Alla inlägg under augusti 2009

Av Gitte - 31 augusti 2009 21:41

Flaskan var blandad i väntan på  Leo och Wanja. Jag var rejält nyfiken och förväntansfull, men måste ju bara erkänna att om inte Wanja hade hakat på, så är det inte säkert att det blivit av.

Måste ju medge att det såg lätt giftigt ut!


Som ett urinprov ungefär. Ett väl lagrat sådant.


E.G.E.N.T.L.I.G.E.N borde jag förstås ha dukat fint med vit duk och skiraste glas på fot, tjusig flaska och allt det där som egentligen var rätt så lockande, men som fick stryka på foten pg tidsbrist och lätt sinnesförvirring dessa dagar.


Att provsmaka något som har såpass med ålder inne tillhör inte vanligheterna precis, -inte för mig i varje fall- och tänk bara som whiskeyfolket hymlar med ögonbrynen och rycker i mungiporna, så fort det blir tal om en singel-malt som är några decennier gammalt? Det här tillfället var ungefär lika festligt. Eller sällsynt i varje fall?

Wanja undersöker drycken.  Vad luktar det?


 


Vi häller upp och tja, sätter till muns.

Orättvist nog så fick Wanja smaka först. Jag hade ju kameran att sköta. :) och vi har överlevt så arsenik eller annat hästgift ingick nog inte i ingredienserna vad vi kan förstå. OCH, jag kan intyga och lova på heder och samvete att vi bägge svalde det vi drack, även om vi inte hällde glupskt i oss precis. Men vi smakade länge och väl. Många gånger. Och försökte hitta varenda smakcell på tungan bara för att inte missa en nyans. Det var inget hasteverk. Vi sa nog inte något under flera minuter -kändes det som- utan det var full koncentration.


Smak och lukt?

Jag tyckte att det luktade lite åt citron och vaniljhållet, och jag hoppas att Wanja kan lägga till bland kommentarerna hur hon vill beskriva lukten. Ärligt talat så var det lite adrenalin vid tillfället och allt sitter inte riktigt detaljenligt på plats.


Wanjas beskrivning av smaken var åt smälta gelegodishållet, och vi var eniga om att det allt smakade en ganska rejäl omgång kemikalier, men ändå inte oävet alls.

Jag måste säga att jag inte kan säga att det smakar något jag känner igen från idag. Närmast kommer ett saftevandspulver som fanns när jag var barn i danmark i början på sjuttiotalet, men det var redan färdigsockrat och pulvermässigt var det inte alls likt det här.

Jag skulle absolut gissa att lemonad på något sätt var förebilden för smaken? Kan detta vara en föregångare till den drycken vi idag kallar LÄSK? Inte helt otänkbart med tanke på namnet, "Läsco".

Jag kommer inte att gå och längta efter den här smaken, precis, men det känns lite småkul att ha prövat. Bara tanken på att man har provat en smak som är bortglömd idag, tycker jag är helfestlig måste jag ju bekänna. Det är väl vad man kan kalla en retroundersökning eller en smakresa tillbaka i tiden. Nu vet vi ju inte riktigt säkert när den här förpackningen kan vara ifrån, så är det någon som springer på den med lite uppgifter någon gång, så snälla, berätta allt ni vet!


Kommer jag att testa något liknande igen om möjligheten ges? Ja, det tror jag absolut! =)! Så länge det inte innehåller fett eller liknande som kan härskna eller bli dåligt av tid, ålder eller luft! Så vem vet Wanja. Jag kanske hojtar snart igen, eller så blir det du som utmanar mig? =)!

ANNONS
Av Gitte - 30 augusti 2009 23:15

Helt underbar.

Sen den här:

Ord känns bara överflödiga. Bilderna får tala för sig själv.



ANNONS
Av Gitte - 30 augusti 2009 10:53

Tja, gårdagen blev lätt intensiv. När den av avklarad däckade jag med familjen framför den bästa film jag sett på länge, filmatiseringen av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". En helt perfekt avrundning på en lång dag. Jag antar att alla, utom jag, redan har sett den så jag behöver nog inte rekommendera den här? (OM inte: SE DEN!).


Men för att återgå till gårdagen. Började starkt med att ge "The westcoast Activitycenter for bored cats and parrots" en rejäl omgång. Den har stått helt onyttig i ett hörn och skämts och nu behövde jag dammfri och ren plats för de nyinkomna rullarna. Det tog sin lilla stund och man får krypa in i den rätt ordentligt för att komma åt. Nästa steg var att se sig omkring. Var lägger jag sorterade rullar? Inte så lätt i en så gott som tömd lokal. Då fick jag ge golvet en omgång, vilket inte blev tillfredsställande då det måste avfettas för att bli riktigt rent, -och inte ens då tappar alla tecken på gångna decennier. Så bara för att kunna komma igång att sortera tapeter blev det några timmars jobb med annat först. Sådär gör jag ofta. Jag kan inte börja det jag skall om jag inte a; gör det först och sen när jag har gjort a, så måste b: bli klart också innan jag kan börja på det jag skulle göra egentligen. Dagen gick milt sagt.


Men sen kom jag igång. Ett par varianter är riktiga godbitar, måste jag säga. Är glad för att det var mycket prick och stänk, inte minst för att jag själv har gjort resan från Moddysons "tillsammans"-stuk till att föredra folkhemmets mer autentiska stil, nämligen grå-brunt-sprick-stänk-rand-trök, eftersom jag mer och mer har sett vad det kan göra med en atmostfär om man verkligen vill vara tidsenlig, och istället för "kitschglad". Faktum är att i min första laddning tapeter la jag allt sånt åt sidan och suckade "kommer jag aldrig bli av med" och sedan något år senare började jag kika på dem och ta fram dem och räkna dem och ta bild. Och faktum är att jag höll på att sina i min tillgång på dessa, för i takt med att jag har lagt ut dem har efterfrågan på dem också ökat. Många föredrar det till sina hem eller torp, just för att de är neutrala, men som sagt, ger en väldigt autentisk atmosfär.


Den här fullkomligt älskar jag. Det häftigaste jag har sett i prick-stänk-vägen tror jag... och jag är superglad att det fanns ganska många av den:

Kolla in!

Finare än såhär blir det baske mig inte!!

Är så lycklig över denna variant! Me like, måste nog säga att det den här varianten är en av de stora behållningar med detta parti.

Ni som vill se fler av dem, kan se första omången på länken "mina tapeter" på sidan.


Tyvärr blev det så sent innan jag hade:

*gjort ren aktivitetscentret

*tvättat golv

*väntat på att golvet skulle torka

*sorterat ut alla sorter på golvet

Först SEN kunde jag ta sort för sort och göra en uppställning på antal av vardera sort, och börja ta bild. Därför blev mina bilder som vädret; grådassiga i skymningsljus.


Dagen som väntar, skall se om www.elofs.se är på hugget, för tanken är att hinna förbi honom en sväng. Vi skall göra ett kul byte... ;) jag vet vad jag har med mig till honom, och det vet han med, men jag vet inte vad han har gjort iordning till mig....nu har jag varit nyfiken i flera dag, eftersom jag har fått prioritera tapeterna tills nu.


Sen är det tapeter.


Men värre är. Mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Bokstavligt talat. Det borde jag attackera från något hörn!

Av Gitte - 29 augusti 2009 09:12

För någon vecka sedan hittade Wanja ett lite för stort tapetparti på tradera för att hon skulle kunna ta det ensam så hon frågade mig om jag ville vara med? Självklart ville jag det. Och nu har det anlänt. *pustar*.


De hämtade det och kom sedan till min lokal för att göra uppdelning av det hele, och vi fick tillryggalägga många sorteringstimmar igår. Tyvärr var det en stor andel som får gå till de sälla och ytterligare en hel del rullar får räddas på olika sätt, så framöver kommer jag att ha massor av fina delade rullar, så om någon är intresserad av en tapetstuvslot, så bara hojta högt.


Jag är tyvärr väldigt bortskämd när det gäller skick och kanske också ytterst petig, men jag måste nog säga att jag inte skickar endaste rulle utan genomgång, och jag tar inte heller in ett nytt lager utan att göra detsamma, mycket för att jag inte vill riskera att skada det jag redan har.


När man köper gamla tapeter, så är det inte bara att rulla upp och titta på motivet och tänka att "oj den var fin", utan det viktigaste är att granska själva rullen.

-Hur är skicket ytterst? Är pappret skört? Hur mycket behöver man ta av rullen? Hur ser ändarna ut? Är plasten intakt, om inte, hur ser den ut där den har lossat? (Ingen fukt som krupit under plasten? Om så är, plasta av, kontrollera skick och i nio fall av tio: släng! När oturen är framme är plastade rullar ingen fördel!).


Damm är okej. Det får man förvänta sig efter fyrtio-femtio års lagring. Och skall nästan gå att borsta av, eller torka med fuktig trasa. Likaså att det yttersta kan ha patina, då även papper åldras.
Ytterligare något som är viktigt är lokalen tapeterna har lagrats i. Har det varit mörkt och svalt men framförallt TORRT? (något som kan vara svårt på vindar och i källare, pg ojämn luftfuktighet, och det sätter sina spår, pappret åldras betydligt mycket snabbare om det felförvarats). Så när man undersöker en tapetrulle, så är det de fem sinnena som gäller:

vad ser ögat? Vad känner handen? Och framförallt; hur LUKTAR det? Luktar det källare, damm, eller vind så skall lukten ändå vara torr och inte stickande. En felförvaring kan man ibland rädda, källarlukt försvinner, men mögellukt gör det aldrig, därför kan det vara bra att förstå skillnaden på lukt och lukt. (Tack mina kära föräldrar för en känslig näsa!). Likaså när tapeter står i lådor som de gör på bilden, så är det inte ändan som syns som är intressant. Utan det som är mest intressant, är ändan som står i botten. (Det är ofta där överraskningarna uppenbarar sig). Så hittar du en låda med fina tapeter, dra upp rullen och kika på den nedersta ändan längst ner, och ta också gärna en titt i botten på kartongen. Är den fin och torr och pappen utan fuktavtryck?


Har man råkat på en räddningsbar rulle, så kan man strippa den på plasten, skära bort det dåliga och förvara den luftigt och torrt ett tag, och sedan kontrollera efter en period. Skillnaden mellan räddningsbart och inte räddningsbart är dock hårfint ibland, och då är det ändarna som skvallrar om vilket som är vilket. Är den mörk i hela vägen? (i förhållande till tapetfärgen). Då får man tyvärr kassera, no mercy, hur fin rullen än är.


Tja, vi har gjort en första genomgång, delat upp det oss emellan och vi hade förstås riktigt roligt under tiden. Stackars Leo som dock fick vara våran schas. Wanja satt vid datorn och jag gick igenom rullar och kommenderade åt olika håll. Vi hade lite olika högar kan jag väl säga. En hög var Wanjas, en var min, en var kasseras, en var tveksamt och en var ojämt antal rullar. Dagen slutade med att vi turades om att välja rullar i den sista. Och det var förstås dagens höjdpunkt. Kunde vi hitta en rulle som var extravagant som den andra missade?


Jag har hittat en blå variant som skall sättas upp i min lokal, bild kommer senare. Den är HELT outstanding vacker! (Stort tack till Wanja som avstod sin ena rulle i byte mot några av mina gamla jag hade sedan tidigare!).


Och dottern har fått sitt lystmäte; hon får baske mig inte alla rullar men hon var otroligt tacksam över att hon inte kunnat bestämma sig tidigare. Visst är den bara helt underbar? Hm. Vill egentligen ha den själv, måste säga att den är optimalt 60-talsretro, och att den onekligen kan göra mycket med ett rum.


Men du som finns i stockholmstrakten, skall nog absolut kika in hos hos Wanja väldigt snart; (länk till Wanjas vardagsrum finns i min sidkant under mina länkar), för hon är på väg hem med mycket kul, och vi vet ju hur det är, eller hur? Det roligaste är det som går först....

Av Gitte - 28 augusti 2009 10:52

Erika gör nedslag i bloggvärlden, och jag kommer att följa Cherryvintage med brinnande nyfikenhet. Missa inte berättelsen om ett oväntat fynd, ett helt porslinshav mitt ute i ingenting. Bilden är ärligt stulen från hennes blogg. (Eller ärligt och ärligt, så ärligt det nu kan bli när man tar något olovandes... ;) ). Kan ni tänka er upplevelsen av att få lov att gå bland porslinsskärvorna och sortera fram hela och intakta fina koppar? Vet att hon hittade en hel del kul mitt i kaoset för en ringa spottstyver, men tror att själva upplevelsen var det som gav den största kicken i sig!

Vet inte om jag skall kalla förödelsen för en upplevelse egentligen för nog är det allt ganska tragiskt att man dumpar porslin såhär... så lite vemodig blir jag. Nedgrävt? Men kommande arkeologer lär få några timmars jobb i varje fall. Men tänk så fina mosaikbord, och hela serviser som borde gå att vaska fram här... *suck*.


Nu råkar jag förstås sitta på lite backsideinformation om Erikas samlingar och kan viska om att resväskor (eller väskor överhuvudtaget), korsetter och lite annat smått och vardagsgott ligger henne extra varmt om hjärtat. Så jag har en god förhoppning om många kommande roliga lästimmar. Erika, jag har hög förväntan på att du återkommer regelbundet och att du delar med dig av många av de bilder som jag redan har sett. ÄVEN om du förstås kommer att lägga in nytt, så glöm inte alla de skatter du redan har väntandes i din burk. Jag tror absolut att det finns fler retroinspektors som gärna vill se!


Av Gitte - 27 augusti 2009 17:23

Tja, Stackars Wanja sitter i bilen på väg hit, och jag antar att hon faktiskt förstod att provsmak av drycken Läsco kommer att ske?


Har öppnat delat påsarna och tagit loss en förpackning:

Och socker blandades nogsamt. 87 gram blev det.

Såhär ser pulvret ut i påsen:

Pulvret luktar riktigt riktigt gott måste jag säga. Läskigt, altså inte läskigt läskigt utan läsk-igt. Lite vaniljblandad citron?

Såhär såg det ut när pulvret kom i vattnet:

Flaskan står nu i kylskåpet redo för avfärd. Ber om ursäkt för att det inte blev en tjusig flaska med champagnekork eller liknande. Egentligen borde den här blandningen serveras riktigt överdådigt tjusigt, bara för den goda sakens skull. Men en brämhults enlitersflaska får duga ypperligt.


Jag är nyfiken!

Av Gitte - 27 augusti 2009 08:15

Jag måste inse fakta, det är dags att investera i lite livskvalitet igen. Det senaste åren har världen varit lite sned och vind, och huvudvärken gör sig påmind allt som oftast. Och jag vet vad problemet är. Jag behöver nya glasögon! Jag anar att min astigmatism har förändrats, och så även min skärpa (hm. Sist jag hittade en båge jag kände mig hemma i var det den jag har på bild ute i kanten, och det var... 2000/2001, då var den absolut helt hopplöst omodern! Då hade jag turen att hitta en optiker som hade köpt på sig ett slumpparti, men han finns inte kvar.)


Glad i hågen, eller not. Nu ljög jag som en häst travar. Jag gillar INTE att välja ny båge; en liten underdrift; jag avstår dock pg plötsligt nedfallen klokhet, från att ytterligare ordbesätta eller beskriva min avoghet gentemot dylikt tidsfördriv .... så i vilket fall som helst, så stegade jag in hos optikern i förrgår. Och det gick faktiskt att köpa glasögon till en någotsånär överkomlig kostnad. Så visst, det vore ett enkelt beslut om man överväger mitt akuta behov.

Men sen kom jag till att börja titta på bågarna, och hela jag dog fullständigt invertes.


Varför ser alla bågar likadana ut? INGEN båge stack ut och ropade högt och skrek "här är jag, din nya båge, kom och ta mig, jag kommer att sitta PERFEKT på din näsa!"

Provade ett antal, och jovisst, funkar. Funkar. Funkar. Men jag hittade inte DEN! Altså, återigen samma resultat som sist, för ca två år sedan då jag gjorde samma insikt som nu, jag måste skaffa nya glasögon. Då kunde jag stärka upp min båge, skruva åt en skruv eller två, men nu är den absolut slut för gott och har nästan tappat all färg.


Optikern tittade lite på mig, och sa:

-Ja, du är ju inte rädd för att sticka ut.

-Nä, sa jag. Jag är nog mer rädd för att INTE sticka ut, eller så gillar jag bara inte det samma som alla andra?

-Så kan det ju också vara, konstaterade hon eftertänksamt. (Jovisst, vi känner varandra från förr), medan hon la pannan i veck för att hitta en båge som kunde tänkas passa mig. Vi gick bet, båda två.


Helst skulle jag vilja hitta en gammal optiker med ett gammalt lager kvar i källaren, eller varför inte ett helt parti gamla bågar så jag slipper det här problemet i fortsättningen? Minns min gamla optiker på åttiotalet med vemod. I källaren hade han de mest roliga och fantastiska bågarna från 50-60-70-talet. Jag var kommunistglasögonens mästare på den tiden, hade flera par, i olika former och färger, kunde byta efter humör och alla bågarna var mycket glatt fyndade från hans källare. På nittiotalet återvände jag dit och hade då förhoppningen att de gamla bågarna fanns kvar, men det visade sig att de var slängda och borta för gott.

-"Jag är ledsen Gitte, men du är ensam om att gilla de här gamla bågarna, och jag hade inte längre plats". Bedrövad gick jag därifrån, och bedrövad minns jag de roliga timmar jag hade när jag gick igenom allt som tänkas kan från gångna tider.

Sedan dess har jag inte hittat en optiker som han igen, och jag sörjer varmt att de gick vindens väg.


Fasen vad mycket lättare livet ändå hade varit om man hade varit mer modern?

Av Gitte - 26 augusti 2009 18:27

För ett tag sedan, nu när vi flyttade hittade jag en mapp med ett flertal maskinskrivna olika bibbor. Satte mig ner och började läsa....


Den första historien började med en kontaktannons, men mycket märklig sådan måste jag säga. Kan väl säga såhär, att JAG hade inte svarat på den. En man som sökte en man, för ett speciellt uppdrag, och han hade ganska stora och lite smått märkliga krav. Jaget i berättelsen svarade på den och kom till en mörklagd lägenhet och fick utstå en intervju i skum belysning, så skum att han inte riktigt kunde urskilja några direkta detaljer om mannen som satt i stolen iklädd endast ett par byxor, och en tunnaxlad undertröja, väl instoppad under byxlinningen. Tyvärr slutade historien mitt i, och jag satt där med riktigt lång näsa; jag fick aldrig slutet på historien och jag fick inte riktigt klart för mig vad uppdraget gällde. Men jag var nyfiken, jag ville bara veta mer... snöpligt!


Jag attackerade nästa bibba. Det avhandlade en flicka som hade liftat långt, hur långt fick man inte veta. Det ösregnade ute och mörkret kröp på. Det kalla regnet fick henne att huttra och hon gick planlöst mot ett hus. När hon ringt på dörrklockan segnade hon avsvimmad av. Först en stund senare kvicknade hon till i ett kök, på en kökssoffa och hon beskriver ett varmt och behagligt kök hos ett äldre par. Där får hon stanna kvar och i berättelsen finns det en så härligt detaljerad beskrivning av både parets hem och deras personlighet, hur de ser ut när de talar och man förstår mellan alla rader att de undviker att ställa frågan: Vad är det hon har lämnat bakom sig? Inte heller flickan, som är historiens huvudperson berör sina skäl eller orsaker till att ge sig iväg och jag blir aldrig riktigt klar över, flyr hon FRÅN något eller flyr hon TILL något? Och varför stannar hon hos det äldre paret när möjligheten ges? Allteftersom historien fortskrider förstår man också att paret inte vill veta; eftersom närvaron av flickan i deras hem faktiskt ger dem ett viktigt innehåll och även en möjlighet att fördjupa deras egen relation, hon blir barnet de saknat, händelsen som fick deras tid att stå still; dottern som en gång dog ifrån dem. På olika sätt tillgodoses olika behov, hos vardera person i detta lite udda "triangeldrama", och med tiden blir parets omtanke allt mer kvävande, men det börjar bli för sent att ta sig ur....

Jag lämnas lika frågande denna gång. Historien har inget slut. Sista punkten är aldrig satt.


Vad f*n är det här och varför?? Varför ligger dessa bibbor här bland mina gamla papper, vad är det här för skit och vem f*sen har gjort det här? Jag blev riktigt riktigt irriterad, och frustrerad. Ni vet hur det är, när man tvingas att lämna en film mitt i, en film som man glidit in i och börjat leva med i? Ungefär så kände jag mig. Sedan började jag titta runt lite till i högen och plötsligt kom minnet över mig.

-Hjälp! Det är ju JAG som har skrivit det här! Helt plötsligt mindes jag varför de inte fick något slut och varför historierna aldrig fick ett epicentrum. Jag kände mig begränsad. Av mig själv. Av att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. För att jag inte tyckte att jag hade något att komma med. För att jag kände mig mindervärdig på grund av min dåvarande ungdom, på grund av min bristande erfarenhet och på grund av min bristande förmåga.


Det var JANTE som slog till. Med full kraft. Och här sitter jag, långt efteråt och förbaskar att jag inte fick läsa berättelsernas sist punkt! Och inser... att just jante, att inte duga till, att vara lite för fel i sina egna ögon för att kunna förmås att lyckas, att inte våga möta omvärldens kritik och allt det där i själva verket är enda skälet till att jag varken:

*Skrev en bok.

*Eller sökte in på scenskola.

Och det är nog det enda jag alltid kommer att ångra. Dvs, det jag inte har gjort!


Du som är ung:

Skit i etablissimanget, och de krav de de förefaller att ställa på dig.

Testa, det kan bara gå åt helsicke. Och gör det det? Då är det inte hela världen. Du kan bara bli klokare till nästa gång!

Sitt inte där på meddelålderns höst, som jag, och ångra det du inte gjorde. Gå ut i livet, och förverkliga dina drömmar. Det är du skyldig dig själv. Och du är faktiskt den enda personen som du är skyldig något som är värt något!


Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se