Nu är det ju tyvärr inte den här trummisen och hennes band jag skall titta på ikväll, men bilden talar för att den dagen kommer, eller hur?
Barnbarnet uppskattar visst att hänga med sin mamma när hon repar för kommande UKM-utagning nu i helgen. Men, ikväll står Mikael Wiehe på min agenda.

Björn Afzelius och Mikael Wiehe, både ihop och var för sig är musik som stod högt i kurs för mig under hela åttio- och nittiotalet. Ungefär till den punkten där Björn började med mer schalgertrallvänliga bitar och blev allmänt folkkär så var de ständiga inslag på min grammofon och i bilen och överallt där jag kunde tänkas röra mig.  Det här visste väninnan förstås så när hon fick en biljett över så fick jag genast frågan om jag inte ville hänga med. OM jag ville? Tror att jag såg Wiehe sist på Roskildefestivalen... eller kanske var det någon rökig pub när jag tänker efter. Men jag inser att jag nog har tappat hans sista plattor musikaliskt... Men min dotter är faktiskt döpt efter en av hans bitar. Den HÄR:

Just när jag hörde den första gången hade vi haft några veckors huvudbry. Jag hade redan bestämt i förväg att om jag fr en dotter skal hon heta OLGA. Olga var det finaste flicknamnet jag visste och jag såg mitt barn framför mig, liten mörk och rund som en rysk kulstöterska.
Då fick jag efter två söner faktiskt fick en tös så var hon långbent, extremt LÅNG, mycket längre än man kunde tro (drog storlek 60 direkt vid födsel pg längd) smal och med blonda slingor. Ne. Hon var baske mig ingen Olga. Och sen tog tjejnamnen slut, inget passade oss bägge. En fredagskväll där vi hade kapitulerat och kallat henne Myran ett bra tag, så var det något sånt där sommar-program på tv, och Wiehe skulle spela sin nya bit. Sen fick ungen heta Nadja Olga Marie, och därmed var beslutet fattat.
Jag tycker fortfarande att namnet Nadja (sägs vara både finskt och en rysk kortversion av namnet Natuschka) är ett väldigt vackert namn och det får jag ju tacka Mikael Wiehe för!