Det tackar vi för och njuter av. Det var dock liiite varmt att gå med tunga kassar från affären och hem. Tyvärr hann jag inte handla innan sambon åkte till jobbet, och då är det apostlahästarna som får tas i bruk. Vissa dagar förbaskar jag mig själv för min superkäcka idé att göra mig av med en bil i familjen, för vi blir onekligen ganska låsta här hemma och det är ju inte så att vi har några större fasciliteter nästgårds precis. Alternativen är därmed, att åka kommunalt, bruka de två som sitter fast under en, eller stanna hemma. Jag har dock en viss benägenhet att välja det sista, stugsittare som jag är. Men idag fanns det ingen pardon, allt var i stort sett slut här hemma så det var lanthandeln i byn som blev det tänkta målet. Men lite mysigt var det mellan alla svordomar för att axeln värker (hittade ingen rygga så jag fick ta en axelväska). Vi har sett Rölleka, Blåklocka, olika sorters gräs och en gul blomma (dikesväxt) jag inte minns namnet på. Och provsmakat mogna björnbär och pallat plommon på vägen. (Lovliga sådana). Det här med växter vid dikeskanten är min sjuårings påhitt, han spanar växter för fullt och jag måste säga att spanandet efter växtligheter förkortar vägen avsevärt. Nu går vi inte mellan sträckorna, huset och vägen och brevlådorna, utan mellan blåcklocka, fläder och björnbär, etc. Riktigt mysigt. Vi tog oss också tid att räkna ut hur gamla de avlidna hade blivit enligt deras gravstenar. Tänk om kyrkogårdar hade kunnat prata, vad spännande det hade kunnat vara. Vi hittade en hörna på kyrkogården där det verkade ligga många unga personer. Tragiskt. Det gick vi ochså och pratade lite om. Det är sådana funderingar min sjuåring går och fnular på mellan varven. Jag måste säga att han är en kulig liten person som har mycket att tillföra ett samtal. Många gånger tillför han mer i ett samtal än många vuxna personer gör. Han påminner mig om en gammal favoritbok: "Samtal med en fågel" av den judiska författaren Gabriel Laub. En liten liten skrift. Som jag rekommenderar varmt. Du läser den på en dag, och det är som att läsa en barnbok, eller en saga. Men sen fastnar fågelns visdom, eller frågeställningar. Och man börjar ifrågasätta sig själv: varför frågar jag inte mer? Vari finner man sanningarna? I Svaren? Eller i frågorna? Allt det där jag finner för givet, är det verkligen logiskt när jag tänker efter? Jag säger bara; den finns på ett bibliotek nära dig. Läs den!

Nu bytte jag spår. Nåja, jag grävde ner mig i en hög med papper igår och jag måste beta av den idag så att det blir gjort. Har ju ändå ingen bil hemma så det blir ingen strandtripp. Fast jag hade velat. *snyft*. Nu känns det att det börjar dra ihop sig lite grann, måste styra upp det sista och organisera ihop mig för återuppstart av lokalen. Visserligen har den legat i träda den här arbetsveckan (enda fördelen med att sambon har bilen är att jag kan använda det som legitim ursäkt att få ta ett tillfälligt lokalbreak eller ett andningsuppehåll), men snart snart snart... är även främre delen vit och det är dags att transporter hit mitt stora lager barnsecondhand.

Det tar aldrig slut.

Men det skiter jag i idag. Nu skall jag njuta av att det är sommar och varmt! Du som läser det här, uppsök genast det närmaste vattenhålet du kan hitta!

Åkte in till skatteverket igår, som visade sig ha flyttat till stadens försäkringskassa. Eller förnedringskassa. Det var det värsta jag varit med om när det gäller integritetskränkande väntrum!

Alla satt på åhörarbänk, åtminstone till första båset där man hörde precis vad personen hade för ärende. Hade jag inte tyckt att det var för privat så hade jag återgett delar av ärendet här, bara för att påvisa att jag hörde precis vad som gick av stapeln. Rummet var tyst, vi var fem personer på bänkarna, ingen sa ett knyst. Tills jag och en kille på åhörarbänken började samtala om hur frustrerande det var att sitta och lyssna på en annan persons privata angelägenhet utan att kunna göra så mycket åt det. Vi missade endel detaljer tack vare vårt samtal. Det tackar jag för!

När det var min tur påvisades jag båset.

-Jag tänker inte stå där och dra upp mitt ärende. No way, någon form av integritet har jag trots allt. Då blev jag visad till ett stängt rum. Med spannar överallt. Det regnade in i detta. (!?!)

Nåja, jag kunde inte få den hjälpen jag behövde med att ändra ett par uppgifter i en tidigare deklaration, så jag fick en tid till idag. Idag satt vi i spann-rummet, och det var riktigt trivsamt att höra dripp-dropp-dripp-dropp. Nu är det gjort. Men min frustration över att bänkraderna även idag var fyllda med människor som i tur och ordning skulle dra sina personliga ärenden för de två handläggarna som stod i varsitt öppet bås med bara halvavskiljeväggar emellan, den dröjjer kvar.

Verkar som om försäkringskassan här har dragit ner rejält, vaddå? Folk skall ju ut i arbete igen. Den som är sjuk idag får lov att vara tacksam om de får lov att vara sjuka.

Det är för djävligt.

Undrar hur folket väljer nästa val. Sticker inte under stol med att jag hoppas att hjärtat sitter mer åt vänster nästa gång och att alla människor har bevittnat det lidandet som många personer lever i idag.

Kom hem sent inatt. *phu*. Skallen lever sitt eget liv just nu, och det känns som om jag har världens bakfylla. Kan man få det retroaktivt flera år senare måntro? För så länge sedan är det allt jag sist gjorde skäl för att ha återverkningar dagen efter pg alkoholintag. Måste nog vara åtminstone fem-åtta år sedan sist... eller nått. (Har tappat räkningen, mest för att alkohol helt har tappat värdet som lustförhöjare i min tillvaro idag; utan att vara absolutist pg några som helst ideologiska eller fysiska skäl, så .... blev det bara meningslöst att dricka sig till berusning).

Nåja. Har sorterat kategorier idag, och har just gjort klart Mars. Väldans vad jag har varit produktiv på bloggen; det är också något som bara glidit in i mitt liv och blivit ett måste. Men jag är lite irriterad på mig själv över att jag inte skapat kategorier från början; så om du är ny bloggare som läser det här; så ta och gör det med en gång, så slipper du sitta och rätta till det i efterhand och lägga timmar på det. (Jag gillar när folk lär sig av mina misstag, så det är bara en omtanke, inget annat).

Återkommer ang gårdagen.

Fick en länk på mailen av Tant Grön nu på morgonen, då vi hade kommit att börja prata om värdet av ärlighet i olika sammanhang. Inlägget hon refererade till var skapat av Med en kniv! som var lite äldre (förstås nytt för mig som är ny som bloggare) men ämnet fick mig att gå igång här lite på morgonkvisten och hjärnan går lite på högvarv. Det här med sanningssägeri är en av mina akilleshälar här på internet. Jag kan verkligen inte bedöma när någon vill ha medhåll, ömkande svar eller ett kritiskt konstruktivt svar som kanske i alla lägen inte är så roligt just då. Och det handlar förstås om hur jag fungerar. Har jag ett problem som är så stort att jag tar upp det på internet så är det för att jag vill ha reflektioner. Jag har väldigt väldigt svårt för att bli ömkad. Trampa mig hellre på tårna än stryk mig på kinden, typ. (Eller helst bägge delar, tack!).

Egentligen tror jag att det här med sanningsägeri handlar om olika saker, för det är en social oförmåga att vara så ärlig att det sårar. Det finns inget positivt med den egenskapen enligt min uppfattning; för jag tror att sårande ärlighet egentligen handlar mycket om hur det framförs och vad det står för (jag tror att många människor relaterartill andra i ett maktperspektiv), snarare än innehållet i det uttalade? Eller hur det uppfattas? Eller vad det var man fiskade efter? Jag tror inte att man helt skall bortse ifrån att "tycka-synd-om-mig-själv" bottnar i en sekundärvinning heller, trots allt. När "alla" håller med kan det till och med bli en primärvinst och uppmärksamhet med positiv förstärkning, utav det i sista ändan. Inte heller skall vi helt bortse ifrån maktfördelning och förtryckarmentaliteter heller, det kan vara en njutning för vissa att såra andra. (Vi människor är visst några komplicerade éna).

Jag tror även att notorisk sanningsägeri står för en sorts oförmåga som att ex ha rörigt omkring sig; nämligen funktionshinder, svårigheter att koda omvärlden och oförmåga att hantera/läsa in/bemöta sociala koder. Jag tror att väldigt många personer med perceptionsproblem, empatistörning, narcissistisk personlighetsstörning etc, etc, etc utmärker sig genom att vara just sårande "sanningsägare"? Exempelvis. Men det kan också vara så enkelt att man helt enkelt ger uttryck för det man själv vill bemötas med. När jag frågar vill jag inte ha en halvmesyr till svar, tvärtom upplever jag det som antingen a; en kränkning eller b; som om vi är ytligt bekanta. Av bekanta förväntar jag mig nämligen en glättig samtalsform. (Jag skiljer som ni märker på vänner och bekanta).

Men visst, skall jag gå till mig själv, jovisst har jag en svårighet att läsa av sociala koder, och jag vet inte ens om jag vill förstå dem i alla lägen, ärligt talat. Det verkar så himla energikrävande att bry sig om hur andra ser ut, hur andra städar, lyckas/misslyckas, och så vidare. Varför kan vi inte bara sitta här med varsin kopp thé under filten och diskutera relativa fenomen och världsordningen och komma fram till om vi kan komplettera eller utveckla varandras världsbilder, skratta lite åt trasiga barndomsminnen och relatera till hur det känns att umgås?

Så snälla, snälla, snälla (bra låt!) fråga mig inte om din tröja är snygg.

1. Jag har förmodligen inte ens sett din tröja. Bara konstaterat att du inte är naken.

2. När du frågar så måste jag bilda mig en uppfattning på noll komma fem miljondels sekunder. Om inte jag tror att den hade fått mig att känna mig som mig själv, så har jag nämligen inte någon uppfattning om tröjan i sig.

3. När jag har bildat mig en uppfattning, så måste jag veta om du verkligen vill veta vad jag tycker, eller vad skälet var att du frågade mig.

4. När jag har bedömt varför du frågade, (bristande självkänsla, ytlighet, förväntad intryck på andra, behov av självbekräftelse, svårighet att hitta samtalsämne, uppriktig nyfikenhet, etc) så måste jag bestämma mig för om jag a; skall svara med en motfråga ex "hur tycker du själv att den klär dig?" (det viktigaste är trots allt den egna upplevelsen, eller hur?) eller så måste jag avgöra om b; frågeställare verkligen verkligen vill ha ett ärligt svar? Men i så fall måste jag förbereda dig på en sak.

OM JAG GILLAR DEN, SÅ ÄR SANNOLIKHETEN STOR ATT INGEN ANNAN GÖR DET!

Så snälla. Fråga mig inte om din tröja är snygg!

Har visst fastnat vid datorn här på morgonkvisten. Men snart skall jag ta tag i dagen ordentligt. Finns massor av nytta jag kan göra istället för att sitta här.

Jag vill ha ett eget ruckel. Helst öde och obebott, som varit utan beboare de senaste fyrtio-femtio åren eller så. Tänk att få lov att sätta tänderna i ett sådant projekt?