Vi bytte idolbilder, "Bay city rollers mot Suzi Quatro eller Slade, är du helt galen??"

För fanken, hade man fått de sista två, eller Donny Osmond så höll man stenhårt i dem. Och vid benen fladdrade kassebyxorna i vinden, hade man tur så hade alla fyra sömmar en stärkelse så att de nertill var helt som en låda som helst innefattade hela foten så den inte syntes. Dvs, om man hade ett par tillräckligt vida.

Kassebyxor känner ni inte till i sverige, de kom nog aldrig hit. Men i Köpenhamn där jag växte upp var de ett måste. Och många av grupperna man bytte till sig eller ifrån sig av idolisarna hade man aldrig ens hört. Donovan var ett sånt exempel. Jag hade lassvis med Donovan-bilder, vem han nu var. Men Osmonds var svåra att få utom en variant med Donny & Marie.

Sen kom flytten till sverige. Det var i slutet på sjuttiotalet, och jag såg dörrposters mer än på bild för första gången.
Jag fick aldrig någon sådan då, de var för dyra för mamma, ja, har ni läst Svinalängorna så har ni en liten hum om hur det var att komma hit till en tom bostad och att inte äga så mycket sedan tidigare som det var lönt att dra med sig när man kom vattenvägen hit.

Inte ens för oss som tog omvägen om Danmark från Finland först. Har förstått på senare tid att det är en upplevelse som delas av många av oss som kom då på den tiden, och att det är en speciell känsla som sitter kvar i minnesbalken, och som varade de första tio åren. Sedan var man inte ny-immigrant längre utan förväntades att känna sig som svensk. Fast vi hette förstås fortfarande danske-spideröver och Finn-jävlar ett tag till. Det var först när det kom värre invandrargrupper man glömde oss, och man glömde hetsen på oss. Idag skall den förnekas. "Ni är ju nästan som vi". Tack då, vår hierarkiska ställning förändrades. Men jag vet inte om det var till det bättre för samtidigt stal man vår invandrarstatus också. På gott och på ont. Och jag kan för allt i världen inte hålla med om att vår kultur är som er.

Jag kommer att fortsätta vara en finnjävel i mitt hjärta så länge jag lever; och jag glömmer nog aldrig de åren, och allt det där grundar sig i mitt sjuttiotal.

Jag har en dörrposter över om någon är intresserad. En solnedgång. Jag vill inte längre ha någon, som ni förstår; så är det inte bara positiva minnen för mig som väcks när jag ser en sådan. Fast att jag tycker att de är läckra så blir det väldigt dubbelt att ha dem framme. Som en viskning av en längtan som aldrig blev sann.