En liten privat uppdatering skall jag bjuda på, fast att det är privat som fasen. Ni som läser frekvent anar säkert att det har varit en liten berg-ock-dal-banatid hos oss. Och, jo, jag behöver verkligen inte ha PMS för att dippa rejält. Eller för att gå upp i humör igen. Det räcker att allt faller ihop och sen faller på plats. Så har då skett under senaste veckans tid.

Nu minns grälet mellan barnen som får grannen att öppna vår ytterdörr och skrika att vi skall hålla käften? Säkert som amen i körka, samtalet från hyresvärlden kom ett par dagar efter. "Det här funkar inte". Nej, jag höll med. Huset är för lyhört, helt klart, och vi som bor här vägg i vägg har för olika krav på varandra som ingen av oss vill eller kan ställa upp på. Det går inte att bo vägg i vägg när den ena familjen inte klarar adhd-utbrott, och vill ha tyst dagtid; samtidigt som den andra familjen vill ha tyst nattetid, inte uppskattar att någon går runt sena nätter, och har svårt att anpassa sig till att ha en hel (bokstavlig) kennel över huvudet just för att alla ljud växer så katastrofalt mycket när allt annat är tyst.

Så vi var helt överens. Men fy tusan, att hitta något nytt boende som matchar vårt behov:

"INGEN granne vägg-i-vägg" kändes inte som ett litet krav såhär i vårtider, då många flyttar, fastigheter som står tomma går till försäljning eller hyrs ut till turister under sommarhalvåret.

Jag insåg att alla andra krav är helt underordnade. Det behövde inte finnas ytterväggar, typ, bara det fanns tak och fanns det inget tak så kunde vi nog klara oss utan det med. Finns det bara ett utedass och en brunn på gården så klarar vi oss. Så länge det inte fanns grannar så kunde vi acceptera precis vad som helst!

Varför vill vi inte ha grannar? Helt enkelt för att vi inte vill störa någon annan. Våra utbrott låter, men är inte farliga. Men att be någon med adhd att dämpa sig, eller att inte bli så arg, eller att inte provocera, eller att inte gå upp i taket, att inte riva inredning (nu tog jag i mer än vad som är rättvist i hans fall) etc, etc, etc. är som att be en blind lära sig se. Det där är det inte många som förstår, inte ens inom den proffessionella vården, eller i skolsystemet; där man inte sällan ser olika åtgärdsprogram som innebär att individen skall förändra sin personlighet för att man skall lyckas med vården; ISTÄLLET för att ordna omgivningen och hitta olika strukturer som innebär att individen kan fungera under de krav som omgivningen ställer. (Världen måste inte vara fyrkantig!)

I vårt fall kan vi inte begära -enligt mitt sätt att se det- att han skall vara tyst, att vi andra inte heller skall vara tysta: utan vi får helt enkelt ombesörja att vi inte bor så att vi stör någon annan, så att han kan få ha sin tonårsutveckling i fred som den är utan att behöva uppleva upprepade misslyckanden hela tiden. ("=nu skrek du så grannarna stördes igen"). Tids nog lär han sig att behärska sitt humör, han har redan gjort underverk de senaste åren, så det finns ett mycket gott hopp i hans fall. SJÄLVKLART har sonen anklagat sig själv för det här, tillika dottern; och visst det har ställt oss allihop i en jädrigt svår sits; men summasummarum, det här handlar mer om omvärldens oförstånd än om dem. Häng mig om ni vill!

I vilket fall som helst så, universums krafter är goda, ibland får man precis det man behöver. En god vän -utan vetskap om vår sits- som jag inte mött på ett tag berättar om brodern som köpt deras uppväxthem och att han inte vet om han skall bygga om det till tvåfamiljshus eller hyra ut det som det är. Jag säger förstås att jag är intresserad om det blir till uthyrning, och ett par dagar möts vi i huset. Fastighetsägaren beklagar att det är nergånget och berättar för oss vad som skall åtgärdas innan någon kan flytta in, vilka upprustningar som är på gång på utsidan etc. Och det var ganska stora förändringar, som egentligen inte passade oss, utan vi gillade det precis som det är, med bara lite ny färg här och där. Jag tror att han var överraskad, vi noterade inte en endaste brist någonstans egentligen. "Åh, titta där, vilken underbar hall, titta på den här väggen, om man gör såhär får man fram det andra och oj vilket rum, syns att mattan rest sig och måste bytas ut, den var ju underbar". Han verkade klia sig lite i skallen, tror inte att hyresvärdar är vana vid att visa nergångna hus som inte rustats upp sedan 60-70-talet och att nya hyresgäster försöker förhandla NER upprustningen? (snälla, byggt inte ut badrummet om vi kommer överens, vi gillar det som det är; det gör inget om det är litet, och vi vill ha kvar den ingången till köket) etc.

Ett par dagar senare tar vi med barnen och går igenom med fastighetsägaren igen. Och de gör förstås likadant. Dottern kikar på kökstapeten. Lägger huvudet på sned med en kritisk rynka i pannan. Jag ser att husägaren iakttar henne och jag börjar skratta för mig själv.

-Vilket år tror du att den är ifrån? säger jag till dottern.

-Nja, sa hon. Det var precis det jag undrade, svarar hon.

-Det såg jag väl, svarar jag, och vänder mig till husägaren och förklarar att hon är lite miljöskadad.

-Jasså, säger han, jag trodde att hon kanske inte tyckte om den. Dottern spricker upp:

-Men den är ju hur fin som helst!

Och visst var den. Mummys girl! =)! *skratt*

Vi tar ett varv på övervåningen. Barnen går rum. Diskuterar väggar, färg och golv, samt metoder och ser att det är såna vävtapeter som mamma har. De gör snabbt upp om vem som skall ha vilket rum. Den lilla får anpassa sig efter dem, det styr vi vuxna upp, då det största rummet som blir hans ligger mitt mellan dem (skönt att inte ha dem vägg-ivägg). Vi kollar av lite med barnen, vad tänker ni, vilka färger skulle ni vilja ha och tja, det var raka rör, det tar alla ungerfär 3 minuter att komma överens och uttryucka vad man vill.

Fastighetsägaren ser lite frågande ut, men säger:

-Det var ju enkelt det här, alla verkar nöjda?

Och det är vi. Om ett par månader har vi ungarna på samma våningsplan.

Ett RIKTIGT K.Ö.K, med köksluckor i lackad TEAK (!!)

KÖKSSKÅP I MASSOR

Ett VARDAGSRUM

Och jag får ett ARBETSRUM

Inte bara en, utan Världens finaste största HALL, vi kan ha danskurs där.

och inte minst.

EN TRÄDGÅRD där man kan gå ut utan att riskera att känna sig i vägen för någon annan.

OCH! Jag har ca 500 meter till lokalen därifrån. Kan det bli bättre??

Heaven, here we come!

Ps. Hm. Måste jag?? *tar sats* Åkej då.

Tack kära ungar för att ni bråkade som f*n den här dan.... *blinkar och skrattar* Inget ont som inte för något gott med sig! 

MEN VAD NI ÄN GÖR, GÖR INTE OM DET OM NI ABSOLUT INTE MÅSTE! *Love peace and understanding*

Bilden lånad från sidan gamla vykort

Jag kom till Sverige under mitten av sjuttiotalet. Via omvägen köpenhamn där jag växte upp, ville min mor samlas upp med sina syskon som flyttat till Sverige direkt från finland. Jag är född i danmark, då min mor emigrerade dit tre veckor innan jag föddes. Jag har säkert nämnt att jag är döpt efter en jeansbutik och därmed är överlycklig över att jag inte heter Wrangler eller Levis? Kan väl säga att det är mer tur än skicklighet att Gittes jeansbodega var ett flicknamn och inget annat *skratt*. Mor kunde nämligen inte ett ord danska när hon flyttade dit, men för rättvisans skull kanske jag skulle tillägga att hon inte kunde många fler när vi tio år senare drog över sundet till Falkenberg. Men det är en annan historia, den låter jag bli att dra. I varje fall nu.

Nåja, så kom det sig att vi kom till Paradiset Sverige. Där lägenheterna var stora och ljusa, hade lika många rum som familjemedlemmar, och inte bara hade toalett i varje lägenhet, elektrisk spis eller BÅDE rinnande kallt och varmt vatten (  man bara skruvade på en kran så kom det SKÅLLHETT vatten utan att man behövde koka det själv på gasspisen!!), utan även BADKAR! Ingen fukt som klättrade på väggarna, som vi liksom varit vana vid från Nörrebro, där vi växte upp på Rantzausgade, i en fastighet som sådär en tio år senare eller så, revs i sin helhet. Och inte fick man stå i skamvrån i skolan, inte fick smaka på linjal över fingrarna (Stort tack hr Mogensen, jag har fortfarande ett snett långfinger som minne av dig, från den gången-du-vet) om man varit olydig/skrivit med vänstern/ och matlåda behövde man inte heller ta med sig... Och gemensamma GRATIS tvättstugor! Bye-bye alla möntvask, där det väntades i timmatal på att tvätten skulle bli klar! Jag vet inte om ni förstår vilken skillnad det var... Fast jag vill ändå säga att uppväxtåren i köpenhamn var oerhört berikande på många sätt som inte kan mätas i materiell standard; det finns värden man aldrig har lärt sig att införliva i Jantes farvatten, lagomlandet Sverige, som jag är tacksam över att få ha upplevt då det ger mig en referensram som jag värnar om!

Snett bakom skogen fanns något mer. Det fanns ett stort himmelrike. Det stavades WESSELS. Och där fanns det baske mig allt man kunde tänka sig. På ett sätt så var det inte så svårt egentligen att komma till Sverige på den tiden. Mor hade ju jobb, så dagarna efter nyckeln sattes i vår ytterdörr för första gången, (bostadsbrist, vad är det? Fanns inte på den tiden, några tusenlappar så var bostadsrätten vår och där bor mor än idag). Redan efter ett par veckors visste i sverige fick hon sin första lön och kampen mot en värdig vardag, ett fullgott hem med möbler och allt vad där hör till kunde ta sin början. Alla som kom till sverige under den här tiden minns säkert hur det var att lämna alla sina minnessaker i ett annat land men att framtiden var ljus ändå? Och att vi inte var ensamma så hade vi på något sätt ändå varandra och utanförskapet i sig; föddde ändå en gemenskap. Kanske har ni läst Svinalängorna? Bortser jag från den centrala beskrivningen av alkohol och dess verkan på alla som lever omkring alkoholens verkan; som jag inte växt upp med på det sättet sedan vi kom till sverige, och inte kan relatera till heller så finns det ändå en stor faktor att känna igen. Många detaljer. det var så det var, så det kändes och så det upplevdes och vi är nog många som upplever även detta gemensamt? (Men nej, jag lovar: vi bar inte kniv, vi drack inte hembränt ur dunk, det festades inte, inga onyktra papper hemma hos oss -inga andra pappor heller för den delen- eller liknande, men fördomarna mötte vi förstås massor utav under många år framöver, ända tills den dagen vi nästan över en natt betraktades som "nästan svenskar").

Varför berättar jag det här? Kanske för att försöka skapa en liten bild av hur det ändå känns att komma från en helt annan materiel standard, ett helt annat sätt att se på konsumtion, och en helt annan verklighet överhuvudtaget. Bara det här att kunna ta sig till en stormarknad som innehöll allt, istället för små butiker utmed bokvarteren, eller till små irma-butiker/superland/kvikkly etc var något helt nytt. Att kunna gå i en affär som rad efter rad efter rad presenterade, inte tio sorters tvättmedel utan hyllevis med olika varianter och märken

som gjorde det helt omöjligt att välja.

I lysrörsljus som lyste upp allt.

Allt var vitt eller ljust och redan på den tiden exponerades av ljus. Tja, det var något helt nytt. Och en liten föraning av himmelriket, visst måste det vara så det är? Och vi hade då den stora turen att bo bakom skogen av Wessels och kunde gå dit precis varje dag om vi så ville. Och det ville vi förstås oftast. Att storhandla är å andra sidan inte så lätt när man saknar bil, eller hur?

Och där blev jag kvar även när Wessels blev Bra Wessels, och när det blev B&W och senare när det till sist övergick i KF´s ägo och blev Coop, senare skulle hetat Robin Hood (fast det blev aldrig av att det bytte namn på riktigt i falkenberg, det var bara meningen ett tag) och sedan blev det Coop Forum.

Sen gick åren, spelade ingen roll att jag flyttade långväga. Jag styrde bilen mot mitt gamla Wessels. Förlåt Coop Forum. Som jag fortfarande kallar för Wessels. Av gammal ohövdad vana förstås. Tills jag träffade sambon som skaffade Ica-kort. Och som oftare tagit över det här med att handla eftersom jag för länge sedan har tappat min barndomsförtjustning för stormarknader.

Men, vad jag egentligen ville komma med med den här långa meningslösa bakgrunshistorien, som faktiskt var roligare att skriva än att jag tror att den är att läsa, är att jag inser att jag skall försöka återfå lite av konsumentmakten i den här familjen och försöka hitta en jädrans massa bra argument till varför vi skall gå över till KF. Inte minst för att historiken tilltalar mig oerhört mycket. Se ex den här tidsaxeln över kf´s historia.

Titta här:

"1921: KFs margarinfabrik i Norrköping startar. Kartellen sänker sina priser från 2,70 till 1,90 per kg.

1922: KF förvärvar Kvarnen Tre Kronor i Stockholm. Kartellen sänkte priserna trots höjda råvarupriser.

1924: KF köper Vår Gård i Saltsjöbaden för utbildning av anställda. KF inrättar eget arkitektkontor.

1926: KF förvärvar Svenska Gummifabriks AB Gislaved.

1927: KF föreslår regeringen att införa registreringsskyldighet för kartellavtal.

1931: Lumafabriken startar glödlampstillverkning, vilket får glödlampskartellen att sänka priset på en lampa från 1,35 till samma nivå som Luma, d.v.s 85 öre."

Vad jag är nyfiken på nu, är om man fortfarande arbetar aktivt och SERIÖST utifrån konsumentmakt, solidaritetsfrågor, etc, etc, etc, idag eller om det är som mycket annat, spel för gallerierna för att föra konsumenter bakom ljuset och få dem att tro på att det finns en bakomliggande tanke och verkan, som i själva verket genererar intäkter och vinster för bolaget. Det skall jag baske mig försöka se om jag kan hitta något, om det forfarande finns en IDEOLOGI i botten. Visst låter det spännande?

Btw. Min bojkott av Coca-cola-produkter går utmärkt.

Halloj! Vart tusan tar dagarna vägen? Fasen, det var ju precis måndag? Kan inte någon vara snäll att säga till mig att jag har gått ett par dagar i förväg och att det egentligen är onsdag? Det är nog där jag är mentalt. Något oförutsett har dock inträffat denna vårvinter och det är att jag mentalt är MED ÅRSTIDEN, något jag inte brukar vara. Tror att det har med den riktliga snömängden i år att göra. Vanliga år är det vår, höst, höst, höst och vår igen och jag hinner inte alls med. Men i år är det som om man landar riktigt, och faktiskt inser att vi HAR haft en vinter. Inte dumt alls. Hoppas att det innebär att normala årstidsskiftningar sker och att det blir växeltemperatur såtillvida att vi även får en lika riktig sommar som vi hade förra året.

Men den här veckan har rusat iväg av olika skäl förstås. Igår var det tämligen tight, inte minst för att jag faktiskt har varit effektiv med sånt som måste göras, och sen var vi iväg och faktiskt tittade på något som kommer att innebära en hel del positiva förändringar framöver. Ser fram emot detta. Och det innebär även att rullen ovan kommer att komma till användning inom kort. DEN har jag längtat mig varm efter att få se uppsatt, och nu har jag äntligen hittat den optimala platsen, där den kommer att vara helt perfekt, inte minst för att den kommer att omgärdas av mycket brunt som behöver tas fram, och tapeten i sig kommer att innebära att man plockar fram den gammaldags känslan som den tapeten som sitter där idag inte alls harmonierar med, utan tvärtom bara bryter av och skapar en otrolig disharmoni. Ni skall få följa projektet om några veckor.

Vidare hoppas jag innerligt att ett mycket mycket mycket spännande projekt kommer att smyckas av mina tapeter under våren. Det hade onekligen kittlat min exhibitionistiska nerv lika mycket som min egna speciella förkärlek för just den typen av event. Det vet jag inte om jag kommer att berätta så mycket mer om, men jag spricker av förtjusning! OCH förhoppning!

Igår hade jag och doter några härliga timmar i lokalen. Gamla kläder, do I need to say moore? 

Doter har ju sökt till gymnasiet under terminens gång. Och hon har hittat den optimala skolan, som ligger på gotland. Jag förstår henne precis, och har backat upp, javisst, sök, vi får lösa det på något sätt; och så har vi räknat och kollat och tja, inte blir det några extravaganser, nog får hon/vi göra massor av uppoffringar, men sen hänger det på att man hittar ett överkomligt sätt att bo. För att hyra en egen lägenhet, oavsett hur billig den blir, det går bara inte. Antingen får hon hitta lösningar där man delar med andra, eller så inneboende, eller bli barnflicka på fritiden eller vad som helst. I den här familjen hyvlar vi inte guld med osthyvel precis, och vill man något tillräckligt mycket och verkligen kommer in, så löser man nog det mesta på ett eller annat sätt? I värsta fall får man svälta, men det blir la väl med det med. Den tiden den sorgen. Inte vill jag väl missunna min dotter det jag ångrar mest i hela mitt liv att jag aldrig har gjort??

Nåja, so far so good.

Vad jag kanske missade i min iver att backa upp henne är att det är auditionintag. Jovisst har jag sett det tidigare, men konsekvensen har jag nog inte sett. Dels hade jag väntat mig det i April. Nu visar det sig att det blir i Mars. Nu inom kort altså.

Och så börjar man kolla priser och hur det går tillväga. Ta sig fram och tillbaks samma dag, nämen jag har ju varit på gotland såpass att jag förstår att det inte går. Men sen är det färjetider som inte riktigt är så bra. Att låta henne flyga fram och tillbaks, är oöverkomligt för oss. Tåget med färja etc, innebär att det blir en extra övernattningsnatt, minst. Bilen är inte gratis, vare sig en person kör henne, dumpar henne vid färjan, kör hem igen och hämtar henne någon dag senare. Att åka två över och ägna sig åt övernattning är inte heller gratis. Vare sig man lämnar bilen på fastlandet eller ej.

Gah. Jag har nog inte insett konsekvenserna av att låta henne söka till en skola hon gärna vill gå ärligt talat och får nu trolla med knäna. OM det går.

Egentligen tycker jag att auditionintag är supermega bra. Mycket bättre än att stirra sig blind på skolbetyg etc, speciellt när det handlar om utbildningar som vänder sig åt kreativa slag. MEN! Är det verkligen rimligt att skolgång och gymnasieval skall kosta såhär mycket? Vilka får då råd att gå en skola inom skapande verksamhet? Inte tusan är det de ungar som många gånger behöver det bäst och som många gånger har de bästa förutsättningar för att verkligen välja ett liv i skapande verksamhet. Utan som vanligt, de rige de kan och de fattige får klara sig på annat sätt.

När en skola har så geografiskt svåra förutsättningar, så kanske det hade varit bättre att de hade satt upp ett par tider för audition på fastlandet, så hade det varit betydligt enklare för fler ungdomar att söka sig dit? I vissa fall lönar det sig att flytta på berget, och detta hade varit ett sånt.

Jag planerar om det som kan planeras om. Och försöker slå knut på mig själv, för dit skall hon om jag så skall simma över med henne på ryggen och slå upp ett tält utanför. Att inte komma in för att andra är bättre är en sak, men att inte komma in för att man inte kan ta sig till audition och sedan gå och undra hela livet om man hade kommit in om man provat, nejtack. Det har jag gjort så det räcker för henne också! 

Skulle leta upp dem här, eftersom jag har en förfrågan. De har inte legat nerpackade, så de är dammiga. Dags att ta fram skoputsen! Storlek 38.

Men när jag ändå höll på så ramlade jag över två par 40-tals skor från två olika lanthandlar.

Det här är en plaza, med goodyear klack och lädersula. En lågsko till dam:

Visst är den charmig? Såå välarbetad. Man kan inte säga annat än att det var kvalitet på hantverket förr! Gissar att den motsvarar storlek 36.

Och en herrsko, även den 40-tal från lanthandel. Har dock inga skosnören. Gissar att de aldrig kom i, men jag förstår nu varför så många skosnören på den tiden var så korta. För inte kräver den här skon långa snören:

Ochkså den med gummiklack och lädersula under. Märkt storlek 43.

Jag har för mig att jag tidigare visat en bild på den här blå hästen i dåligt ljus tidigare. För mig har den en lite rolig historia. Jag fick med den här när jag köpte upp resterna efter en flytt, de hade haft loppis och skulle nu flytta till betydligt mindre bohag. Det jag var intresserad utav den gången var en laddning med kläder. Massor av gamla kläder. Men sen var det ju allt annat som råkade följa med, och det var allt eller inget som gällde. Och det var inte lite grunkor skall jag väl säga. Utan ärligt talat, det fyllde massor av mina lagerkapaciteter, och mer därtill. Allt eftersom vi började komma längre och längre in i loppisutrymmet så började det dyka upp märkliga tingestar. Bland annat ett helt jädrans restlager från ett glasbruk. Har massor av det kvar som jag knappt ens gått igenom. Och massor av lampfästen och lampkupor och jag vet inte vad. Det var resterna efter fåglaviks glasbruk det handlade om, och jag fick även med mig en lång och härlig historia samt delar av den sista tömningen av glas, som jag idag har som prydnad. Det är roligt med råglas. Särskilt när man har historian omkring.

Men sen var det den här hästen. Medges skall att det i packningen blev massor av lass till återvinningen. Allt med nagg och kaffefat som saknade koppar och jag vet inte vad. Den här hästen höll på att hamna i bortsorteringen, men när jag stod med den i handen, så tja. Tvekade jag i alla fall. Ingen märkning, intet som sa mig något, men den var varken naggad eller krackelerad, så vad fanken, en grunka till, mer eller mindre, vad spelar det för roll? Den åkte i sparhögen därav.

Sen låg den nerpackad länge och väl tills dottern hittade den i en låda för något år sedan.  

-Mamma. Sa hon. Den är inte vacker. Men den är lite speciell, kan jag inte ta hem den?

-Hm, jo, gör du så, sa jag nog lite frånvarande. Tror först att jag förstod att hon tagit med den hem egentligen när jag började springa på den överallt. Var den än hamnade så stod den i vägen och fick flyttas på. Så höll vi på ett halvår eller så, och flyttade runt den här stackaren, trängde in den i ett hörn, flyttade in den i ett skåp, tog fram den igen, och sen till sist så hittar jag diskussioner på Retro om Bitossis Rimini blu alster och djur.

Nu skall dessa vara märkta med italy och så är inte våran, så inte var den en sådan. Men samtidigt... de figurer jag såg hade stor likhet med den här. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men något i utformningen av dem gör den lite egen. Nog en figur som måste älskas eller hatas och som absolut skall befinnas i samband med flera likaledes rimini blu för att komma till sin rätta. Det gick återigen ett tag. Sen såg jag trådsvar. Och fick klart för mig att alla Rimini Blu har ett B eller Italy ingraverat eller märkt. Det har fortfarande inte den här. Den har dock en liten blå prick under och i den pricken är det säkert ett signum eller något för den som vet. Men inte för mig. Men så fick jag hybris. Jag måste hitta den här, och till sist efter mycket om och men hittar jag en bild på Wild Horse på någon japansk sida. Och den är omissigenkänlig. Att någon skulle kopiera dessa här, har jag inte sett något om, utan en Bitossi är det absolut.

Men den fick mig dock att inse att man inte skall slänga mycket, utan att kolla upp det först. Man skall försöka vara på säkra sidan för man kan lära sig något nytt av det minst väntade.

Värdet är ringa i sig. Men en sak är säker, att nästa gång jag springer på en Bitossi Rimini Blu-grunka så vet jag precis vad det är. Måste ju säga att den blå färgen om inte annat är mycket mycket speciell!

(Har dock lagt upp den på tradera, så den är snart inte längre i min ägo).

Var nere och satte på morgonens tvätt. Var ju spänd av nyfikenhet sedan gårdagens upptäckt, skulle det finnas tvättmedelsrester idag med? Kollade tvättmedelsfacket, torkade ur det värsta. Och tog ur grannens tvätt ur maskinen. Inte en tvättmedelsrest så långt ögat nådde. Härligt. Hoppas det var ett engångsfel. Hoppas på samma tur under rästen av dagen och imorgon förmiddag förstås.