Ni som väntar på mail från mig, och ni som fick i början på veckan där jag heligt och dyrt lovade att jag var kontaktbar via mailen igen på onsdag senast. Beklagar att jag var lite för optimistisk. Hade inte tagit med alla eventualiteter i beräkningen när jag lovade detta, så det dröjer ett par dagar till innan jag kan få min egen dator inkopplad. Min tråkdator har varit segstartad ett tag. Inte bara trögstartad utan riktigt trögstartad. Från att jag har tryckt på knappen har det tagit allt mellan tio minuter till någon timma innan den startade. Tiden fanns liksom inte för att kontrollera status på vad som var krångel så länge den startade och det gjorde den ju till sist. Men NU vet vi vad felet var, för när sambon skulle sätta ihop min dator i mitt arbetsrum, så såg han att processorn hade bränt, och vad jag förstår hade den visst bränt tillräckligt väl för att ha förstört något fäste så det var inte bara att sätta dit en ny. Nu ligger våra datordelar ordentligt nerpackade -någonstans- men då gamla bostaden skall vara tömd och städad imorgon, så måste vi ta tag i detta först. Sambons laptop har ingen koppling till min mail, och någonstans ligger mina inloggningsuppgifter till telia för att ändra lösenord och allt det där, så jag är rädd att jag måste vara mailotillgänglig någon dag till. Men så fort vi hinner andas igen så är jag back on track. Idag skall vi tömma de sista lassen i bostaden, och sen börjar jag städa medan sambon tömmer uthus. Imorgon skall allt vara tömt och städat och klart. Där jag sitter -sorry, ingen kamerakabel- så är jag omgiven av en jäddrans massa byråer, (vad i hecklefjell behöver jag massa byråer och skrivmöbler till?? ) och kartonger från lågt till högt i olika storlekar. Kökslådorna är nästan genomdiskade och jag fullkomligt älskar mitt kök som bara sväljer allt jag vill fylla det med bakom skåpslucka och i lådor. Härligt, tänk om jag kan slippa blandade röror överallt framöver? Elementen sattes på plats sent ikväll, nymålade och garanterat spindelvävsfria, och under dagen skall pannan köras igång. Härligt. Varmvatten. Och värme när man går upp.... det har onekligen varit kalla mornar men det har funkat och vi har sovit oerhört gott i tystnaden, och har sluppit att vakna i omgångar. Kan inte med ord beskrivas!Ha en skön dag. För egen del vet jag att den nog inte blir så skön, men den kommer gå fort. Ikväll sitter jag här fullständigt radbruten!

I bloggkommentarerna från igår hänvisade Persil till en inspirationsbild som hon tidigare haft i sin gamla blogg. Men jezz, känns nästan som att komma hemm även om vi aldrig haft det såhär stilrent; men typen av bostad känns ändå varmt igen.

Vi tillhör som ni vet dedäringa finnpajsarna som kom med ungefär det man hade och stod i under mitten av sjuttiotalet (även om vi hade tagit en vända kring danmark först dit min mor flyttade tre veckor innan jag föddes; men det var en tämligen hastig flytt så inte mycket kom med därifrån heller...), så mitt svenska uppväxthem hos mamma fanns liksom inget gammalt eller ärvegods från tidigare generationer, utan hemmet byggdes upp under en tid och det med sånt man hittade här och där och bra att ha och självfallet massor från ställen som närmaste ikea och ullared och sånt där. Tror i och för sig att mina mostrar som kom före oss skrapade ihop lite av sitt nyförvärvade överflöd, och att min ena mosters man, -som var urfalkenbergare, och en riktigt jetsettare på den tiden med massor av kontakter då han både var fotograf och frisör på Salong Du Mats- säkert bidrog mycket till att det trots allt blev ett hem på ganska kort tid. Men det var inget vi barn på något sätt bekymrades med. Vi hade nog ändå nog med att parera om vi var "finndjävlar" eller om vi var "danska-spriderövs". Ursäkta mig, men den här tiden bidrog väldigt mycket till mitt förvärvade svenskförakt, tyvärr var inte alltid barnen- de jämnåriga- värst utan era föräldrar. Det finns fortfarande en morsa eller två jag mer än gärna hade stoppat en känga i halsen på, än idag, mer än trettio år senare. Tyvärr. (Varför var det alltid MORSOR?? Aldrig farsor? Så jäddrans het var min mamma inte trots allt...och inte var hon ute efter era män heller, dem fick ni gärna behålla för er själva...).

Men. För att återgå till mitt tänkta ämne.

Jag var ärligt talat den som införde loppis-köp hemma, när jag som nio-tio-åring hade varit med mamma och hennes särbo på travet en helg, och hade lyckats pricka in en omöjlig häst -vald på namnet förstås- och hade satsat en femma på vinnare och plats och fick cascha upp ett par hundralappar som prasslade skönt i fickan. Eftersom jag under den tiden konsumerade böcker på löpande band, minns inte om det var Alice Lytkens eller om det var Kulla-gulla inspiration, men någonstans ifrån hade jag fått att man skulle ha en brudkista. Jag visste då inte ens vad en "brudkista" betydde, eller vad det var, men tyckte att ordet lät väldigt vackert, och jag som även på den tiden smygläste min kusins gamla Starlet hade ju förstått att livet går ut på en enda sak. Att hitta den rätte. Att bli kär. Att gifta sig. Punkt. (Att min mor aldrig hade lyckats med den bedriften gjorde det nog inte mindre angeläget, för det var så "normala" människor gjorde, dvs, de som inte var finnar och de som hade både en mamma och en pappa i familjen, och jag skulle ju bli normal när jag blev stor...). Och någonstans så hade jag läst att en ungflicka absolut skulle förbereda sig på den stora dagen genom att fylla konfirmationskistan med hemgifte... vad nu hemgifte var? Nåja, det fick jag ta reda på en annan dag. Nu var det att leta brudkista som gällde. Och att se till att jag hade en, som jag kunde fylla med sånt som jag skulle ta reda på senare vad det var.

Vi hade på den tiden en möbelaffär som hette Höjners Möbler. Det låg intill där vi bodde och jag gick dit med mina sköna prasslande papperslappar. Jag frågade förstås efter en brudkista men de hade massor av kistor upplystes jag om, allmogekistor och andra men inte just några direkta "brudkistor". Vad var det för typ av kista jag hade tänkt mig?

-Men hallå. Hur skulle jag kunna veta det?? På den tiden fanns inte internet, så inte kunde man googla sig till bilder eller svar och jag hade då rakt aldrig sett en brudkista på bild, visste ju inte ens hur de såg ut, jag visste bara att jag skulle ha en sån... Jag tittade på deras kistor, men självfallet var det ingen av dem som passade mig, eftersom ingen av dem hette just "brudkista" utan saker som "kista Allmoge" "Kista Pelle" "Kista Lennart" och sånt. Inte tusan kunde jag samla hemgifte i en kista med kill-namn. Dessutom var de dyra. Dyrare än mina sedlar kunde prassla till.

-Har du kollat i antikaffärerna nere i stan?

Nej, det hade jag inte. Visste inte ens att det fanns affärer i stan som hette antikaffärer. Men jag gick dit. Utan att vänta på att mamma skulle komma hem från jobbet så jag kunde berätta var jag var. Men det var nog ingen fara, hon trodde nog att jag var på bibblan ändå, om hon skulle hinna sakna mig. Så jag gick.

Kom ner till stan, och började leta efter alla de där antikaffärerna som skulle finnas. Hm, torget och lyckohjärtat och kronan och Epa kände jag till. Domus med. Men småbutikerna var främmande zoner för mig.

-Undskyld, vet ti hvar det likker en antikaffären? Jag fick fråga mig fram. Har för mig att jag fortfarande bröt lite på danska på den tiden, något jag iofs lärde mig av med fort, inte minst för att jag läste så mycket böcker som jag gjorde. Det finska sångspråket och den otonade danskan gjorde det iofs ganska lätt för mig, dialektalt. Halländskan låg mitt emellan. Det var orden som fick nötas in, bok efter bok. När jag under ett halvårstid hade läst hundra böcker på svenska, slutade jag räkna men aldrig att läsa. Jag gav mig fasen på att den dagen skulle komma då ingen kunde höra på mig att jag inte var infödd svensk. Den dagen tog inte lång tid på sig. Redan efter ett par års tid fick jag höra "va, är du inte född i sverige". Då slutade jag pressa mig själv och lät det svenska språket få sitt eget liv.

Tja, jag minns att jag fick fråga många, efter de däringa antikaffärerna. Det var först när jag kom ner mot gamla stan, en del som jag inte alls var bekant med som jag äntligen fick napp. Då stod jag nästan precis utanför deras entré när en man med en liten hund (som jag fick klappa, saknade mormors och morfars hund gevaldigt på den tiden, mamma ville inte ha hund för de fällde), och han pekade snett bakom oss.

-Du har en där. De har nyligen öppnat. Och jag minns min första tanke. "men? är det här en ANTIK-affär? Det ser ju ut som en vanlig genbrugs-forretning". Genbrugsforretningar var jag ganska bekant med då vi hade haft ett par i närheten av vår bostad på Nörrebro. Jag gick in och när damen kom fram och frågade mig om jag ville ha hjälp kunde jag åter ställa frågan om de hade några BRUD-kistor. Och vet ni, hon hade flera stycken! Min lycka var gjord, jag skulle äntligen få se hur en sån såg ut!

Jag blev visad några stycken. Tyvärr var de alla för dyra för mig.

-Hur mycket pengar har du? Jag fiskade upp mitt prassel. Jag hade 325:- vilket var en hel förmögenhet på den tiden.

-Får du använda dem för din mamma?

Jag var lite oförberedd av frågan men bedyrade javisst får jag det, de var ju mina... jag lät dock bli att berätta att min mor inte hade en aning om att jag skulle köpa mig en kista, och de var ju inte helt små heller.

-Jag har en på lager utan lås, sa hon. Låsen är tyvärr det som drar upp priset på de här gamla kistorna. Jag fick följa med ut på lager och där stod den. MIN brudkista. OAD 1859 stod det på den. DEN skulle jag ha. En RIKTIG brudkista.

-Kan du få hem den? Frågade damen.

Så långt hade jag förstås inte tänkt överhuvudtaget. Hem? Hur? Vi hade förstås ingen bil i vår familj, då mamma inte ens hade körkort.

Men det var inget problem, för hon lovade att de skulle köra hem den för mig ett par dagar senare bara de fick adressen. På det sättet fick jag altså också tillfälle att förvarna min mor om att jag hade köpt mig en brudkista och nu skulle börja samla för hemgift. Så att jag kunde bli gift en vacker dag, något jag trodde skulle glädja henne mycket.

Kistan kom hem, och min mor hade inga invändningar på mitt köp, men idag kan jag skratta gott åt det här. För inte tusan blev det någon hemgift samlad i kistan och inte blev jag gift heller. Attans osis. Det är säkert för att jag inte samlade på mig den där hemgiften under årens lopp. Kistan finns dock kvar och har innehållt det mesta, idag är den julpyntsförvaring sedan några år tillbaka. Det enda den aldrig riktigt har funkat för är spritförvaring för av någon underlig anledning så var det där min mor kikade först när hon anade oråd. Idag kan jag berätta att det bästa stället var hennes egna gömmor, längst uppe i hennes garderober strax efter att hon gjort sin månatliga garderobsrensning, för då visste jag att de skulle få ligga intakt åtminstone fram till helgen. Men det är en annan historia som jag inte tar för jag vill inte ge mina egna barn några dumma ideer.

Nu skall jag börja göra iordning mitt arbetsrum, så jag med lite tur kan få upp min egen dator ikväll så jag kommer åt att läsa mina mail! Ha en skön dag!

Då har vi sovit första natten i huset hela familjen. Och det var precis lika skönt som jag föreställde mig att det skulle vara!

Det första dottern säger när hon kommer ner, på gott humör (ovanligt på morgonen) :

-Mamma, vet du, jag det var så vitt i mitt rum så jag vaknade klockan sex av att jag trodde att jag hade försovit mig.

Ljuset hade överraskat henne. Och inte har vi hört ett endaste knyst från övervåningen under natten heller. Nästan ovant att sova en hel natt utan att vakna till en endaste gång, har därmed sovit så tungt att jag nästan inte tror att jag har drömt ett skvatt? Kommer ta tid att vänja sig tror jag.

Sitter nu i mitt KÖK, ett riktigt sådant, med fyra egna väggar och två egna fönster och två egna dörrar omgiven av massor av köksskåp och mitt på golvet har vi ställt vårt köksbord (Ikeas norden, världens bästa bord tror jag...) som vi inte har sett på mycket länge mer än att det stått inklämt bakom en hylla och liksom stått ivägen för även ställt på högkant har det tagit mer plats i anspråk än vi har haft utan att det skall vara ett störningsmoment. Vet inte hur många gånger vi har tänkt tanken "skall vi göra oss av med det?" av det skälet. Just nu är jag lycklig att vi INTE har gjort detta. Men stolar har vi kort om för det har vi trots allt makat iväg i lagoma takt allt eftersom de har stått i vägen.

Någon soffa att tala om har vi inte haft alls. Eller vi har haft en liten tvåsitssoffa (för hela familjen, 5 pers att dela på, och så har vi flyttat köksstolar när mer än max två velat titta på tv samtidigt). Tvåsittaren kommer att förpassas dit där den hör hemma, till ett ungdomsrum. Så familjen är altså utan soffmöblemang. Sitter därför och kikar på blocket.

Till sambons förfäran pratar jag 60-talssoffgrupp, eller absolut första svängen in på 70. I färgglatt tyg. Orange,rött, grönt eller turkost.

Vill ha en sådan där grovvävd lite stram modell med lösa dynor, ni vet säkert vilken typ jag menar? Skulle gissa att det är enklaste ikeavarianterna från tiden (hittar jag bara mina ikeakataloger skall jag baske mig titta efter...) Sambon är inte riktigt med på samma tåg i tanken men jag söker på och sitter då och kikar runt på blocket, loppisar har vi inte hunnit med på ett tag. Hittar min drömsoffa. I västernorrland (i önskat skick och med rätt antal delar). Yeah.

Tror jag får fortsätta leta, det är liite överkurs. Men jag har inte så bråttom. Under tiden så njuter jag av spacet, och skulle det dröja med soffa så tja, vi har inte fått upp parabolen, vi har inte byggt mellanväggen, vi har ett berg av kartonger att packa upp, vi har ett halvt hus och hela den gamla bostaden att städa ur och vi har inte heller tömt färdigt, så någon stress för dagen är det absolut inte. (bilderna lånade på blocket för att visa typ av soffa. Söker ni på retro* soff* el 60-tal* soff* så hittar ni dem. Med lite tur finns de nära er. Den orange är inte sååå långväga från mig, överväger om sträckan är överkomlig, och om just orange är det optimala egentligen, gillar nog den turkosa bäst? Eller man kanske skulle ha en del i varje färg??).

Men bara att vara HÄR lättar oerhört på humöret. Får se om vi får till det med varmvatten idag eller imorgon. Men inte ens det smolkar bägaren ett smack. Och vet ni, jag har en tvättmaskin på nedervåningen som inte smetar tvättmedel, och ingen går promenader eller kastar ut mat till hundar mitt i natten. Barnen säger att de har haft musik på HELA natten (på repeat) men inte ens det har jag hört. Det enda jag har märkt är att Bella-fisen har kommit och gått mellan sängarna, som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vem som är den nya night-mate´n i den nya bostaden, med såå många sängar att välja mellan. Tidigare var lokaliteten inte så sängvänlig om man är hund, för Heikkis sovrum har varit stängt, vi har legat i källaren med källardörren stängd och Nadja har ju legat i en annan ända av källaren, så därför har endast Lillebrors säng återstått. Tror iofs att han kommer att protestera villt om hans sängkamrat bestämmer sig för någon annans säng....

Jag som absolut inte vill ha hundar i mitt sovrum har tyckt att det har varit riktigt myyysigt. Fast så fort vår vägg kommer upp, vår matta kommer hit och vår säng blir ihopsatt (har fått en galen ide om att måla om den från vitlasyr till något galet... undrar vad sambon skulle säga om det.... hm) så är det stopp för hundar i mitt sovrum igen. Och Nadja vill nog ha katten hos sig, utan risk för nattliga slagsmål och Heikki stänger sin dörr så fort mattan är inlagd, så lillebror riskerar nog inte att bli utan henne på sikt!

Men nej, nu skall dagens allvar återupptas! Städa köksskåp var det.

Ps. bävar för att plocka ur alla besticklådor, dra ut skärbrädan och att kika upp på undersidan av bänksskivan, inifrån skåpet... En sån där plats som de flesta verkar glömma bort när man flyttar, trots att man säkert någon gång under sin bo-historia har skjutit in skärbrädan utan att torka av den först.... en bra plats att lägga på minnet på flyttstädschecklistan. Det är det stället jag skall gå på härnäst, dvs NU.

Jag, som aldrig städar till vardags blir lätt nitisk vid flytt, både när jag skall städa mig ur och när jag skall in.  

När jag var i stockholm nu för ett par veckor sedan fick jag äntligen tillfälle att få besöka Wanjas Vardagrum i verkligheten.

Wow!

Det var verkligen skitroligt!

Tyvärr hade jag inte med mig varken stora plånboken eller ett stort släp, eller varför inte en lastbil, för om jag hade haft det så hade jag onekligen lättat henne på en hel del. Står ju inför flytt och jag kan lätt säga att det fanns massor jag hade velat ha stående hemma hos mig. LÄTT!

I deras i förhållandevis lilla lokal fanns det onekligen grejjer högt som lågt och staplat överallt. Jag förstår verkligen att de inte behöver gå långt för att fylla utställningsmässor med varor av hög klass eller varor av god design, jag föreställer mig absolut att deras problem snarare ligger på att göra urval och att applappa vilket man skall ta med sig och vilket som matchar varandra bäst.

Nu fick jag ju även möjligheten att kika in på lager. Och... det som inte står framme finns på lager. Oh my god. Jisses, vilka klenoder som trängs för att få lov att komma fram så småingom, när det har lättat lite på det som står framme. Ni som springer in, förhör Leo lite extra om vad som skall komma fram; det är ett hett tips från mig!

Den här grunkan hade jag personligen mer än gärna gjort ett hörn utav...Kolla in sminkbordet!

Framför den skulle jag vilja sitta i neglige eller morgonrock -om jag hade haft någon- och borstat mitt hårsvall -om jag hade haft något- strax innan Humphrey Bogart kommer hem efter en lång natt i pianobaren där han blandat drinkar natten lång... Och där skulle förstås jag sitta vacker och oemotståndlig och le ljuvt med rosenstänk i blick.

Hm. Eller okejdå, det får la duga med Finnen när han kommer hem från kvällsskiftet på plasten. Och jag får la sitta där och drar igenom mina spruckna glesa tagelstrån, medan jag väser mellan tänderna:

-Hur var det på jobbet?

Äsch! Till och med jag skulle nog vara oemotståndlig bakom den möbeln bara för att den är så fantastisk, trots att jag inte är någon Ingrid Bergman. *suckar djuupt*. Inte ens för en Humpan i kostym vill jag byta ut den jag drar på till vardags och Casablankasnubben är nog inte så attraktiv längre ändå... *skratt*. Men sminkbordet hade jag inte tackat nej till trots att jag inte gör mig i neglige.

Den här lampan hade jag också lätt kunnat placera:

Skulle göra sig ypperligt till soffan jag inte har hittat än. Har ju en drömbild av en turkos soffgrupp, men jag vet inte om jag skall vänta med att skaffa soffa tills jag hittar den. Det kan ju dra ut lite på tiden om man säger så....

Porslin fanns det i stora hav. Bara att välja och vraka.

Stig Lindbergs Berså står sig alltid förstås. Dekoren på dessa var välbehållet. Tyvärr verkar det som om de tidigare upplagorna inte klarat modern hantering, eller maskindisk riktigt bra så ibland när man ser dessa kan de vara lite medfarna eller blekta i glasyren. Du som springer på obekta varianter, chansa inte genom att maskindiska dem! Dessa var dock väldigt fina!

Men, en liten goding fångade mitt intresse för lanthandelsvaror lite extra.

Kika på den här. En kvinna som drar på sig strumpbyxorna...

Christian Dior Strumpor!

Har en förpackning strumpor från tiden liggande, kan visa bild på dem en dag. Citrongula. Sommarvackra!

Jag har ju kraschat några av morfars gamla samlingar, efter att som sjöman ha seglat i Afrika under ungdomen (där han även fick malaria och överlevde med nöd och näppe) så hade han en vurm för allt som andades av den kontinenten, även när det var västerländsk produktion.   

Den understa var absolut ett nostalgiskt återseende för mig. Den känner jag väl igen från barndomen. Men jag vill minnas att den var i par med en likartad form och motivet av en dam? Skall se om jag kan ha dem i något gammalt fotoalbum...

Spana in tvättmaskinen. Fy f*n vad läcker den är! Vet inte om den är funktionell. Men kan man inte ha den som bokstöd? Eller som ... skoförvaring? Fast den kanske funkar. Det glömde jag att fråga. Men hade jag haft ett retrofik hade jag absolut velat tvätta mina kökshanddukar i den här!

Sen hittade jag förstås lite smått och gott också, sånt som jag egentligen skulle vilja omge mig med nu när jag gör mig av med massor inför en flytt.

Ett öl- eller läskställ. Ser massor av pommac framför mig i den här. Trots att jag inte ens tycker om Pommac. Så hör de till den här tiden. Möjligtvis att det kan få smyga sig in en cuba-cola. (Jodå, min cocacolabojkott från den 15e dec, håller i sig!).

Och jag vill absolut dricka dem ur barndomens muggar.... de vuxna drack kaffe, vi barn drack kallt ur såna här:

En grön cobra har jag lite på lut om det är en sån jag skall ha i mitt kommande kök. Tror den hade matchat mitt tapetval som jag har gjort i skallen:

Blir dock ett litet senare projekt, just nu är det så mycket atnnat som måste prioriteras.

Vi har ju även en toalett eller två att ställa till. Toaletthyllorna föll jag för handlöst. Tyvärr vet jag inte om spegedelen fanns med, har för mig att Leo sa något om att den varit trasig?

Men nog skulle den här funka i samma miljö? Hm.   

Nä, nu är det dags för mig att göra lite nytta. Har bilder för ett längre inlägg till, men det får bli nästa gång jag känner mig lika tråkig och oinspirerande som idag. I helgen har jag jobbat från lördag till söndag, och igår hoppade jag upp ur sängen som en lärka efter en hel natts sömn, dvs ostörd sömn. Trots att jag la mig betydligt tidigare igårkväll så är jag helt slut efter en natt här. Vi har därmed nu beslutat oss för att även om elementen inte är klara på nästa ställe så flyttar vi madrasser i eftermiddag om det inte regnar. Därmed är min datortillgång kanske lite si och så de närmaste dagarna men nu skall det inte dröja länge innan vi har hittat en lunk på det nya stället. Det ser jag verkligen fram emot!

Ha en skön måndag, alla!

Just nu ligger både paniken och depressionen på lur. Och det känns som om jag skulle gå av på mitten. Inte så mycket på grund av att det är tungt och jobbigt att flytta utan för allt som inte bara flyter och går som på räls. Jag behöver jobba. Dvs, inte åka iväg och jobba, för det har jag hunnit med och har ett pass i helgen med, utan med mitt eget.

Men jag står och pendlar med bägge fötter i luften utan fäste -känns det som- och tiden bara går och går.

Det var ju tänkt att vi skulle flytta in den 1:e.

Då det kändes som en halv omöjlighet att flytta och ha utgångar på tradera samtidigt, eller till dagarna strax före, då jag inte från dag till dag kunde planera exakt hur långt vi hade kommit, eller om jag hade plats att packa och allt det där som måste funka runtomkring utlägg på tradden, så skulle jag jobba ikapp det "sen".

"Det är luuungt, jag tar det när vi har flyttat in och är på plats".

Jo tjena. Här sitter vi fortfarande och kommer så att göra flera dagar till. Och samtidigt faller min försäljning som ett korthus. Har inte kunnat ta igen det på något sätt, och jag vet ärligt talat inte om det går att göra det heller.

Min plan var att:

Före den 1:e

1. Flyttstäda huset så det går komma in,

Den 1:e

2.flytta in och komma iordning hjälpligt under de närmaste dagarna.

Senast den 3:e

2.jobba och komma ikapp

Senast den 6:e

3. Flyttstäda det gamla och göra det klart för överlämning senast den 10:e.

Och idag skulle alla tre varit såpass färdiga att jag hade kunnat flyga lite mellan företagsjobb och att få iordning hemma och göra klart det gamla. Det hade funkat hur fint som helst, trots att jag av erfarenhet vet att en flyttstädning tar minst tvåe-fyra dagars tid om man lägger heldagar på det och är några stycken. (Vet inte om jag beundrar de som klarar det på ett par timmar, eller om jag är misstänksam...).

OM det hade gått enligt min plan altså. Men det var ju min plan att det skulle göra det.

Nu är jag inte ens färdig med punkt 1. Gaah, och det är såå irriterande.

Eftersom vi inte kan bo där ännu, så är jag utlämnad åt sambons arbetstider (pg strejkande startmotor som inte hinns med att lagas just nu, så har sambon bilen jag kör annars), den här veckan har han jobbat eftermiddag. Så ungefär mellan 9-12 har vi kunnat vara i huset.

Så istället för att ha fullt upp där borta, så sitter jag nu här och så länge vi har djuren kvar här är det inte heller någon större ide att flyttstäda ur det här. Moment 22 känns det som.

Och tiden bara går och går och går.

Ber om ursäkt för att jag gnäller. Men den här månaden känns himla onödig. Kan inte någon bara stryka den ur almenackan? Och jag vet inte vilket jag frustrerar mig mest över, att jag ligger back med utgifter och att utgifterna vid flytt inte riktigt håller sig nere, eller att jag inte kan sätta igång och bara ladda auktioner och slänga ut på tradera, eller att jag måste avbryta i huset så fort jag kommit in i ett jobb, eftersom vi måste åka hem.

Är altså absolut ingen tålmodig och positiv människa just nu. Allt haltar och jag börjar få en inre stress som inte går av för hackor. Och inte går det att sova på nätterna heller, utan att bli väckt ngn gång varje timma sedan ett par veckor tillbaka... så kroppen börjar ta ut sin rätt. Är snart körd i botten igen känns det som, just nu. (MEN! Ser fram emot att få sova en hel natt mellan lördag och söndag då jag skall jobba...).

Förlåt att jag tar ut mig här! Det är nog nu jag får gå och rycka upp mig om jag inte skall trötta ut hela världen med min negativism. Skaffa mig ett liv?

Ps.

Är det btw någon som sitter och tvekar på någon tapet just nu så är jag jädrigt förhandlingsbar...make my day!

"När jag var liten önskade jag mig ett legorymdskepp. Jag fick göra ett eget av papp och toarullar och tejp"

"Om jag hade tur vill säga. Annars fick jag nöja mig med sten och kottar"

"Där fick mina gubbar bo"

"Och min Starwars-plansch fick jag göra själv. Av torky."

"och mina tavlor fick jag rita själv".

Ridå....................

Sorry, vi har skrattat så vi har legat dubbelvikta mellan varven när vi röjde lillebrors rum. Gudars skymning vilka kreationer vi har avyttrat eller packat ner eller förevigat om de inte gått att packa eller spara.

Om tio år vet jag förhoppningsvis om han är konstruktör av något sällsamt slag eller om han sitter bitter någonstans och sörjer sin förlorade barndom. Antingen är det synd om honom eller så är han ett kreativt geni.

Kan inte bestämma mig för vilket! Men nästa gång jag åker upp till gekås, skall jag för säkerhets skull avlasta mitt eventuella dåliga samvete över denna pojk som är full av egna lösningar... Tror nog jag kan hitta ett och annat starwarsinsprierat där. Men NU förstår jag var hans plötsliga vurm för svart och rött kommer ifrån...

Men! Vår flytt hastar vidare. Eller hastar och hastar. Kvastar skulle jag nog skriva.

Återigen innebär en flytt möblemangsförändring. Jag kan knappt låta bli att skratta för mig själv för nu börjar det likna en dålig repris. Har varit med om det här några gånger nu, de senaste tio åren, att flytta från större till mindre till gigantiskt till minimalt och nu till det jag började med från början storleksmässigt.

Vi får därför möblera om från början igen och den här gången blir det så gott som 100% secondhand. Bara därför-att. Jo, en sak tror jag att jag inte kommer undan att skaffa "nytt" och det är växter, något som jag knappt haft på många år, sedan jag lyckades ta död på några hundra blommor på en gång... *huvva, i efterhandkan jag skratta åt det men det sitter långt inne*.

Skott kan man förstås samla på hög, och det lär jag göra med.

Skall absolut uppdatera med hur det går här framöver, det blir en del loppis, blocket och auktioner framöver förstås.

Jag har några riktlinjetankar i ämnet:

*jag tänker absolut inte släpa hem en grunka som inte är 100% rätt. Inget sålänge eller inget "det-duger". Går bort utan att passera gå.

*allt jag tänker behålla av våra egna gamla grunkor är sådant som jag tycker om eller som får en egen plats. Sparande av nostalgiskäl blir minimalt. Och även sådant skall ha en god förvaring. Annars åker det. Det som inte har en egen plats är inte tillräckligt viktigt för att spara heller. så ut med det.

Här skall det RENSAS I RÖRAN!

Nu har jag varit och sugit i mit ett par timmars ljusterapi. Underbart! I huset är det baske mig fönster precis överallt, som släpper in ljus från alla håll och kanter. Jag är ljuskänslig. Känslig för vissa ljus men framförallt känslig för avsaknad av ljus. Av det skälet tycker jag egentligen inte om gardiner, men jag inser att jag i huset varken behöver snåla med gardiner eller växter, eller sånt som står i fönsterna, -något jag undviker om jag kan- just för att det finns så mycket fönster och ljusinsläpp överallt. Också något som påminner mig om mitt gamla hus, som inte heller snålade med varan fönster och ljus. Eller sol.

I vissa hus är det som om man går in i en skuggsida när man kommer in. Även om det är dagsljus utanför, så stannar det utanför.

Förvisso, temperaturmässigt kan det vara en fördel sommartid när värmen gassar utanför, men det är på bekostnad av ljus. Inser att det här huset nog är lika varmt om sommaren som mitt gamla i vissa lägen, tror att det är vardagsrumsdelen som ligger pyrt till i det avseendet. Men det gör absolut ingenting om det bara innebär att det är ljust hela den ljusa delen av dygnet. Inte minst för att det är lätt att få gjort saker och ting man måste, men också för att det ger andra tankegångar.

Fick en sån effekt idag.

Gick och vände och vred på en situation, -som egentligen inte är dagsfärsk-, medan jag städade skafferiet och skar till bottenmattor till hyllplanen. Vände och vred på mina egna tillkortakommanden och personliga brister. Hm. Sen slog det mig att det kanske inte ens är min egen skit jag går och vältrar mig i, utan att manipulativa människor som projicerar, kan få saker och ting att se ut på ett visst sätt, och att det finns fler ofria individer som också är manipulerade från flera håll.

Jag beslöt mig för att jag inte tänkte lägga två minuter till på det där. Att jag inte ens var arg eller ledsen eller besviken. Tycker bara att det är synd, inte minst då det drabbar ett par andra små individer. Och att jag av det enda skälet inte ens tänker vara det minsta lilla bitter, eller kräver en förklaring eller upprättelse. Det är inte jag som är lurad. Egentligen.

Och jag mindes också att jag faktiskt fick den här varningen för flera år sedan, men att det skulle ta mig så här lång tid att inse att en viss person hade rätt, när hon sade att jag skulle akta mig. Ändå blottade jag strupen fullständigt. Då får jag faktiskt skylla mig själv och inte lägga det på någon annan!

Helt plötsligt blev det lätt att andas.

Ett frihetspoäng till mig!

It did not hurt me at all, det gjorde mig bara klokare. Så jag är egentligen skyldig någon ett stort TACK!