För ett år sedan klagade jag med ett skratt: "det tar väl tio år innan jag får barnbarn om jag ens får några någon gång". Min äldsta son skulle aldrig ha några. Min andra son skulle plugga. Min dotter skulle plugga. Mitt fjärde barn skulle nog bli den första att nedkomma med avkomma bara för att han slant, trodde jag; men det fick ju gärna ta några år.... tra-la-la. Och den sista är ju inte ens tonåring än.

Sen kom äldsta sonen hem i höstas och berättade att de skulle bli fler i deras familj. De skulle ha barn. Han skulle bli FAR! Och hans flickväns mage växte och växte för varje gång vi sågs, och den blev finare och finare och finare hela tiden, och jag fick lov att klappa lite på magen när tillfälle gavs. Jag som själv avskydde när någon gjorde det på mig kunde bara inte låta bli... men jag fick ingen rak höger i varje fall. Och tänk. Där inne låg mitt barnbarn.... det var totalt ofattbart. Men underbart ljuvligt!

Den 29 Mars kom det lilla hjärtebarnet. Holly.

Uppkallad efter en förgasare. Såklart. Fast, det kunde varit värre. Hon kunde hetat Chevrolet. Eller Valiant. Eller Record.

På den här bilden ser hon verkligen sjövild ut. Jag älskar den. Som en riktig liten galenpanna med hur mycket hyss som helst innanför pannbenet.... gissar att far får tillbaka allt vad han förtjänar minst tre gånger om! Men hon är ju sååå fiiin!! Farmors lilla sagogryn! Jag vet inte riktigt vem som har tagit bilden för jag har lite olovandes lånat den ur Hollys mammas fb. Det gick ju bara inte att låta bli!

Men, vi hade en liten till på väg visade det sig.

I slutet på Januari insåg nämligen dottern att hon väntade en liten smygare och att hon var väldigt långt gången i en graviditet som hon inte vetat om. Jag måste ju medge, jag har aldrig trott på dessa skrönor. Nog tusan VET MAN när man är gravid, eller hur? Förträngning. Rädsla. Förnekelse. Vad som helst måste förstås ligga bakom sånt här. För att inte tala om alla gräsliga kvinnor som vill lura en man, förstås. Och nog SER man på en kvinna när hon är gravid, eller hur?

Då händer det framför mina egna ögon. Precis här hemma hos mig, och det sker med min egen dotter. Faktum är, att vi ALLA totalt missade det mesta av hennes graviditet.

Jag har visserligen varit fullt upptagen med mig själv och mitt tillstånd sedan i våras-somras-höstas. Jag har visserligen gått igenom min tuffaste medicinska behandling någonsin -hittills, peppar-peppar- i december. Jag har visserligen tappat en del av min synförmåga, åtminstone på ena ögat, men jag har inte blivit varken blind eller dum. Och inte alla andra heller runtomkring oss. Det fanns helt enkelt inga märkbara symtom!   

Så det var precis som om någon släppte en bomb för oss när vissheten kom. Inte minst för dottern som INTE hade tänkt sig det här.

Men allt det där är historia nu, vi gillade läget, och två veckor efter lilla Holly kom Minna, närmare bestämt den 13:e April.

Här är hon ungefär tjuog minuter gammal, och öppnar ögonen för allra första gången och bligar på allt runtomkring.

Så numera är jag inte bara rik på knappar. Jag är rik på det finaste man kan få av livet, tror jag. Jag har fått ett par små varelser som om några år gör allt vad de kan för att sätta sina föräldrar i jobb, för att ge dem gråa hår och för att ge dem förståelse för alla duster vi har haft. Och jag får nöjet att få tilltalsnamnet Farmor och Mormor. Hör ni vad vackert det låter?....