säger till barnen att det inte är något farligt och att det inte gör ont, och sen upptäcker barnen vid första hålet att det GÖR ont och sen får man övertala dem länge och väl till att ta även andra hålet, ibland går det inte alls utan det låser sig helt.
Det här var helt fantastiskt även för mig och jag lärde mig nu hur jag skall göra nästa gång. Man kan inte ljuga för barn utan att det slår tillbaka efteråt, då kanske det är bättre att vänta något år tills de är redo?" Jag blev helt ställd. Men självklart väldigt glad för hans respons. Det satte sig i själen som ett litet litet guldminne och är ord jag har plockat fram många gånger sedan dess när det har behövts. Men det är en av de få gånger jag har kännt en sådan omedelbar och fullständigt genuin respons av någon för något som jag har gjort.
Men jag var också väldigt stolt. Över min lilla lilla stora duktiga flicka som gör det hon skall utan onödig klagan. Det skulle komma många sådana sekvenser senare fram i uppväxten, och det är en egenskap hon har haft god nytta utav millt sagt. .
Min lärdom av detta blev; och det hoppas jag att jag har anammat under årens gång;: att varken försköna, förvärra eller ljuga för ungarna när de stått inför situationer som gör ont, som ger smärta och som bara måste genomlevas.
Smärta är som allt annat en känsla; en känsla som man bara skall ta sig igenom och överleva. Något som hör livet till! ÄVEN om vi inte tänker på det till vardags!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
6 | 7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | |||
29 | 30 |
31 | |||||||
|