-Åååh, sa min kund som jag samtalade med på loppis nu i sommar.  

-Det där, sa jag, är ett dekorband från en gammal lanthandel. Jag tror att det måste vara femtiotal.

-Jag vet, svarade hon. Jag hade ett sånt band på min klänning när jag var liten.... det måste varit... nä, det måste varit på fyrtiotalet! Hon såg jäkligt bestämd ut på den punkten. Hon räknade på fingrarna....

-Jag måste varit sex eller sju år, så det måste varit omkring -47-48. Jag minns fortfarande när mor satt och sydde i fotogenlampans sken i mörkret. Och klänningen var så fin. Med just det här bandet. Den klänningen ärvde sedan grannens tös, och sen såg jag den aldrig igen.

Hon vände och vred på bandet, tittade på framida och baksida. Och bestämde sig till sist. Hon måste ha med en bit, tillräckligt för en liten klänning. Hon hoppades hitta både tyget och mönstret eller något snarlikt.

Mycket varm om hjärtat önskade jag henne lycka till i letandet. Jag kände att just det där bandet hade lockat fram ett minne, ett minne som kanske var glömt sedan länge. Men med bandet i hand kom det åter till henne, och det betydde något speciellt. Det gick inte ta miste på.

Just den gången på loppis, var hon dagens enda kund, men det bekom mig inte ett skvatt. Jag gick därifrån på lätta ben, och kände att just det lilla återuppväckta minnet hade betytt något speciellt. Vad jag fick med mig var ett underbart möte. Och en upplevelse av att mina skräplager hade väckt något till liv. En längtan. En saknad. Men också mycket kärlek. Det var absolut de känslorna detta möte väckte hos mig. Tack! Det känns som rena rama magin!

Fler under sommarens gång kände igen banden, men just kunden jag beskriver ovan gjorde absolut ett känslomässigt intryck på mig. Och man nämde massor av olika årtionden, allt från slutet på fyrtiotal till slutet på femtiotal och till och med början på sextiotal. Men det bekräftar bara min tanke att man förr inte brukade och trendskapade och slängde utan varor låg länge i nyproduktion, och de affärer som köpte in dem, hade dem kvar till försäljning så länge de fanns kvar, helt utan rea eller annat.

Vissa saker var bättre förr.

Jag har det även i grönt.

När jag nu ändå är inne på roliga dekorband, så älskar jag det här. Ni har sett det förr. Ett snedslå i flanell, från gissningsvis 50-tal till 60-tal. Av kvalitet och tag att döma. En snedremsa som man får vika själv. Det skall finnas apparater till att vika snedslå har jag hört, en sån känner jag absolut genast att jag måste ha.

Men jag har daterat upp traderabutiken på massor av dekorband. Hm, kanske skulle jag ta och lägga till de klarfärgade snedslåna jag har på metervara också... från sextio-sjuttiotalet. Men det får bli en annan dag. Just idag har jag bestämt mig för att städa lite. Det behövs. Jag är ingen flitig husmor till vardags, men efter att ha suttit djupt begraven i knappar och dekorband i dagarna minst tre, eller om det är fyra så har allt växt mig över öronen. Fast med blicken styvt fäst i dataskärmen så märker man inte såna bagateller. Men just idag har jag lovat mig själv att stänga av datorn ett par timmar och faktiskt få något så oviktigt gjort som lite husbestyr. Fast att det inte spelar någon roll om hundra år om det är välstädat eller ej.