Alla inlägg under juni 2009

Av Gitte - 30 juni 2009 10:20

Fick ett reklammail från blogg.se igår att man hade skapat bloggshoppen. Tja, måste ju medge att det var intresseväckande för mig. Tänkte att fler här inne kanske är intresserade, så därför vinkar jag lite om möjligheten. Mna får annonsera gratis fram till slutet av augusti tror jag att det var, och man får annonsera via sin blogg. Sedan blir det en betalvariant, men funkar det så kan det ju vara bra. Inte så dumt faktiskt.

Här hittar du mig.


ANNONS
Av Gitte - 30 juni 2009 09:18

Jag blir galen.


Jag blir galen.


JAG BLIR GALEN!!


Altså... stackars stackars människorna som jobbar i telias supportsystem. Folk är drivna till fullständigt vansinne innan de kommer så långt....

"Knappa in ditt rikt och telefonnummer, avsluta med fyrkant"

"Du vet väl att du själv kan söka svaret via telias supportassistent som finns på cdn som du fick i ditt startpaket eller så kan du gå in på telia.se och ladda ner programmet kostnadsfritt där"

"gäller din fråga fast telefon eller internet?"

"gäller din fråga fast bredband, uppringt internet eller mobilt bredband"

"du kan tala in svaret eller knappa in det"

"0346-9xxxx"

"Din fråga gäller nummer 0893-45xxxx" stämmer det?

Etcetera, etcetera, etcetera.

När man äntligen står i rätt kö för att det skall hända något så visar det sig antingen att man a: har hamnat fel, eller b: får höra den automatiska uppdateringen var annan minut och ofta med LÅNGA talade inlägg. Har man bestämt sig för att sista utvägen på ett problem är att ringa telia, DÅ har man skaffat sig problem, för det tar minst 20 minuter att komma fram och när man väl kommer fram så är åtminstone JAG så frustrerad av det fruktansvärt nonchalanta bemötandet att jag är redo att skicka telefonhelvetet genom fönstret utan att öppna det först! Skall f*n ha telefon!


Och dessutom så HATAR jag rösten på telefonsvararen, det ger mig inte mindre myrkryp i hela kroppen! Gah! Adrenalin på hög nivå!


Dagens teliaproblem var att jag inte kunde logga in på webmailen, och då förstår ni kära vänner att inte ens telias utomordentligt dåliga kundbemötande kan avskräcka den minst härdade från att ta kontakt. Men jag ger mig fasen på att det är såhär omständligt för att de inte vill ha massa kunder som ringer och vill ha hjälp med något. Något annat sätt kan jag inte förklara det på, att bolaget som står för en mycket stor del av landets infrastrukturnät faktiskt gör sig så otillgängliga som de gör. Tror inte ens de sparar pengar på det, visserligen TJÄNAR de pengar på att kunder får sitta vansinniga minut efter minut och idogt försöker komma rätt, så det kanske är där det ligger. Men hur fasen kan det ens vara tillåtet att ett så stort och proffessionellt företag har så urusel kundbetjäning och hur fasen kan det komma sig att vi KUNDER bara accepterar det?


Gaaah!

I sådana situationer får jag verkligen verkligen omedelbara tillfredställelsebehov, utagerande frustration och aggressiva lustar!


Ps. Trodde ALDRIG att jag skulle säga det. Men jag skulle TILLOCHMED föredra den gamla förhatliga: "TELIA, VAR GOD DRÖJ!"


ANNONS
Av Gitte - 29 juni 2009 14:20

Kikade i en ny inredningstidning igår, och se på attans. Det var retro och shabby-chic med retro och vintage för hela slanten. Nu kan ju till och med en stofil som jag vara modern! *skratt*. Men faktum är att det verkar vara väldigt grönt, det som gäller i inredningsväg. Jag blev dock lite förundrad, för i flera av shabby shic-reportagen var det faktiskt gamla medaljongtapeter man hade satt upp i både grönt och brunt. Återigen blev det väldigt tydligt för mig att jag inte kan reda ut vilket som är shabby shic eller ej. Eller så är det sammansättningen med det vita och gammal där helheten bildar en lantlig inredning?


Men, jag blev faktiskt inspirerad ärligt talat. Har en lucka som jag inte har valt tapet till ännu och tja, vitt, mörkt trä och grönt är inte alls dumt såg jag... kanske skulle tänka mindre skrikigt, mer diskret eller behagligt grönt?

Den här tycker jag om. Färgåtergivningen är inte den allra bästa utan bilden är lite "gul" eller vad jag skall säga. Men den som har sett filmen "Underbar och älskad av alla" kanske känner igen den från huvudpersonens vardagsrum.


Den här är också helt underbar:

Det är lite guldlyster i den, i form av metallinslag som lite "skuggeffekt" eller vad jag skall säga. Ganska stormönstrad, diskret men ändå väldigt maffig.


Den här har jag sneglat på länge. Den är också åt det mer diskreta hållet, och ändå har den ett mönster som nästan tar andan ur en när man ser den i helbit:

Har den även i en mer markant mörkare grön. Och i chokladbrunt. Fast jag gillar nog den här lite ljusare varianten tror jag.


Hm, om jag fixar min pappershög i rask takt så kan jag belöna mig själv med en tapetåktur lite senare idag.

Och glöm inte:

Det är NU det är dags att plocka fläderblommor! Nästa vecka kan det vara för sent ( i varje fall i zon 1).


Av Gitte - 29 juni 2009 12:15

Jag gick mina första skolår i danmark. Där fick vi redan från början lära oss skrivstil och det var noga hur bokstäverna såg ut. Som vänsterhänt hade jag problemet att jag körde baksidan av handryggen i min skrift och jag såg alltid bedrövlig ut på händerna.

Vi fick tidigt använda stålgås och bläck regelbundet; doppa pennstiftet, droppa av, sätta första pricken på läskpapper och sedan skriva. Efter en sida var färdig så skulle läskpapper läggas över en liten stund, försiktigt försiktigt så man inte råkade tvära ut skriften innan det var torrt och färdiguppsuget. Skrivstil var ett eget ämne på schemat och det betygsattes, både med stjärnor i kanten och ett slutbetyg när skolåret var slut.


I de första klasserna var det inte såå noga med spill men allt eftersom vi kom upp i högre klass så var det allt mer noga och sista året jag gick i skola i danmark, så var det "tungan rätt i mun" som gällde. Vi hade skrivit med bläck i tre år och vi förväntades kunna detta nu. Jag misslyckades ofta med sista momentet och använde principen att skriva låååångsamt så att det mesta hann att torka i början innan jag skulle lägga papper över. Redan då var jag en strulmajja när det gällde ordning och reda och att inte smutsa ner mig i onödan.


Att komma till sverige var en kulturkrock. Inte nog med att det fanns rinnande varmvatten, elspis och badrum med BADKAR i hemmen, så fick man dessutom skolmat, fick inte ställa sig i skamvrån, kunde svara emot lärare om man ville och sen var det förstås det här med skrivstil... DET var en pärs. FAST att det inte var så noga som jag var van vid.

Jag hade precis lärt mig att skriva fenomenalt snygga R och S, såväl i stora bokstäver som i små; och just R-en var väl de som var det joxigaste. F gjorde jag också vansinnigt vackra sådana. Tyckte jag. Och min danska skrivstilslärare. Jag hade fått en väl balanserad skrift i förhållande till upp, ner och mitt och lagom stora rundor i o:n och a:n och det fanns gott hopp om min skrivstilsutveckling.

Sen kom jag hit. Och redan första lektionen såg min svenska fröken sorgligt och förfärat på mig efter att ha granskat min skrivstil:

"-Men flicka lilla. Är du hämtad direkt från artonhundratalet? Sådandär skrivstil skriver min mormor. "


Där hade jag kämpat i tre år för att få till en riktigt riktigt vacker handstil. Och så refuserades den helt. Jag fick lära om från början. Både när det gällde vanlig stil och skrivstil skulle det visa sig, eftersom det fanns skillnader i bokstäver. Senare när jag blev äldre valde jag att återgå till en del av de första bokstäverna jag lärde mig, eftersom jag själv tycker att de är vackrare och får ett bättre flyt i skrift. Men det skulle ta mig några år att återhämta min kontroll över stilen och att överhuvudtaget själv tycka att jag skrev hyfsat igen, men aldrig mer skulle jag få beröm för min vackra och välformade skrivstil. Sådant var nämligen inte alls noga här.


Detta är förstås minnen som sitter fast och det är också ett skäl till att jag inte tvekade när jag ramlade över ett gammalt lager med stålspetsar till stålpennor. Jag har inte tidigare provat att skriva kalligrafiskt med breda spetsar men skam den som ger sig. Jag tänker lära mig detta!

Av Gitte - 28 juni 2009 09:20

Det är såå underbart ute just nu. De senaste dagarna har hjärnan tagit paus och det inre fläktsystemet är ur lag, men det är helt underbart. Jag kan bara klaga över att det blåser, sedan hade vi nästan kunnat tala om greklandsvärme. Något jag tycker är helt underbart. Såhär skulle det vara året om; grönt och blommigt, lätt att gå ut, lätt att leva och inte behöver man bekymra sig så mycket om mat heller för den delen. Kulmen på årets bästa högtid är här!


Kanske skall berätta lite om glaset jag hittat fram. Glasmoledutterna på första bilden är egentligen dekor till lampor. Har en lampvariant med den vita glasmoledutten, skall se om jag kan ta bild på den framöver. De är från Fåglaviks glasbruk. Jag har gått fram och tillbaka och pendlat med dessa, varför sparar jag dem egentligen?? Enda skälet är att jag ser dem framför mig i någon sorts gjutformatering eller som prydnad i en mosaikskapelse, som dekor eller liknande. Eller ståltrådsskapelse. Eller insprängt i kaklet på ett badrum? Asså, jag har tusen tankar som ingen annan förstår när vi talar om det... återigen känner jag mig som ett stort Ufo.

Kanske finns det någon därute som kan göra något läcker att saker som de här? Just därför har jag haft svårt att bara "dumpa" dem och de har fått ligga outforskade i ett hörn. Nu ligger dessa på tradera så får jag se om det finns någon som är lika knasig som jag som tycker att saker som de här kan komma till förskönande nytta.


Nedan är ett par råglasklumpar, eller glasnuggets som kommer från nedstängningen av Fåglaviks glasbruk. 

Glas är ett fantastiskt vackert material! Personligen är jag nästan mer förtjust i just råglasbitar; annars är jag inte jättemycket för prydnader, men gammalt glas är vackert!


Här är ett fönsterhänge från 70-talet.

En uggla. Också denna från Fåglavik. Den här gillar jag ärligt talat skarpt den med. Fönsterprydnader överhuvudtaget i olika höjder och färger och former i glas är något som är otroligt vackert!


Skall ta och inventera grönsaksbeståndet i kylskåpet. Har fått pippi på grillade grönsaker i år.



Av Gitte - 26 juni 2009 09:45

Vi följde nattnyheterna ganska länge inatt. Det fanns länge en osäkerhet, vissa nyhetsbyråer gick tidigt ut med dödsbudet, andra tvekade länge och avvaktade pressmeddelande, än fanns det hopp kvar. Man visade bilder utanför sjukhuset och talade om folkmängden som man zoomade in och visade bilder på. Kanske var det bara jag, men jag var mest förvånad över att inte fler än de på flygbilderna verkade samlas? Inte såg det ut som någon större trängsel?? Men, nåja. Något som var väldigt tydligt tidigt var vinklingen av nyheten, Michael Jackson i livshotande tillstånd, alternativt redan avliden och glorifieringen tog sin början redan där.


Hallå? De senaste 20 åren och fram till för ca 8 timmar sedan; var fanns alla artiklar om hur älskad han var, eller hans fantastiska storhet? Artiklar som inte förlöjligade hans livsval och livssätt? Hans operationer? Hans tragik? Hans neverland? Hans utförsäljning och ständiga tafatta försök till "comeback"? När han levde var löpsedlarna inte redo att erkänna hans storhet eller den fantastiska artiskt han trots allt var, utan man vältrade sig i alla sidohistorier, som förmodligen sålde mer lösnummer? Vi har ju sett otaliga bilder på misslyckade operationer, hans försök att dölja sitt utseende, Michael i syrekammare och jag vet inte vad. Men nu, är det en annan bild som förevisas och även här i vår avkrok av världen har jag redan nu på Facebook kunnat följa vänner och bekanta uttala sin sorg.


Sorry. Jag känner ingen annan sorg än den jag kände för en vecka sedan när han kom på tal. Möjligtvis en lättnad. Nu slipper han vara till allmänt åtlöje och tvärtemot alla andra så är jag bara glad att han slipper ännu ett misslyckat comeback-försök. För hade han levt så tror jag inte på att världen hade varit redo att förlåta honom.


Något som skrämmer mig nu är den efterkonstruerade glorifieringen av Michael Jackson. Det här ringer i mitt bakhuvud igen och igen, och andra återgivning av uttalanden i liknande stil:


"After that, Michael Jackson masturbated me many times both with his hand and with his mouth… Michael Jackson told me that I should not tell anyone what happened. He said this was a secret."


Det som springer omkring i min skalle är en förhoppning att barnen som sägs ha utsatts sexuellt av honom skall få frid. Men samtidigt, så anar jag nästan att det blir ännu svårare för dem NU att leva med sina upplevelser och att förlika sig med dem, för efter inatt så är det inte säkert att de någonsin får tillfälle att få uttala dem igen utan att själva bli utsatt för lynchning och utstötning. För inte kan man ostraffat tala negativt om en avliden storhet?

Michael erkände aldrig. De fick aldrig annan upprättelse än den han kunde köpa sig ur. Vi sitter här bakom våra nyhetstidningar och vet inte om det här var sant eller ej och barnens version har aldrig blivit en vedertagen allmän sanning. Man har tystat ett barn. Igen. Och för evigt. Jag känner dock en viss lättnad i att veta att han aldrig mer kommer att utsätta ett barn igen och jag hoppas att han får frid i sin himmel. Därutöver tänker jag fortsätta att njuta av hans musik. Men inte mer än tidigare, då jag aldrig har varit ett fan. Tänker inte bli ett nu heller!

Michael, Rest in Peace!



Av Gitte - 25 juni 2009 23:32

Nu är vädret perfekt; kring 30 grader varmt, me like, det blir inte bättre än såhär!

Har väl iofs varit lite dålig på att ta tillvara på de varma goa timmarna de senaste dagarna, men det beror mest på min agenda. Kvällarna har vi i varje fall åkt en sväng till stranden så att ungarna fått doppa sig en stund. Idag blev det så sent, (kring 22,00-snåret), trots den sena timman så lyste solen fortfarande även om den inte värmde lika mycket som tidigare på dagen så var det härligt ljust och skönt ute. Vi hade stranden för oss själva, fanns inte en kotte i sikte. Wonderful! 


Något jag rycktes med av igår, och som gladde mig otroligt mycket var nyheten om att man har börjat granska isoleringstillfällen av barn på §12-hem. Det glädjer mig mer än jag har ord för att uttrycka, ärligt talat. Det är inte en dag för tidigt

Nu skall jag kanske tillägga att javisst... det finns tillfällen när det inte känns som att det finns annat val eller bättre alternativ JUST I STUNDEN.  Men det är långt ifrån alla isoleringstillfällen som står för detta, och det är alla de andra tillfällen man måste lära sig att identifiera och minimera risken att det sker. Fast egentligen... Ännu idag, så vidhåller jag min gamla tes som fick de flesta av mina gamla kollegor att ruska på huvudet och tycka att jag var tokig; att isoleringsrummen används på ett helt förkastligt sätt, då de kunde varit en stor tillgång: och att de snarare kunde varit ett instrument i behandligen på behandlingshem och att de defakto rymmer en stor möjlighet som helt missas för att den inte kan ses eller användas på det viset. 


Har själv varit i situationen att behöva säga nej till en flicka som frågat om hon kunde få komma in i isoleringen tillsammans med personal INNAN hon gick igång, för att hon själv kände att hon var på väg att gå upp i varv. Vi var tvunga att säga nej. Regelverket tillät inte detta. Ändå ringde jag institutionschefen och ställde frågan för jag kände verkligen att det hade varit att ta henne på fullständigt allvar när hon faktiskt kom och visade så mycken självinsikt att hon visste precis vad hon själv behövde! Tyvärr fanns det inte ens då ett utrymme för beslut ens med verksamhetschefens goda minne. Två timmar senare befann hon sig där ändå. Och det var inte så lungt som det hade kunnat vara om det fått ske på hennes villkor. Jag lärde mig mycket av den här flickan måste jag säga. Inte bara det här...Jag glömmer henne aldrig.  Gumman. Jag hoppas att du lever. Och har det bra!


Det är stor synd och skam att man fortsätter att endast använda dessa rum som straff eller en åtgärd pg aggressivt utåtriktat utbrott.


Tänk dig själv att vara i ett tillstånd där man inte kan kontrollera sig själv och själv känner att ångesten käkar upp en inifrån och ut och frustation, ångest och aggression samt vanmakt ligger och pyr i varje cell. Då tror jag ärligt talat att en madrasserad miljö, ljudisolerad och helt utan intryck är precis vad som behövs. Där man kan få banka, gråta och skrika och bli av med skiten som bara ligger där inne och gör ont och värker och får komma till uttryck istället för att bo kvar i kroppen. Den nivån inbillar jag mig att man kan nå genom att arbeta genom relation, istället som idag; proffessionellt.


Jag tror att den dagen kommer, även om den inte är här än. Den dagen man skrotar miljöterapeutiska metoder, den dagen finns det ett individuellt utrymme och den dagen blir det ochså möjligt till habilitering till en "good-enough-level". Den dagen någon kräver att barn och unga skall få rätten att få uppleva sanna relationer, och en vardag som den är i en miljö som inte betraktar den som "objekt" utan som förstår att man skall vara en stand-in för en normal uppväxt och att det bara kan uppnås genom att man skapar så mycket normalitet man kan i en tillvaro som är allt annat än NORMAL. Den dagen tror jag också att man når igenom mycket av intagen/plit-mentaliteten. Och jag hoppas innerligt att den dagen är här snart! Barn måste få vara barn och bemötas som BARN, även om de bor på institution!

Av Gitte - 23 juni 2009 18:21

Förstår mig inte på mig själv idag:


Det här har jag gjort idag:

1. Packat alla auktioner som gick ut igår. Eftersom min skalperade tumme spökar fick packningarna bli lite mindre arbetade än vanligt, låter alla knappar och band ligga kvar i föremballerade plastpåsar. Har dock inte hunnit maila, det får bli kvällens uppgift.

2. Ringt oräkneliga samtal. Varav några har semester och ringer mig på torsdag, fortsättning följer. Tre separata "ärenden" och 7 olika instanser; inte mina egna ärenden dock.

3. Fått klart för mig en strategi vilka förslag en person skall lägga fram på ett möte, har läst in mig på regelverk och fått klart för mig vilka intyg som behövs (jag skall följa med en person med aspergers på ett par möten som stöd) och hur lagstiftningen inom området egentligen ser ut. Samma person som är urtrevlig i telefon mot mig, är enligt uttalande inte alls lika trevlig i sitt bemötande med en annan person. Skall bli spännande att få erfara hur det går. Min ambition är att bara sitta med, så passivt som möjligt.

4. Haft kontakter för sambons räkning och fått besked på datum för röntgen inom kort. Nu skiter jag i att de tycker att han är vuxen nog att ringa själv, det är han, men han är för snäll för att stå på sig, och dessutom väldigt ovillig att medge att det är något fel på honom: så min insats behövdes den här gången. Behöver jag vara en bitch, så fine med mig.

5. Fått erbjudande om en tillfällig lånebil. Skall hämtas senare ikväll förhoppningsvis. (Vår dumma bil står helt still än så länge och det får den göra några dagar till; tills sambon är frisk eller så får jag fråga sonen och hans far om de vill kika på den).


Summa kardemumma, har varit så gott som orörlig hela dagen, mest suttit på min tjocka rumpa, och nu längtar jag ut en stund, om inte annat för att få lite frisk luft. Men trots att jag inser att jag har bestigit ett par berg idag, så känns det ÄNDÅ som om dagen bara har gått och att jag har varit helt overksam och inte gjort ett levandes något... lite märkligt. Får nog fundera över vad jag egentligen tycker att jag skall göra av min tid för att själv känna mig nöjd?

Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5
6
7
8 9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29 30
<<< Juni 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se