Alla inlägg den 22 juni 2010

Av Gitte - 22 juni 2010 10:32

Gick upp i morse. Då en ledsen lilleman inte kunde sova utan Hero vid sin fotända fick han sova hos mamma och pappa inatt. Det var trångt, kan jag säga. Han börjar bli stor och när han ligger åt fel håll, tar upp hela min fotända och ger mig ett trekvartshörn så känns det i hela kroppen. Och inte vågar man röra sig heller. Och trångt och varmt. När jag väl vecklat ut mina leder gick jag ut i hallen. Som jag nog inte visat bild på efter tapetseringen då det blev klart under tiden jag har haft bild- och datorproblem.

Den här tapeten blev det. Bättre bild kommer så småningom.

  

Och nej, vi har inte gett oss på furudörrarna, trots att rästen i hallen är mörkbrunt, tror att det hade varit snyggare med brunt eller varför inte vitt men samtidigt vänder jag mig lite emot att allt åttiotalsfuru helt ratas och målas över och hamnar i ett "världens fulaste hem-program". Vi är snart där, där det står som nummer ett på vår önskelista men då har vi shabbat till allt så inget finns kvar... nåja, det var inte det jag skulle gå in på nu.


Jag mitt nöt, förväntade mig ett kedjerassel (då han alltid har sitt halsband på) och fyra snabba lätta tassar, när jag öppnade sovrumsdörren.

Jag saknade det ljudet och tystnaden skar i mina öron.

Bella sover, hon kommer väl inte för att någon råkar gå upp och låta lite.


Han borde varit snett bakom mig ända fram till kaffebryggaren. Återigen var tystnaden påtagligt märkbar och högljudd. Det var bara mina egna steg jag hörde. De som vanligtvis dränks av en otålig hund som vill göra morgontoalett. Att jag sätter på kaffet är signalen på att dörren snart skall öppnas.


Ingen trängde vid dörren. Ingen buffade otåligt för att komma ut. Ingen lyssnade när jag säger "stanna här" dvs, efter att jag satt mig på trappen. Den som inte skall gå ur synhåll. Synhållet innehöll ett ingenting som inte rörde sig. Ingen följde med in. Ingen väntade på att jag skulle klä på mig, fylla på matskålen, eller ta tag i kopplet för att kanske ta en sväng, eller för att hänga med för att hämta tidningen.


Bella har fortfarande inte vaknat till liv när jag kommer in, eller så skiter hon i vilket, kanske var hon ute vid fem med sambon och trynar gott. Eller är inte nödig. Eller så ligger hon och biter i ett täcke. Just nu är vi glada för att ha henne. Hon gjorde allt för att trösta oss igår. Speciellt sambon. Som är den som tar det absolut hårdast. Och sonen. Jag är nog väldigt logisk samtidigt som jag förstås sörjer. Håller det liiite ifrån mig, i den mån jag kan.  


Idag skall vi damsuga upp rästerna efter Heros hundhår. Jag kommer aldrig mer gnälla för att han fäller trots att han inte borde fälla och för att de förstör rasen med att blanda in massa malinois-gener. Som blir snipig, nervös och börjar fälla och inte får massa krull och lockar på öronen och i ansiktet och att... Det här är min vanliga ramsa för att han sprider massa ludd omkring sig. Figge fällde minsann bara underull. Men Hero, minsann, till och med tappar sina få ynka fjuttiga sträva lockiga pälsdelar. Och aldrig blev han fullpälsad som min gamla hund. Inga tofsar på öronen eller lockar i ansiktet...

Sånt där som irriterade mig i vanliga fall men som jag kommer att sörja med saknad framöver. Hero var inte Figge. Men Hero var trots allt Hero. Och jag kommer sakna honom som han var.


När damsugarn har gått sin sväng så är han borta. För gott. Kanske hittar vi ett kvarvarande pälsstrå framöver. Här och där i någon låda vi inte tömt eller ett plagg där det sitter kvar. Men för varje strå som städas upp försvinner han lite till och lite till och lite till ur hemmet. Men kvar kommer han att bo i minnet och hjärtat. Lillebror kommer att bevara hans halsband och hålla det högt. Liksom Benny gjorde med Figges.


"Nu har vi ingen hund" sa vi igår. Fast att vi har Bella. Men sorry. Hon är en clown, en pajas, en lurifax, en Jack russel Terrier. Dvs, ingen hund...

"Aldrig mer lakke" har jag sagt tidigare. Inte efter Hero.

Sen insåg jag igår att det här skulle bli första natten sedan våren 1992, då jag hade sett en annons i tidningen "bortskänkes Belgisk Vallhund, 500:-". Jag hade ringt på den direkt. Men tyvärr, han var borttingad redan och skulle ut på prov, de hade bestämt sig osett.

"Känner du till Belgiska vallhundar" frågade hon. Nej, det gjorde jag inte. Visste bara hur en tervueren såg ut. Och det här var den sträva varianten, sa hon. 

Att vi skulle ha hund hade vi redan bestämt, så därför ringde jag ju av ren nyfikenhet när jag såg annonsen.

Men det var ju synd att den var borta och ute på prov och att vi inte kunde åka titta, jönköpings län var ju inte så långt bort. "Men ta gärna mitt nummer om något händer på vägen" sa jag.

Redan efter ett par dagar ringde hon.

"Han funkade inte på det andra stället, vill ni komma och titta på honom?". Vi kastade oss i bilen. Den dåvarande sambon och de två små barnen, alla åkte med.


När vi kom fram fick vi se en hund på håll i en hundgård. Det var det fulaste jag hade sett. Jag lovar! Han var så ful att han var söt. Och jag bokstavligt talat gapskrattade högt av hans uppsyn. Han svarade direkt på mina signaler, blev studsig och glad och positiv och hoppig och ville ut och hälsa och när hundgårdsdörren öppnades, överföll han mig med pussar och hälsningar och yl och gnäll och hopp och studs, och jag skrattade ännu mer och tyckte att han var bedårande ful och insåg där och då att jag var kär, desto mer jag stissade igång, blev han bara vildare och gladare och skall högt, tog en vända kring barnen och deras far och tog sig en provslick av oss alla, och han godtog villigt att ungarna la armarna om hans hals när han hoppade upp på dem och skulle hälsa, och det var som om vi alla kännt varandra i hundra år och återsågs efter lång tids separation.


   

Jag kände mig säker redan då. HAN SKALL MED HEM.

"Men vad konstigt han uppför sig, sa ägaren. Sådär brukar han inte göra. Han är reserverad, och gillar inte främmat folk, sådär tillgänglig är han absolut inte i vanliga fall, vänta dig inte det". Strax följde han med i bilen. Jag hade lämnat en femhundring och han var därmed vår, och hos oss skulle han stanna. Så blev det.


Det var helt enkelt en ömsesidig kärlek från första ögonkastet och sen var jag fast för den här underbara rasen som ger hela sin själ för sin ägare. Och det är inte vilken själ som helst, utan det är en BELGAR-själ. Det går inte av för hackor.


Och ändå har jag upprepat för mitt inre gång på gång.

"Aldrig mer lakke. Aldrig mer lakke".

Igår kände jag absolut att det var dumt tänkt.

"Vi skall inte ha någon mer hund" sa vi först igår.

Vi började tala om de tre vi har fått ta bort tillsammans. Jag hade ju en och han hade en och sen skaffade vi en gemensamt. Vår lilla Hero. Som iofs mest var sambons. Men som var vår allas.

"Vi skall inte ha någon mer hund" kändes plötstligt så hårt.

"Vi skall inte ha någon mer hund på ett tag" blev det sen.

Även det kändes så fel.

Och vi enades till sist om att;

"Vi skall inte ha någon mer hund just nu".

Det kändes mer lagom.

Och jag uttalade strax:

"skall jag ha hund igen så skall jag ha något liknande".


hm, det kanske går att hitta bevarade gamla linjer utan dessa tunna nerviga instabila inslagen i aveln.

Annars finns det trots allt en holländsk sträv variant. Den har jag aldrig undersökt.

Men att det blir en schäfervariant, vare sig den blir tysk, belgisk eller holländsk, det kan jag nog ge mig attans på.

OM vi skaffar hund igen.

Fast nästa gång är det JAG som väljer individ.

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19 20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards