Alla inlägg under maj 2009

Av Gitte - 31 maj 2009 20:12

-VARFÖR NÄMNER DU INTE MIG I DIN BLOGG??


Men oj, älskade barn. Av hänsyn och inget annat. Enbart av hänsyn! Jag är lika stolt över er alla utan inbördes rangordning, lovar på heder och samvete!!


Men, visst du är det exhibitionistiska barnet i familjen så självklart visar jag dig mer än gärna!!



Jag visste ärligt talat inte om att du läste härinne! =)!


Men! Jag skall inte sticka under stol med att jag ser fram emot att din skäggutmaning tar slut och att jag hoppas att du tar bort den PÅ själva studenten och inte som du har avsatt, dagen EFTER! Han har antingen slagit vad eller så är det någon studentgrej, de skall inte raka sig förräns skolan är slut. Han är såå fin utan, vet inte om jag tycker att det här är en riktig höjdare med skepparkrans. Men, du vet vad du gör och gör som du vill, har du bestämt dig så go for it, gamla morsor skall man inte ta på allvar när det gäller att hitta vägar i sitt egna liv. Spring ut i livet och bli lycklig, sedan är jag nöjd!



Tatueringarna på hans axel ( i själva verket axlar, men den andra sidan syns ju inte). Har hans storebror gjort! Vilka barn jag har va?

Av Gitte - 31 maj 2009 11:28

står på min agenda idag.


Jag har ett gäng lådor av riktigt gamla handskurna vykort, högtidskort, sedeladresser och bordsplaceringskort från 30-50-tal (kort skall dock vara 20-50-tal) av alla olika de slag.

De har oftast stått och skämts i en hörna, är det någon som ser dem när de kommer in är det jättekul men jag vet inte riktigt om jag tror att det är så många -utöver jag själv- som tycker att de är helt fantastiska. Men, jag tog med mig lådan med bordsplaceringskort igår. Och insåg helt plötsligt att jag hade missat den givna bröllopshelgen i år, eftersom det var pingstafton igår (!!). Det hade jag helt missat. Jag råkade höra det på radion och blev mäkta förvånad. Så samtidsorienterad är jag.


Men idag skall jag börja med att dekorera en morsdagstårta och städa till, och sen skall jag ta fram bordsplaceringskortslådan. Det är en ganska stor låda med fyra fack och varje fack har små avdelningar för vardera sort bortsplaceringskort. De kommer från en gammal bokhandel. Mannen beklagade bristen på ordning i lådan lite grann "det är ju blandade sorter, vi har ju fyllt på nytt under årens gång och ibland har det blivit några över av en sort som inte gått att beställa på nytt, så det är väldigt blandat". En sådan lot glädjer mig mer, det är ytterligare en genomgång av historia såväl före som efter andra världskriget jag skall gå igenom. Är lika nyfiken varje gång "kan jag med papperskvalitet försöka gissa mig till vilka som är gjorda under nödår och före eller efter?". Ofta kan man det, under nödåren så är pappret tunnare och ofta också lite gulare än senare framförallt. Kanske var det något som var en bristvara eller så blandade man ut pappersmassan med annat och framförallt drygade ut det mer.


Motiven är förstås riktigt riktigt fina. Framförallt är det några kärleksmotiv som jag har fastnat extra mycket för som jag tyder som typiskt femtiotals-stil på något sätt.


Vill ni se några varianter?


Jag har fått en helt underbar uppvaktning på mors dag. Och vi har en presentexpert i familjen!! Det är INTE sambon, utan hans sjuåriga son! (Som förstås är min också!). Jisses, han har verkligen valt ut present med tanke på vad JAG kommer att gilla, en väldigt ovanlig egenskap hos många!

Av Gitte - 31 maj 2009 10:32

Som jag beskrev i ett tidigare inlägg så är det min dotter som råkar illa ut när jag behöver ta bilder. Har visserligen ett par provdockor. Dels är det Ylva, en provdocka med formgjutet hår märkt Hindsgaul, som torde vara från 40-50-talet och som kommer från en gammal lanthandel. (Hon är ärligt talat märkt -44, så det är inte omöjligt att det är årtal. Har fått svar från Hindsgaul att det till och med kan vara tänkbart, eftersom jag försökte få hjälp att datera henne).


Sedan är det min provdocka, som närmar sig sekelskiftet mer. Hon saknar en topp-pinne så om någon ser en sådan någonstans, så tänk gärna på mig. Men hon är riktigt fin med massor av patina, efter att ha stått i sol i ett skyltfönster i samma lanthandel som Ylva kommer ifrån. Fast fortfarande väldigt fräsch och välhållen trots allt. Och hon är lite roligt för kläder får ett lyft på henne.


(Så fort jag får ordning på min hårddisk skall jag visa bilder på dessa tu!).


Men allra mest lyft får de faktiskt på dottern. Och den "modellen" sparar mig å ena sidan massa tid. Eftersom den har funktionen "automatisk på- och avklädning" och till och med klarar att ge servicen "hänga upp klänningarna på galge igen när det är dags för nästa" Så den provdockan blir min absoluta favorit av det skälet, speciellt om jag har snålt med tid, och dessutom har vi riktigt roligt under tiden. Den har dock ett par minus, för den svarar emot och kräver en viss nivå på behandlingen för att inte strejka.

-Sådär kan du inte stå, du ser ut som en hösäck

-Men mamma sådär kan du inte säg

-Dra in magen lite är du snäll

-Kallar du mig tjock?

-Skulle jag kalla dig tjock?

-Ja, det skulle du kunna; tänk på att jag är en ung flicka på fjorton år som kan få komplex om någon säger sådär

-Jaja,

-Vet du inte hur utsatta flickor idag är för marknadens tryck att vi måste duga och att du försätter mig i en högriskzon för anorexia och självskadebeteende om du skall utsätta mig för nedvärderande kritik?

-Hallå, du är min dotter, du är inte känslig för sådan kritik, gör som du vill bara du drar in magen.

-Nu kallade du mig tjock igen.

-Det gjorde jag väl inte, jag sa bara att du skulle dra in magen. Stå still nu, jag kan inte den här jädrans kameran.

-Blir bilderna dåliga så är det för att du suger som fotograf.

-Jaja, stå still nu.

-Du visar inte bilderna för någon!

-Nejdå, jag skall bara lägga dem på tradera och min blogg. Jag lovar, jag visar dem inte för någon annan.


Och vi jiddrar och skrattar, det har hänt att vissa klänningar tar onödigt lång tid bara för att vi står dubbelvikta av skratt. Efteråt är hon aldrig nöjd med någon av bilderna i sig. Hon gillar klänningarna (hon totalvägrar att ta på sig klänningar hon inte själv gillar, ännu en nackdel), men tycker alltid att hon själv inte duger på bild, men jag måste medge (Fröken Nadja, jag vet att det händer att du läser min blogg) att jag tycker att klänningarna gör sig på henne. Ibland blir det så tydligt att en klänning som bara är en klänning när den hänger på en galge faktiskt har en mycket vacker skärning eller liknande när den kommer på!


Det finns dock en nackdel. Hon gillar klänningarna hon med. Och tja. Ibland händer det att någon klänning landar någon helt annan stans än hos mig. Att ha med henne som medhjälp eller ex gå på loppis är det värsta. Hon ser allt före mig! Så ibland är hon ärligt talat min värsta konkurrent, för vem kan motstå någon som lägger huvudet på sned och ger en en bedjande koögonblick och säger "Snällla mamma, jag älskar dig, det vet du!".

Av Gitte - 30 maj 2009 11:58

Jag älskar gamla handarbetsmönster. Ärligt talat tycker jag att det får för lite intresse, det är ju här gammal hantverkskunskap finns att hämta. Likaså märker jag en annan sak när man går igenom mönster; vissa kommer igen och igen. De stickas upp en en ny färg, och får en dutt här eller där och sen vips, så är det ett nytt modernt mönster. Fast att det bygger på ett gammalt. Tycker jag ser det tydligast på åttio-nittiotalsmönster ärligt talat, senare än så har jag ingen kunskap om. Men under en viss period verkar det som att det var många av femtiotalsmodellerna som kom tillbaka, så jag anar nästan att det med dagens mode svänger över och att det är sextio-sjuttiotalarna som kommer igen?


Själv klarar jag inte att handarbeta längre, tyvärr. Jag gör oftast inte saker i "lagom" takt, så jag lyckades för sådär tjugo år sedan slita ut mina fingrar totalt. Satt ständigt med ett sticke eller en virkning, ofta långa och tunga, och efter att en vecka sticka tre tröjjor så sa händerna ifrån för gott. Jag trodde ju ärligt talat att jag bara behövde vila händerna ett litet tag, men även idag, minsta lilla tyngd det blir på arbetet, eller jag sitter längre än en kvart så kommer den gamla smärtan tillbaka. Och sedan tar det lång tid innan det släpper. Jag antar att det är en varaktig förslitningsskada jag utsatte mig för. Och jag sörjer det oerhört, för det finns inget så avkopplande, meditativt och tillfredsställande som att bli färdig med ett egethändigt skapat verk.


Hade jag kunnat sticka och virka hade jag verkligen velat göra det här själv:

Titta på den här från bästa Stenmarks-tid, ett helt bedårande 3-kronorset till den lilla/lille:


Den här får mitt hjärta att smälta. Det framgår inte riktigt, men på knäna av sparkbyxan samt på mössan är det hjärtmönster:


Och hemma hade jag velat ha hyllkantborder av olika slag i massor av olika färger:


Sådana här väskor drömmer jag om. Minst lika miljövänliga som textilbärkassar och dessutom vackrare.


Det här mönstret har jag dock kikat på länge. Och övervägt om den inte är värd att utsätta sig för risken.... för jag vill verkligen ha en sådan i massor av färger, helst alla regnbågens färger i ett ganska plastigt material, och den skall vara det första man ser när man kommer in hos oss. Men den är vacker såhär i beige också. Eller vitt? Är den inte nästan lite shabby shic?


Eftersom jag själv inte klarar att virka och sticka så ger det mig ändå en kick att bläddra i mönster och att drömma och att planera och att komma fram till att "det här mönstret, i den färgen och med den ändringen, jisses vad fint det hade kunnat bli".

Och varje gång jag skickar ett mönster så kan jag inte låta bli att undra hur resultatet blir och så försöker jag se det framför mig. Jag avundas er som kan handarbeta, men det glädjer mig att ni gör det och att det verkar komma tillbaka som trend igen!


Av Gitte - 29 maj 2009 18:14

Då har vi grävt i klänningshögen ingen, dottern och jag. Jag har så svårt att begränsa mig för vilken, den eller den eller den? Så idag överlät jag några av valen på dottern och den här var den första hon valde.



Den är verkligen grymt fräck på! Kragen är också helt grymt läcker!


Min favorit var dock denna, tror jag:

Känns riktigt 70-talsklassisk i tyget på något vis!


Ett annat val av dottern:


En svart moccakappa som absolut ligger på min favoritlista, gissningsvis 60-tal: Det här får jag absolut ta tillbaka efter att ha gått igenom den ordentligt. Jag äter upp en hatt på att det är 50-tal (nåja, det kan vara svårt att skilja ur det tidigaste sextiotalet, men i alla fall!).


Knappnörd som jag är kan jag inte låta bli att älska knapparna på den:



Annars har vi varit i XXX och rivit en vägg och börjat röja undan så att det går att måla väggar, lister och tak.


Ni skall få en ledtråd.

Av Gitte - 28 maj 2009 15:54

Det var  2 vänner som promenerade i öknen.

Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ene ger en örfil till den andre. Han har ont och säger inget, men skriver i sanden: I dag fick jag en örfil av min bäste vän.

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där dom bestämmer sig för att bada. Men den som fått en örfil tidigare, drunknar nästan och hans vän räddar honom.

När han kommit till sans igen skriver han på en sten: idag räddade min bästa vän mitt liv

Den som givit örfilen och sedan räddade sin vän frågar:
"När jag skadade dig skrev du i sanden, och nu när jag räddat dig skriver du på en sten. Varför?"
Den andre vännen svarar: "när någon skadar oss ska vi skriva det i sanden där förlåtelsens vindar kan sudda ut det. Men när någon gör något bra för oss, bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det".
Lär dig att skriva dina skador i sanden och dina glädjeämnen på stenen.

Av Gitte - 28 maj 2009 15:35

Utanförskap, eller avvikandeteori är något som intresserar mig. Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om det ärligt talat. Det som dock skrämmer mig är att det oftast är omgivningen och miljön som håller sig inom de olika normerna som skapar utanförskap och avvikelse, men det är individen som ställs utanför som drabbas. Ibland undrar jag om det här är något man reflekterar över egentligen? Att man själv medverkat till detta i större utsträckning än vi egentligen tror?


Här sitter vi och kika och förfärarar oss över program som Rent hus, och tänker något i stil med; "hur folk egentligen kan leva så" (nåja, det var en retorisk glidning med sanningen, jag förfärarar mig faktiskt inte, men programmet är så intressant att det får vara ett helt annat eget ämne), och pratar om ett vi och ett dom och förstår inte att det är just definitionen av "vi och dom" som skapar avvikare.

Finns det inget "vi" och inget "dom," utan bara ett "vi" så är ingen utanför, eller hur? Men någonting hos oss människor appellerar till att vi behöver skaffa en egen tillhörighet och något att identifiera oss med, så därför blir det bekvämt att förhålla oss till alla andra som inte kan identifieras i samma termer med ett "dom".


Det som händer just nu i samhället är dock gräsligt. Fler och fler personer med sjukdomar och funktionshinder ställs utanför rimlig försörjning när försäkringskassan och riksförsäkringsverket snärjer åt regelverket och ifrågasätter om läkare som bedömer folk som sjuka verkligen har kapaciteten att bedöma om de verkligen är så sjuka att de inte kan arbeta och stå till arbetsmarknadens förfogande, och de enda läkarna som kan bedöma det här är försäkringskassans egna granskande medicinska experter. Altså är det läkare som bedömer om andra läkare har tillräcklig kapacitet för att bedöma sin patient. Hm. Ärligt talat, det får mig att undra om vi inte har lite för många läkare i landet, eller om det är så att man kan fuska sig igenom en läkarutbildning på något sätt? 


Jag tror personligen att det här kommer att bli mycket mycket dyrt att ställa människor utanför sociala trygghetssystem: sett ur ett kommande samhällsekonomiskt perspektiv. Det är ALLTID en annan budget, eller flera som drabbas på sikt. Och till syvende och sist, hur vi än har delat ur påsen, så är det ändå skattemedel det handlar om till.


Är det någon som verkligen tror på djupet att det blir billigare i längden att tvinga ut människor på arbetsmarknaden som har smärtor eller psykiska svårigheter sedan tidigare för att kanske misslyckas igen, och därmed kanske till och med förvärra sina skador eller sin problematik? Hur sjuk skall man egentligen behöva bli innan man betraktas som för sjuk i sverige, för att vara kapabel att kunna ta ett arbete om vi försöker tänka i rimlighetsterm?


Det är ju skönt att vi bor i en välfärdsstat, eller hur? *ironi*. Det allra värsta är att det är hyggligt vanligt folk som fick precis som de bad om när de gick till valurnan sist, alliansen var ju väldigt tydliga med sin politik trots allt.

Av Gitte - 27 maj 2009 19:47

Måste bara skriva av mig lite sådär apropå 1979, fast tio år tidigare...Har nu läst runt lite, och sökt på begrepp som ex bohem och hippie. Vad jag inte begriper. När blev det bohemaktigt och hippieaktigt att vara urpräktig, göra allt enligt klockan, och engagera sig i barnuppfostrans olika måsten/och fördömmanden: och dessutom förkasta alla som inte har kommit fram till samma slutsatser och måsten som man har kommit fram till själv?


När jag var ung -en tants memoarer kanske jag skulle kalla det här- så var någon som anammade bohemlivssätt och hippiestylen lite "lös" och mindre "präktig" och "fördömande" dvs, om det inte gälle fred och krig och sånt där. Det var begrepp som solidaritet, att inte göra det förväntade, protestera mot etablissimanget, idealism och sådana där mossiga saker som gällde. Peace, love and understanding, och 6 dagars arbetsdag samtidigt som man odlade vetegräs och målade banderoller som skulle visas upp på barrikaden. Man ville förändra något. Man trodde på något. Ett högre mål än det individuella. Det var kollektivet som gällde, såväl i miljöfrågor, medmänskliga rättigheter och andra engagemang. Hur fanken folk valde att bära sina barn, låta dem sova eller var eller hur länge eller på vilken tid på dygnet, äta på tumme eller ej var liksom petitesser i det stora sammanhanget, och de flesta överlevde trots allt sin barndom med alla brister och fel.


Ursäkta mig, men många av dem jag uppfattar kallar sig radikala eller hippie idag verkar vara just det som min mammas generation hippies invände emot, präktfior som lägger värderingar i hur andra väljer att leva sitt liv. Och vars enda budskap är just hur man går tillväga för att fostra ett barn, vad de skall äta och sånt: som om världen var fyrkantig och som om ens barn vore ett unikum och som om deras värld går under om de inte får allt i rätt ordning och på rätt sätt och i enlighet med den senaste rådande uppfostringsmasshysterin.


Man blir inte hippie för att man klär sig i sjuttiotalskläder liksom. Hippien bor på insidan och INGENANNANSTANS. Fördomspellarna, Präktfiorna och Svenssonmaneren, det var ju dem man ville betacka sig för? Och nu verkar det vara precis det här dagens hippiemänniskor står för?


Eller blev sextiosjuttiotalsgrejjen bara den nya modevågen och vet man egentligen vad det är man väljer att stå för, eller signalera som fasad?


Och jo, jag klarar mothugg. Är man som jag uppväxt i köpenhamn under slutet av sextiotalet och en bra bit på sjuttiotalet så nog tusan har man mött hippievågen. Där var det baske mig ingen, oavsett ålder som kom undan politiken.

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skapa flashcards