Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gitte - 8 juli 2014 10:56

 


Jag fick hem en ganska kul laddning igår, och den började jag gå igenom inatt.
Åh, så fantastiskt läckert det är med gamla damstrumpor...
 
En del är nästan flortunna.
Andra är det INTE.
 

Att man har gjort strumpor i crepe visste jag iofs, men att man hade Helanca till nylonliknande strumpor förvånade mig, eftersom jag framförallt förknippar helanca med ex gamla gympadräkter:
 
Nivella mayfair hade dessutom med sig en "strumpborste". Undersidan är en sorts cellplastmaterial, sån där som pulvriserar sig när de blir gamla, så den är nog snarare en kul kuriosapryl mer än användbar. Fast den luddade inte av sig, så vem vet, kanske funkar skitbra.

Lådan här är märkt natur silkesstrumpor, dvs det är inte rayon/konstsilke enligt text. Förvånansvärt ofta stämmer innehåll med handskrivna texter, men jag måste ändå undersöka den här strumpan lite bättre. Har haft natursilkesstrumpor tidigare från en annan lanthandel men då hade varje strumpa en etikett, där kvalitet framgick, på samma sätt som konstsilkesstrumpan har, (se nedan), men då dessa saknade det måste jag försöka undersöka läget lite bättre:
 

Såhär ser de ut på närmare håll:
 

Etikett på konstsilkesstrumpa:
 

Strömmas strumpa var otroligt fin:
 
etikett:
 
Det framgår att det är crepe.
Med nylonförstärkt tå och häl:
  

Nivella Mayfairs söm upptill är dekorativ, men det är klart, den visas ju oftast inte... (dvs, det är Helanca-strumpan) 
  

Mitt hjärta klappar nog lite extra för de med söm. Men faktum är att de sömlösa var revolutionerande när de kom, därav är de ofta tydligt märkta "Seamless".
  
En till:
 


Har lite till att gå igenom under dagen, och jag måste samtidigt passa på att googla lite till, för som jag konstaterar ovan, så är gamla damstrumpor en egen vetenskap och när man väl börjar läsa är det nästan lite svårt att inte fortsätta. Jisses vad många varianter det finns!

Av Gitte - 4 juli 2014 14:57

 

Jag vet att jag inte är ensam om att irritera mig lite över prislägen på en del välgörenhetsloppisar. Vi har ett himla bra ställe i falkenberg, Röda korset men ibland ser jag även den här typen av tendenser poppa upp även där, men framförallt är det en grannstad jag tänker på i första hand. (Varberg om någon vill veta) där kupan har börjat lägga till ganska skrattretande priser mellan varven. Men det finns fler, de är inte ensamma. Vi har haft den här dialogen i många sammanhang, bland retromänniskor på nätet, och fenomenet finns i de flesta städer över lag; det är ofta en eller några loppisar (Oftast verkar det vara verksamheter inom Emmaus eller Myrorna) som sticker ut i det här avseendet.

Flera med mig har fått samma svar när man undrar hur man tänkte när man prissatte en grunka med nagg för många pengar.
-Vi är faktiskt ingen loppis, vi är en secondhand. 
Är det prisläget på sortimentet som avgör om man är en loppmarknad eller en secondhand? För mig är det helt andra faktorer som påverkar priser, men det verkar loppisar inte vara mottagliga för. Men jag skall försöka mig på en uppdelning på de skillnader jag personligen tycker ligger till grund för vad som är vad. 

För mig är det såhär:

Loppmarknader/ loppisar är välgörenhetsverksamheter. De får sina varor inlämnade utan att de ersätter för varan, och behållningen i verksamheten efter deras utgifter går till välgörande ändamål. De har ofta ett bredare sortiment, allt från trasiga strumpor till djurburar, till skivor, till möbler, till porslin och husgeråd mm.
En loppis kan också vara av tillfälligare eller enklare art, ofta genomförd av någon sorts idrottsförening, någon som vill tömma sin vind, eller liknande. Varorna har olika kvaliteter, och det är ungefär som att spela på lotto att åka dit, har man tur hittar man något kul eller gör ett fynd. Detta är nog skälet för många med mig som har retro som intresse att åka dit. Här har jag inga som helst förväntningar på att personalen har specifik kunskap om vardera grej, mer än när man satt upp priset. Ett exempel som jag råkade ut för, för någon vecka sedan: jag var på ett loppis och glasen kostade 90:-. Ett trevligt rökfärgat glas men jag hade inte väntat mig svaret på frågan om vilket glasbruk de kom ifrån att "-Det vet jag inte men de är av lite bättre kvalitet än vanliga glas, de är tunga". Jag vill verkligen inte betala 90:- för "tunga glas" och sen komma hem och konstatera att de såldes på konsum -97, för 17,50 st. '


Att personalen saknar specifik ämneskunskap om varorna får man ta med i beräkningen då anställningar ofta har rehabiliterande ändamål, dvs, man har ofta lönebidrag, praktik, gör samhällstjänst, rehabiliteras eller annat.


En secondhand tillhandahåller för mig, i första hand kläder och är privat.
Som inlämnare får du ersättning för din vara, och kraven är högre ställda än de är på loppis. Man väljer sitt utbud utifrån hur lättsålt det är, märke, skick och snitt avgör. Plagg prissätts efter en hygglig uppskattning av marknadsvärde. Ersättning lämnas för inlämnade plagg till inlämnare; antingen via ett direktinköp, en kommissionsersättning eller någon sorts bonussystem som gör att du kan hämta ut varor i butiken till ett visst sammanlagt värde. Men verksamheten har utgifter för såväl inköp, moms och skatt av vinst. Därav är priset i dessa butiker högre och det förklaras av deras högre utgiftsnivå. Och man har förstås specifik yrkeskunskap om sitt område, och kan svara på adekvata frågor om utbudet när det behövs, kan ofta vara behjälpliga med att hitta och prova ut plagg och ger sina kunder tid, samt ger råd om. /kvaliteter, hur man tvättar, om fläcken går bort etc.

Så för mig är en avskiljning mellan vad som är vad kopplat till ägarförhållande, om det är vinstdrivande eller ej, (nog för att loppisarna förstås är det också men inte kopplat till någons överlevnad) och sist men inte minst den service man får som köpare OCH inlämnare. På en secondhand får man ersättning för sin vara, på loppis ger man bort den gratis.

När det kommer till mer allmänna grunkor som är privatägda så blir det antingen en retrobutik eller en antikhandel, och det är förstås sortimentet utifrån deras ursprung som avgör vad som är vad för mig. De är fortfarande privata och har utgifter för inköp, moms och skatt och ligger inte sällan lite bättre till och har därför högre omkostnader för sina butiker än ex många loppisar. Gärna i stadsmiljöer och läget kan för mig också vara en särskiljning av prisläget om det är högre eller lägre, och inte minst så gör deras omfattning av det koncentrerade utbudet av mina mål-epoker, att min prismedvetenhet inte är lika stor när jag handlar det jag kom för att köpa, än när jag fyndar på ett loppis. Här vill jag gärna hitta varor av god kvalitet, och utan skador eller nagg, samt jag förväntar mig att de som arbetar i butiken har god kunskap om det de gör, tillika prisnivå, intresse samt tillgång och efterfrågan på vardera vara som är till försäljning. Hittar jag en kopp så vill jag kunna fråga: "vad är det här, när kom den" och jag förväntar mig ett kunnigt svar.

Jag kan inte se att en loppis skulle kunna försvara sina högre priser genom att kalla sig secondhand, eftersom den servicen de erbjuder sina kunder inte kan jämföras med den service man kan förvänta sig på en secondhand, en antikhandel eller en retrobutik; samt att du som inlämnare får ersättning för din vara när du lämnar in på en secondhand, och det får du inte på en loppmarknad; där förväntas din vara att vara en gåva. 

Hur tänker du? Och hur kan vi tillsammans hjälpas åt för att kanske få en uppdelning beroende på innehåll i butiken än vilken prisnivå man har satt? Personligen skulle jag absolut välkomna en uppdelning med kriterier för vad som är vad...

Av Gitte - 19 juni 2014 10:07

 
Livet går så fort.
Aldeles för fort.
Tyvärr är det inte utrustat med stoppknapp utan det bara går och går och går och går och en vacker dag sitter man väl mest och ser tillbaka på det som varit.
Man är skyldig sig själv att göra de rätta valen medan tid är och att sätta stopp för det som är destruktivt, även om det är lättare att gå vidare i samma spår.
En dag står man där för sent om man inte agerar i tid. Jag tror att livet består av många olika liv och att det är ens egen skyldighet att ta alla avbrott för vad det är, nämligen en start på en ny tid. En ny verklighet. Ett nytt liv.
Man måste nog stanna upp ibland och undra "hallådär, hej, vad gjorde du av dig själv? Vem är du egentligen och är du verkligen den du är eller blev du vad du är för att du anpassade dig till något som stöpte dig".

Sådär kan relationer vara. Lika väl som de kan vara ömsesidiga och berikande och tillförande av energi, så kan de vara en bromskloss. "nej, gör inte då, du kan inte, du duger inte, tänk om du någon gång istället hade gjort det på mitt sätt, du är värdelös".
Antingen drunknar man i den känslan eller så går man under. Någon annan utväg finns inte. Man slutar göra avtryck, men slutar växa, man slutar att märkas. Och självet suddas ut mer och mer och mer och till sist är man mest en silhouette av sig själv. Och ändå är det svårt i det läget att inte klamra sig vid tryggheten. Tryggheten, det man känner igen.
Även ett "du duger inte" blir en trygghet ibland. Efter att utplånandet är ett faktum. När ingen klar självbild finns kvar.
Vissa tåg måste stoppas. Vissa karuseller måste man hoppa av. Det gäller bara att lära sig vilka. Och att inte hamna där igen.

Det är höstlikt ute och det kanske är det som speglar sig i mina tankar. Jag vill ha sommar och sol och skratt och glädje och kreativitet och sprudlande energi för evigt. Och medmänsklighet och människovärme och livlighet och en vackrare värld att leva i. Musik och dans och rytm och lycka. Bara jag, barfota i min egen inre hippievärld.

Av Gitte - 17 juni 2014 00:13

 

Min fina dotter tog studenten i fredags. Jag är en ytterst stolt mamma. Tänk vad hon har slitit dessa gymnasieår ed att både vara mamma och att vara gymnasie-elev. Fasen vad hon kan.
Vi hade förstås en studentmottagning efteråt och det var mycket praktiskt både dagarna före och under dagens gång. Jag var väldigt trött när dagen var till ända.
Dagen efter körde jag söner till dreamhack. Väntar hem dem imorgon.
Men ... allt gick inte riktigt på räls i helgen i övrigt.
Jag är fortfarande trött. Återhämtningen vill sig inte riktigt.
och jag hostar så jag tror att jag vänder ut och in på lungorna varje gång.
Tänkte att karusellen kanske kunde stoppa någon dag så jag får stoppa ner huvudet i sanden. Bara lite grann. Tills jag hittar startknappen igen?

Av Gitte - 2 juni 2014 21:35

Idag har jag nog nästan varit manisk.

 

Det började hett med att jag hade felbokat en dag för en telefonkonferens av det mer spännande slaget. Nämen hallå, jag hade bokat in den 12 men då hade jag lagt till en 1a för mycket så ganska oförberedd var jag när telefonen ringde. Men tja, jag hade ändå inget för mig jag inte kunde skjuta på så de fick ta det som det var och jag lovar. Det kändes SKIIITBRA när vi la på. Det var liksom "ojsan, vill de lyssna på mig och de antecknar och ... vill följa upp en del detaljer??" En timma flög fullkomligt iväg i det spännande sällskapet... och som sagt, fortsättning följer.

Sen packade jag häcken av mig. Letade och packade och packade och namnade och bokade frakter och hejsan vad det gick. Strax före Posten företag stängde hann jag slänga mig innanför deras portar så jodå, massor och åter massor av leveranser gick iväg. SEN fick jag kasta mig hem igen, dotter med dotter var och hälsade på så jag fick liksom hastjobba med mailen. Och DÅ händer det.

Gaah. Jag har dragit med ett riktigt riktigt kämpigt beslut och vacklat fram och tillbaka och nej, inte kan jag och jag duger inte, och det jag har duger inte och jag ser ju ut som något som katten släpat in och jag kommer att göra bort mig. Så har tankarna gått några veckor. Men nu var jag så jädrans PÅ att jag slutade tänka, iofs innebar det att jag hastläste det jag skulle skicka in och fick göra om tre gånger men i alla fall, jag tryckte på SEND varje gång. Så nu är det gjort, ingen chans till ånger.


BAAAH. Jag kommer ångra mig heligt och dyrt men det blir så dags då. Jag vet nämligen att om jag INTE gör det kommer jag undra rästen av MITT LIV hur det hade gått om jag hade... vis av erfarenheten att jag aldrig sökte till några scenskolor som ung av samma skäl och det kanske möjligtvis är det absolut enda jag ångrar när jag ser tillbaka, -dvs att jag INTE tog möjligheten då- är drivet jag har som ger mig i kast med det här. Även om det känns himlars himlars himlars jobbigt och pinsamt... Men jag måste tamejfasen...

Så, beslutet är fattat och hurrrrrr ... det kommer bli en jädrans pärs. Men det innebär att vi nog tusan syns i en tvruta nära dig någon gång under hösten... *panik i magen*. Mer än så säger jag inte, jag har sagt mer än nog. Men det är så det är.

Tyget på bild har förrästens fått sin upphovskvinna i en av de fenomenala grupperna på fejjan. Det är Ulla Bodin som står bakom det här fantastiska tyget.

Av Gitte - 19 maj 2014 18:23

   

Jag vet inte om det är någon överraskning för någon som har läst min blogg, eller åtminstone några inlägg. Men mitt hjärta bultar rött och till vänster. Allas lika värde är en princip som är viktig för mig, liksom att vi skall värna om vår miljö etc. När jag då satt och gick igenom ett gäng bildjournalen igår av årgång 1960, så ser jag att det här med lika rättigheter och lika värdegrund faktiskt är en dialog som har förts även ganska tidigt i svensk media. Det glädjer mig på ett sätt. Men jag blir också lite bestört över att vi inte har kommit längre än såhär, om vi nu har fört en offentlig dialog i sådär MER ÄN FEMTIO ÅR? (1960 till 2014 blir ju 54 år). Dvs ETT HALVT ÅRHUNDRADE?

  

En sak har ändrats. Vi använder inte längre N-ordet i svensk media.
  
Inte utan att bli motsagda i varje fall, eller utan att få respons. Men att det ff sitter *facepalm* människor på fejan och ojar sig över att man inte får kalla en bakelse för "vad fan man vill" för att "man alltid har gjort så" är ytterst beklagligt. Måtte vi inte behöva femtio år till för att komma fram till det självklara som ett allmängiltigt paradigm; att vi alla är människor. Varken mer. Eller mindre.
En sak som glädjer mig bland retrofolk är att många verkar både ha tänkt till och har tagit ställning. Det är inte många i retrosammanhang som vågar sig på nedlåtande kommentarer eller diskussioner, och de få gånger jag har sett det ske har man fått svar på tal så det rungar. Från många. På det viset tror jag ärligt talat att många som ägnar sig åt retro och gamla varor som specialintresse har gjort upp med sig själv och sina värderingar. Det känns så. Och det är ett skönt sammanhang att befinna sig i. Det här var skrivet med stor kärlek till mina retrovänner. Att just bildjournalen faktiskt skulle vara pionjärer på det här området överraskade mig kanske något. Men det känns onekligen fint att det är så!

Ang bildjournalen så har jag ju kollat lite extra för hur de här hattarna skall användas.
 

Men ursäkta. Jag trodde ett tag -som ni ser i bakgrunden- att de skulle vikas ner. Men det stämde inte riktigt eftersom det då kom en stopp-ningsävävkant i vikkanten fram. Därför ligger de lite vid sidan. Ärligt talat, de ser mer ut som papperskorgar än hattar...

Och det kan ni se här:

 

Men... det verkar inte som om de föll riktigt i smaken hos bildjournalens modeskribent:
 

"Och den ALLT ANNAT ÄN VACKRA HATTEN!"
Hysteriskt kul. =) och här sitter jag med en hel påse av den "allt annat än den vackra hatten" eller om jag skall kalla den papperskorg...

Av Gitte - 2 april 2014 09:47

  

Just nu rinner våren iväg och jag har några stora projekt på gång som måste bli klara under våren. Jag gör såhär varje år, när det är vinter går jag på lågvarv och har svårt att sätta igång något av allt det där som jag måste göra senast under våren när vädret är som bäst. Men gör jag det? Nädå, jag går och väntar på sommartid och ljus innan jag kan ta mig ur mitt ide, och sen när våren kommer så rusar jag igenom den tills den är över och då börjar jag längta till nästa vår med övertygelsen att "nästa år skall jag inte göra såhär mot mig själv". Men blir det någon ändring? Nähädå, inte då. Trots att tiden fram till påsk är årets bästa. När påsken väl har varit så är det midsommar och sen är det höst och strax efter jul tänker jag: "nästa år skall jag förbereda julen i god tid". Jomen tjena. Ger mig fanken på att jag är född två månader för sent, och att jag sedan har hållt den tidstabellen under hela livet...

Nu rusning mot kväll. C ya!

Av Gitte - 30 mars 2014 22:21

 

Jag tycker att veckorna bara springer förbi.
Det är Måndag och måndagen seeegar sig fram. Kan inte komma i säng snabbt nog. Fast nu ljög jag iofs lite för just det där med att komma isäng är min akilleshäl. Ungefär vid 22snåret går jag in i nästa andning och sen får jag panik vid halv 12 för att jag snart måste gå lägga mig så jag kommer upp imorgon och sen är klockan ett och jag svär lite över att jag inte gick och la mig i tid.
Men i alla fall. Måndagar är ett kapitel för sig. Sen springer veckan förbi tills det är söndag och dags att stanna upp igen, veckan är slut och det är läge att göra klart det som inte blev gjort så att måndagen kan börja med rent blad. Och sen är det måndag igen... Snabbast går fredag och lördag, långsammat är söndag, måndag och tisdag. Onsdag går an för då är det snart helg igen.

Nåja, bilden är en tapet av Netterdag från åttiotalet. Det kom senare i nytryck med lite förändrad rapport och dovare färgställning.

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2022
>>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards