Min dotter skrek upprört:

-Mamma!! Kom ner!! Snälla....

Hon lät lite lätt uppgiven. Så, så fort jag kunde släppa, fick jag väl gå ner och höra efter vad som var som värst.

-Hon har hållt mig vaken HELA natten. Först somnade hon tjugo över två och sen väckte hon mig igen tjugo i fyra, jag är helt slut. Hon vill inte äta, inte ligga, inte sova, inte ta, inte ha blöjja, jag vet inte vad jag skall göra. Kan du ta henne så jag får sova en stund?

Hon lät helt förstörd. Slut.

Jag minns hur det var.

Glömmer det aldrig. Hur varje nerv skrek; "FÖR HELVETE, JAG VILL BARA SOVA", men hur slut man än var så försöker man en vända till. Och en vända till. Och en vända till. Det är dotterns första trötthetsbryt, och jag måste säga att jag beundrar hennes skarpt.

Så, idag har jag en liten hjälpare.

Hoppas dotter sussar gott, på tösabiten går det ingen nöd. Och jag får åter vara en känguru, en liten stund.

Det är så underbart att få rå den här lilla en stund. Just nu är hon bara min! =) Fast inte på riktigt altså, utan mormors lilla pussgurka. Jag är så glad när jag får låna.

Ärligt. Det är skitjobbigt att inte få bestämma över henne. Att släppa beslut till dottern, fast man bara vill säga "men hörredu, nu är det såhär det skall va....". Faktiskt det allra värsta med att bli mormor. At vilja vara så delaktig men få finna sig i att stå bredvid och bara finnas till hands när det behövs, utan att ta över.

Men oj. Nu har hon nog somnat och sussar så gott i selen. Tror hon skall få plats bredvid sin mamma så jag kan börja packa någon gång! Att skriva för hand på försändelser är inte helt lätt med ett sådant här paket på magen.