Jag har en viss förkärlek för det gamla vardagliga.
Det där som fanns i miljonprojekten som ingick i det politiska begreppet "folkhemmet".
Tapeten ovan är inte nödvändigtvis en sådan variant jag tänker "folkhem" om, även om det kanske var en vanlig tapet också här i sverige. Just den här tapeten minns jag från min egen barndom och den står för mig ganska mycket för den förändringen vi skulle komma att uppleva.  Vi hade den på väggen när vi bodde i arbetarkvarteren kring "Rantzausgade" i köpenhamn, närmare bestämt i det som även i folkmun kallades "den sorte firkant".
Den var långt långt långt ifrån fräsch och nyuppsatt då och hade massor av spår efter tidens tand, och bostadshusets brister (fukt och drag ställer till tapeter en del..).

Under den tidens Köpenhamn var toaletter på gården, -eller vi som hade det bra som hade tillgång till en i trappuppgången utanför ytterdörren-, ett vardagligt fenomen. Rinnande vatten hade vi kallt i en kran i köket som i övrigt var utrustad med en gasspis. Vet inte ens om ugnen funkade. Uppvärmningen vintertid gjorde det inte.  Snart skulle vi komma till det rena, fina vita sverige och året var då 1975. Men dessförinnan hade vi ovanstående tapet i kammaren som hyste hela familjen. Inte ens trångboddhet var något ovanligt utan man bodde som man kunde, och egna rum var för de flesta av oss barn var en helt otänkbar lyx. Åtminstone på Nörrebro.

I sverige hade ni inte bara varmvatten, elektriska element, toaletter med badkar inomhus utan ni hade också en redan då ganska långt gången uppbyggd tanke om ett medborgarhem för alla; det var en fastighetsägares eller förvaltares uppgift att ta det yttersta ansvaret både för reparationer som behövdes i hyresfastigheter, för upprustning till viss nivå, och att ombesörja att kyl och frys i vardera bostad funkade och så kunde man vid behov av renovering gå och välja en tapet som snart sattes upp av någon hantverkare som kom på utsatt dag. En helt fantastisk organisationsstruktur!

Varje gång jag råkar få just den här tapeten (som skall kantskäras) i handen så är det just det här jag tänker på. Hur jäkla bra tillvaron i sverige trots allt är, eller har varit sedan dess, ett resultat av ett upprustningsarbete som började redan under det tidiga nittonhundratalets decennier.  

Jag minns ochså när jag själv flyttade in i min första egna lägenhet med första eget kontrakt. Det var 1984. Lägenheten hade varit illa utsatt av tidigare hyresgäst och allmännyttan stod för hyreskontraktet. Det hette "bostadsbolaget" i var mans mun men det var inte juridiskt separerat, och inte fristående från någon kommun utan det var en kommunal fastighetsförvaltning. Alla fick ställa sig i kö och det fanns förturstillämpningar för utsatta eller de som behövde akut.
Köerna var superlånga. Hade man otur kunde man få vänta ett helt halvår innan man blev erbjuden en bostad, och det kändes såå långt, inte minst för oss unga som hade låga inkomster och behövde en liten billig lägenhet. Man fick ta vad som erbjöds, så jag tackade ja till den där skabbiga lägenheten på tredje våning som många före mig hade tackat nej till. Jag hade förväntat mig att jag skulle få leva med de trasiga tapeterna men blev ombedd att gå ner till färghandeln och välja vad jag ville ha och jag fick välja mellan alla pärmarna som var märkta med ett stort S fram, för det var den rätta prisklassen jag fick hålla mig inom.

Inte var det några designtapeter. Inte några tjusiga nya kollektioner utan många av dem hade nog några år på nacken men var fullt funktionella ändå och när de väl kom upp så var det väl inget större fel, men det var grått och grönt och brunt. Som tapeter och väggar inom allmännyttan nog var under många år.

Jag minns att jag faktiskt vid tillfället inte föll för helt färglöst till mitt kök, utan jag tog ut svängarna något eftersom det var mitt i värsat pastell-eran. Den jag valde var en ljusblå himmel med vita moln och blå och röda fåglar. Jag fick ta med mig ett prov, få den godkänd av vaktmästaren, och sen fick jag lägga en tjuga emellan själv per rulle men jag var otroligt glad för min tapet när den kom upp. 
 

Min mamma har bott i samma lägenhet sedan vi kom till sverige och hennes lägenhet har tapetserats om i flera omgångar vid det här laget. Det är roligt att titta på gamla bilder just för att studera hennes olika val av tapeter. Min mamma var en vanlig arbetare, svetsare och lackerare i industri närmare bestämt. Men ett prydligt hem var alltid viktigt för henne, trots att hon var ensam heltidsarbetande invandrarkvinna med tre barn. (Ja, vi finnar är faktiskt invandrare, trot eller ej. Vi kom hit med minimalt med ägodelar en gång och fick bygga upp en tillvaro från scratch). Fina väggar är något hon alltid har gillat, och inte minst det här med att kunna tänka tanken att tapetsera om då och då med sådär en fem-sju års mellanrum i varje rum, var en otrolig lyx.

Det är nog också en av de tapetfaktorer som har förändrats sedan dess? Tapeter var ingen slit-och-slängvara, valet var något man levde med ett tag.
Idag tapetserar vi efter lust... inte för att arbetet i sig är mindre, men vi har fått ett lite annat beteendemönster när det kommer till hur vi bor eller hur vi förändrar där vi bor. Det är inte längre något som vi planerar länge och väl utan det kan gå på lust till förändring och just boendet är något vi gärna förändrar oftare än förr? En ny soffa kan vara upphov till nya tapeter, istället för att vi väljer soffa för att det skall passa in till det vi redan har eller tapeterna som sitter på väggen.

Jag kan inte helt negligera att just boende och möjligheterna till boende är ett socialt fenomen jag personligen undrar lite över vart vi är på väg.
Samtidigt som fler och fler tapetserar efter lust så har det också uppstått ett större glapp mellan människor som bor och bor pampigt, dvs, även vanliga dödliga från arbetarklass, till människor som står utan boende. Idag närmar delar av befolkningen sig, den vardag som Per Albin Hansson beskrev i sitt tal 1928 "Folhemstalet".
"Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt."

För mig så lever ändå andan kvar sedan tiden just i de här något intetsägande tapeter i grått, brunt och grönt. Tiden då vi kunde ta en hel del för givet, som ex en generell välfärd, tider då vi inte mötte uteliggare på stan, tiden då folk hade råd med sjukvård medicin och tandvård, tiden då en egen bostad inte var en utopi eller något som inte var alla förunnat och på något sätt så finns den känslan kvar i dessa tapeter. De andas på något sätt slagord, knutna arbetarnävar och solidaritet mot våra minsta och det om något är väl ändå något vi skulle behöva mer av idag?