De senaste dagarna har jag jobbat lite med en tämligen udda beställning. Inget jag sysslar med alls egentligen, i varje fall inte sysselsättningsvis.

Ni vet att jag alltid klagar på mina bilder. Eller hur? Färgen blir alltid lite fel. Och blir en färgsättning någotsånär så att jag åtminstone tycker att den ger en hint om verkligheten, så kan jag inte upprepa det. Min kamera suger. Och den som står bakom den gör det samma i det avseendet. Jag siktar och tycker och hoppas att det blir bra. Ungefär. Och raderar förstås massor av bilder också. Och så får jag då en beställning på BILDER???

"Vi skulle vilja köpa en bild av den och den och den, fast i högupplöst format, om det går bra?". Webdesignföretaget hade skickat med en internetadress, så jag kunde kika på deras portfolio. Och jodå, var både seriösa och avancerade och hade jobbat med riktigt stora projekt. Så de menade nog allvar?? "Visst inga problem" svarar jag förstås. Och det är då problemen börjar!     Självklart, eller hur?

Först måste jag ju ta reda på hur man ställer in en kamera på högupplösta bilder. Tack för att facebook finns, för jag har några kamerakunniga vänner där, som snabbt kunde svara mig. Och sen får jag då hämta hem tapeter för fotografering, jag har ju då tidigare konstaterat att mitt nya kök är bästa platsen även om det inte är hugget i sten att resultatet blir lyckat.

Jag lägger upp tapeter och snäpper och tar och tar och tar på varje sort och gör en första utresning av bilder. En del kan jag förstås radera direkt, skuggor här och där och upp och ner och oraka bilder efter mönster etc, det ser ju även jag att det inte håller. Men annars, trot eller ej, tapeter är svårare att fota än man tror. Vit bakgrund blir sällan vit. Den blir grå, eller blå i olika toner. Raka mönster blir inte raka på en bild, ens riktigt raka när man tar bilden ovanifrån. Och även blommönster har någon sorts formstruktur som innebär att mönsterpassning och liknande skall ligga rakt.

Så till sist satt jag altså med kanske fem-tio-tjugo bilder av vardera sort. Och har inte en susning om vad en som tittar på bild yrkesmässigt ser. Kanske fick man kassera hela högen, kanske kunde man klippa ut här och där och photoshoppa och vad vet jag?

Lite, fast bara pyttelite, hum har jag om vad man kan göra med en bild. Även om min kunskap härstammar från stenåldern ungefär. Eller närmare bestämt från mitten av åttiotalet då jag en period jobbade med att göra postorderkataloger på en reklambyrå. Till och med då kunde vi ta fram foton från en förlaga, dra upp och dra ner storleken och beskära och lägga på ljus och mörka ner. Fast det var förstås inga datorer utan en tämligen (supermodern på den tiden) omfattande och stor apparat som fick de flesta att häpna över alla funktioner och rattar och spakar, och det ville till att inställningen blev exakt för att bilden inte skulle bli det minsta grynig.

Det var skalpell och milimeterpapper och milimetertejp som gällde på den tiden. När jag sådär drygt tio år senare skulle göra ett programblad för en teater så hade jag väl inte riktigt lärt mig nyttja datorn till fullo så jag föredrog mitt eget sätt, det jag behärskade och använde bara datorn till att dra upp texter med. När det var klart gick jag till Grafika med min layout för upptryck och skulle gå igenom det med sättarna/tryckarna. När jag kommer med mina milimeterpapper fyllda sida upp och ner med annonser och text så skriker han högt till dem som finns där.

-"Kom och titta, jädrar vad tjusigt".

Jag stod som ett fån.

-"Det HÄR är vad jag kallar hantverk killar. Kolla här skall ni få se. Såhär såg det ut FÖRR!"

Jag kände mig som om jag hade vaknat ur en lång koma ungefär. Återuppstånden från dinosauriernas tid.

Jag förstod nog inte att saker och ting lämnades på fil redan dåförtiden. Men skulle jag göra något liknande idag så skulle baske mig milimeterpappret åka fram. Det är något aldeles speciellt i en känsla av att få sätta ett blad för hand.... med tungan rätt i mun.

Nåja, det var en onödig utvikning förstås. Åter till gårdagen då jag fick mailet, man ville ha x antal bilder av dem jag hade tagit. Och jag fick då också information om vad det skulle användas till.

Jag tror att mina norska läsare kommer att få se bilderna framöver på något sätt! ;) och jag kan lova att min exhibitionistiska sida är riktigt duktigt kittlad. Det skall verkligen bli superduperspännande att få se färdigt resultat. Vad jag förstår var det lite brinn i knutarna med... nåja. Och man ville ha rättigheter till både media, web och utomhus. Så det finns nog planer på att det skall synas??

Bara en av tapetvarianterna var märkta med leverantör och tillverkare. De andra har jag inte en susning om var de kommer ifrån. Men innan sista svarsmailet kom från mig, så insåg jag:

det här projektet kommer nog att synas. Någon kommer med all säkerhet känna igen sin produktion. Det här med mönsterskydd är inte helt enkelt och det kan ibland vara svårt att avgöra vilka som har upphovsrätten säkrad i tjugofem år, eller sjuttio år.

Min bild äger jag ju. Men inte tapetdesignen. Och några ovänner för att jag släpper bilder till ett större projekt vill jag inte ha i onödan. Så efter lite luskande hittade jag telefonnummer till ett kontor till den tillverkaren jag kunde identifiera.

Sagt och gjort. Jag ringer och återger att jag är på väg att sälja en bild till en reklamkampanj och vill bara veta om de har några juridiska invändningar. Fick ett superhärligt bemötande och blev snart återuppringd och det var bara att köra, det lät jättekul tyckte även de och eftersom det var en seriös kampanj och så vidare så hade de absolut inga invändningar.

Det skall bli så kul att få se! Yihaa! Ser verkligen fram emot detta! Och... förstås. När jag ändå hade tillverkaren och marknadskontoret på tråden så passade jag på att ställa en liten folkhistoriskt intressant fråga. (För mig i alla fall).

Jag hoppas att fortsättning följer!

Tills dess, jag hoppas att ni inte läste mitt långa svamliga inlägg just idag när solen skiner för fullt utanför!

Men såhär gick det altså till när jag som inte kan ett skvatt om fotografering sålde några bilder. Det känns halvt sanslöst märkligt måste jag säga! Men nu har jag testat det med!

By the way! Have a real super-najs-day!