Vi tog ett par dagar i london förra veckan.
Och det var helt underbart. Ville inte åka hem egentligen... men några dagar går fort och efteråt sitter man kvar med massa intryck och minnen.

Det jag kollade in främst var mode förstås.

Allt från skyltfönster till street, och markets.

En sak är säker.

Förr än vi anar har vi nittiotalet över oss.

Att "The Great Gatsby" kommer att göra intryck på oss var inte att ta misste på:

Harrods hade flera fina fönster just med 20-30-talsmode och Charlestontiden och flärd var tongivande.

Men jag för min del måste ju säga att Camden Town vida överskred alla förväntningar jag hade.

hit måste jag igen. Snart.

Knappar hann jag inte se så mycket av, men nog var det här lite kul?

Något som jag slogs av den här gången när jag var lite mer förberedd på deras vintage-läge var att vi är otroligt bortskämda här och att det inte nödvändigtvis är till vår fördel?

Jag spanade förstås vintage där jag kunde och på flera ställen hittade jag plagg som var betydligt mer tydligt använda än dem jag själv föredrar att hålla mig i lager med.

En tjej jag såg på en spårvagn gled in i en tydligt präglad vintage åttiotalsblus med en illa hörande kjol till... varken kjol eller blus var .. något jag själv skulle ha tagit in i lager överhuvudtaget, men hon hade en sån stolt hållning. Min uppfattning av denna ganska lilla varelse som gled in otroligt värdigt i tube-vagnen, var att hon hade en stolthet, och hon tog liksom plats, undermedvetet drog jag nog in magen när hon kom, trots att vagnen var halvfull och hon inte kan ha varit mycket mer än 150 cm kort och var en späd figur.

Det KÄNDES att hon själv, liksom gillade sin stil? Jag vet inte, men det var den känslan hon gav.

När hon gick förbi mig, så noterade jag att hon var på tok för ung för att själv ha köpt plaggen som nya, de måste varit åttiotal, kanske på gränsen till nittiotal och hon kan inte varit mycket mer än snudd på sådär 18-20 år. OM hon nu såg yngre ut än hon var så var hon MAX 25. Men blusen hon hade på sig, en blaskig tigerfärgad historia med brun v-ringad halsmudd och axelvadd, var nog det mest noppiga jag har sett på länge. Min första tanke var att jag själv nog hade skickat den på dumpen om jag hade fått in den.. men sen... sen slog det mig... att hennes otroligt tydliga stolthet låg just i det där att det var så uppenbart att hon var ekologisk korrekt och att ALLA kunde se att JUST HON verkade för en hållbar framtid, eftersom hon uppenbart hade på sig ett plagg som var så tydligt tjänt och som så tydligt faktiskt hade nyttjats till en grad att det kunde bäras med sådan oerhörd stolthet?

Just då kände jag mig jävligt svensk.

Och jävligt pryd.

Och fisförnäm.

Och jag såg att den engelska nivån av secondhand faktiskt var en oerhört mycket mer fin nivå än den jag själv försöker ägna mig åt. Jag som helst bara vill ta in plagg i så gott som nyskick. Plagg som inte kan ses att de är brukade, och älskade och nyttjade och festade i. Plagg som ingen har haft roligt i. Plagg som inte bär med sig massa minnesfragment av skratt, och kärlek och liv och fragment av tid. Fragment av nyttjande.

Och jag lovade mig själv just där och då att jag skulle bättra mig på den punkten och sluta fnysa åt plagg som ser använda ut. För det är ju de som är finast. De som varit älskade. Och tänk, att jag inte förstått det här förräns nu?

Vem du än är, så stor tack för att du tog plats.

och tack för intrycket och tanken du gav.
jag behövde den!

  d

Jag tog ingen bild på denna tjej. Men väl på böckerna här, även denna bilden är tagen i camden town. Ser ni hur älskade och lästa de är och ÄNDÅ har en skönhet och en lust kvar?
Till Camden vill jag tillbaka. Snart. Och mycket och länge. Jag hade nog kunnat gå där en vecka och bara samla på intryck.

Annars var det fantastiska vädret något som kännetecknade våra dagar i london.

Allt var grönt. Det var som vilken sommartid som helst. Utom just den dagen vi var i Camden. Då regnade det. Men det vet jag inte om jag hann att notera.