De senaste dagarna blev jag nog tio år äldre över en natt och samtidigt kapade jag fullständigt allt vad känslor heter, utöver ilska. Och så kopplade jag på min autopilot som fick göra allt grovjobb åt mig på ren rutin.

Det började när nästyngsta sonen, -13 år- med syster, hade fått lov att titta på ett uppträdande i Varberg centrum i förrgår kväll. Klockan 22.30 skulle sambon hämta doter och son, och det känns väl lagom vuxen-föräldrar-ansvarigt beslut i alla fall, eller hur? Inte var väl de släppta vind för våg och inte kunde det hända jättemycket oväntat liksom, trots att vi kunde vänta det mesta av sonen. Någon gräns skulle han säkert överskrida. Att röka ett par cigaretter exempelvis. Men det kunde vi ju inte veta i förväg, och inte kunde vi liksom straffa honom för något som han MÖJLIGTVIS kunde tänkas hitta på, trots att vi ju liksom vet i förväg att sonen är påhittig. Hur påhittig skulle vi snart bli varse!

Som ni förstår så förutser man inte att ett barn skall hitta på något utöver det tillåtna om det inte finns goda skäl och det finns det förstås i detta fall. Har man spänningssökande barn med bristande impulskontroll, så har man skäl att ibland tänka efter före. Men visst förstod väl jag att han tillsammans med alla andra vill se det här offentliga uppträdandet och tanken fanns inte ens att jag borde ha åkt med. För i efterhand är det alltid lätt att vara efterklok. Och det blev jag. Efterklok altså.

För att göra den långa historien kort, så började det med att sonen inte kom hem. Alls.

Inte dök han upp på mötesplatsen, trots att jag hade pratat med honom fem minuter innan. Och avslutat med: "Gå nu bort till bilen, han sitter och väntar på er". Och han skall gå dit, säger han. En halvtimma senare ringer sambon. "Jag vet inte riktigt hur vi skall göra, han verkar inte dyka upp?".

Tja, vad gör man? Nu var min första misstanke INTE att något hade hänt. Utan jag insåg direkt att han hade hittat något roligare på vägen. Men jag tänkte "han ringer någon av oss eller åker till pappa när han vill hem". Och blev förstås ursinnig för att han hade dumpat sin tid och den klara instruktionen som fanns på när han skulle hem. Att han hade fattat ett självsvådligt beslut som inte var förankrat med någon annan. Nåja.

Det blev en sen natt. Med ständig kontakt med dem vi kunde nå, och mellan faderns hushåll, bröderna och mig. Och alla checkade vi av alla vi kunde tänka oss fanns i varberg denna kväll. Jag la genast en statusuppdatering på facebook, men jag insåg ju också att jag kanske inte riktigt har samma bekantskapskrets som ungarna. Så när klockan närmade sig långt över läggdags för vilken tonåring som helst så började jag leka "knäcka lösenord på facebook och bilddagboken". Det är absolut en lek jag nog inte utan vidare rekommenderar någon annan att ägna sig åt. Det kan få trista juridiska efterspel, men jag tröstade mig med att jag trots allt var målsman och att jag kunde motivera min oro om så behövs. Sen vet jag inte riktigt vad som gäller för minderåriga barn egentligen, men vill någon anmäla mig så bara come on. Det har jag inga problem med. Ungen skulle hem, kosta vad det kosta ville oavsett konsekvens.

Så jag fick ut ett inlägg även på hans statusuppdatering och snart visste stora delar av även hans bekantskapskrets att han höll sig borta hemifrån.

Det här utvecklade sig senare till en katt och råttalek i sisådär 22 timmar. Råttorna var vi, tror jag nog. Och alla medel användes under denna tid. Ex, att trots att åtminstone tio pers talar om att man skall höra av sig hem, så struntar man i det. Och att ha "vänner" som bidrar till att göra det svårt för svartråttorna (familjen) att få tag på sin telning.

Verkar inte vara en enda kotte som inser att någon på tretton inte har samma rörelsefrihet som man har när man är sådär en arton år eller däromkring. Bara för att han verkar betydligt äldre än vad han är.

Under tiden hade jag självklart kontakt med varenda instans jag kunde komma på, allt från ungdomsrotel, till olika ungdommottagningar och liknande. Inte för att jag tror att han i NULÄGET har stor problematik. Men för att minimera RISKEN att han skulle få det framöver, och av ytterligare ett par skäl. Snart var min lilla telning ett bekant namn hos olika myndigheter i närområdet, som ägnar sig åt dylik verksamhet, dvs att identifiera barn i en riskzon. Och det har ingen annan än jag själv sett till.

Just för tillfället upplever jag lite kontroll över tillvaron igen, och jag är egentligen lite glad över min egen reaktion.

Jag hänföll inte åt skam. Eller åt att ifrågasätta min duglighet som förälder. Det var jag på tok för arg för att ha tid med. Var ochså för upptagen med att chatta och ringa diverse kamrater och myndigheter. Och med att planera nästa steg om det skulle behövas. Och att informera andra närstående om det jag eventuellt fick fram. Eller inte fick fram. Eller de blindspår jag mötte. Vi var ett gott och sammansvetsat gäng igår som på olika sätt släppte allt vi höll på med eller skulle ha gjort. Det var ju skarpt läge för prior 1. Kod; "att få hem sonen så fort som möjligt och att göra livet lagom surt för honom ett tag".

Det som nog förvånar mig mest i efterhand är att jag aldrig en endaste gång tvekade att lämna ut hans namn och personnummer, trots att det kan få konsekvenser på olika sätt framöver. Det tar vi då. Just där och då var det att få hem ungaräkan fortare än möjligt.

Till sist såg spanarpappa honom på håll i stan. Och lyckades att parkera precis bakom dem. Och att haffa sin son ungefär i samma stund som kamratflocken skingrades. Och strax efter satt han skitig, trött, skamsen och spak vid köksbordet, och insåg att de råa morötterna var kokta och att han var kalkad så det stod härliga till.

I morse var det en son som gled på en räkmacka hela vägen till Klara Ungdom i falkenberg för fullständig provtagning av allt som tänkas kan. Alkohol syns förstås inte idag, men tack vare himlen lovad, allt annat var negativt. Men det var nog inte skoj.

Just när jag satt efter att allt hade lagt sig så undrade jag en liten nano-sekund. "Är vi för hårda? Överdriver vi? Är vi mossiga och gaggiga och begriper vi ingenting och får alla andra....".

Precis i rätt ögonblick. Upp på chatten kom det här:

"Ja... jag umgicks med mycket äldre killar och sånt när jag var 14/15. Önskar pappa sa till mig då och gjorde nåt. Den tiden var inte lätt."

Hon fortsatte:

"Jag är inte sugen på att gå ut. Jag gjorde allt det där när jag var 15. Jag har liksom... gått i förväg. :o".

Tack lilla gumman. Du är så jäkla fin! Och tack för att du delade det här med mig. Dina ord ger mig näring i min tro att man som barn/tonåring inte alltid behöver förstående föräldrar utan man testar och slår i tills man hittar en gräns, där man är sedd. Samtidigt är det så jäkla svårt ibland att orientera sig som förälder. "Gör jag verkligen rätt?" Jag tror iofs att om några år kanske det är min son som gör tvärtom "min mamma var för hård, så vad du än gör, så skäll inte". Vi får väl se. Jag undrar om det överhuvudtaget finns föräldrar som gör hundra rätt... som inte ger sina barn olika traumor. Samtidigt sörjer jag att du upplever att någon borde gjort mer. Det hade du varit värd. Men snälla gums prata om det med Pappa. Han kanske gjorde mycket mer än du såg, eller hade goda skäl. Jag kan lova och svära på heder och samvete att din far såg mer än du tror och att han hade massor av känslor medan det begav sig!

Nä, så sakta skall livet återfå sin gillan gång. Vad var det jag skulle göra klart i förrgår kväll måntro?? Och vad var det jag hade på agendan igår? Lika bra att sätta igång. Även om det är nästan ett och ett halvt dygn för sent.