Cliffhangers in real life; jag börjar utveckla förmågan att vänta till färdighet. Eller inte. Gah. Jag är en ytterst otålig människa egentligen i grund och botten. Allt som inte händer direkt, här och nu tappar jag focus på. Så även i jobb. Processer är något som får ta tid, men det skall finnas ett förutsägbart händelseförlopp där vänteperioder kan förklaras och följas och kunna uppföljas, med deadline; och har man sagt att det skall i rullning så släpper man inte innan det är klart och projektet har gett resultat. Har jag sagt att jag är en obotlig spänningssökare? I vissa avseenden en mycket effektiv sådan. (I andra avseenden är det här absolut ett hinder i tillvaron, ex i det otacksamma vardagslivet på hemmaplan).

Det här med att göra saker och sen låta dem cliffhanga i luften, medan det händer andra saker mellan varvet innan processen kan återupptas när det väl går att processa vidare, är inte alls min grej. 1, 2, 3 sen skall det vara klart. Helst. Saker skall inte ta onödig tid, som ex att människor skall bestämma sig för något. Det är nog den största utmaningen för mig att vara egen företagare, eftersom allt inte kan klaffa direkt och framförallt måste jag lära mig att de flesta människor inte fungerar såhär. Beslut är för de flesta något som måste övervägas, och tänkas igenom noga. Tänk om det blir fel? Det vore förargligt; för tänk om man ångrar sig?

Jag vet inte vad det är för fel på mig egentligen. Ångrar mig gör jag sällan även om jag fattar fel beslut, eller det går åt hecklefjell. Även felaktiga beslut är en erfarenhet, de blir bara olika dyra eller lärorika. Jag har aldrig behärskat att tänka efter före, utan "wow, vilken grej, det låter kul, vad behövs för att förverkliga det? Jamen det går att lösa, om vi nu bara gör såhär....." och sen har inget kunnat stoppa mig, eller förhoppningsvis OSS. Jag har inte ens kollat av, tror jag om jag skådar min navel riktigt djupt: att alla som jag med min övertygelse har dragit in i engagemang har velat agera i min takt. (Men jag hoppas det förstås....). Jag har nog bara förutsatt det. Man kommer väl inte med ideer och tankar om man inte vill fullfölja det och vill se resultat?... Men jag erfar mer och mer att normala människor faktiskt säger saker de inte menar. Och kommer med ideer de inte vill genomföra. Och saker som man vill överväga lite till. Och här står jag. "Oh, shajte, är det så folk funkar"?

Obeslutsamhet, både min och andras är något som tagit mest av min energi i anspråk den här perioden som jag snart hoppas att jag har lagt bakom mig. Och långsamhet. Både min egen långsamhet, och andras. Tror att det är en viktig och nyttig erfarenhet att bära med mig. Något som kom med på köpet, för ofta; finns det trots allt lärdomar att hämta, när man som jag håller på att resa mig efter att ha traskat in i väggen rejält.

Att jag inte sett det tidigare har kanske handlat om att jag har haft så många bollar i luften samtidigt att jag inte hunnit att reflektera över att a; inte är klar, b; snart landar; c; inte hör av sig... etc, etc, etc, utan när bollen har funnits hos mig så har jag bara stått där redo att ta emot och kasta vidare. Och om det hela tiden händer något, så märker man inte att någon process tar en tillfällig paus, och märker man det så är det liksom bara att tjonga iväg ett "hej-hur-går-det?".

Numera är jag tämligen oföretagsam mellan varje beslut, och det känns mest som om jag går och håller andan, samtidigt som jag inte riktigt bemästrar konsstycket att fortsätta andra processer som måste dras vidare. "Jag kan inte börja på B innan A är klart". Det är inte likt mig. Jag bygger onödiga hinder. Och det känns mest som om tillvaron är en lång slags väntan på att processer skall fortskrida och komma till skott, och under tiden jag väntar är jag tämligen oföretagsam och går mest och väntar på beslut. Det kan gälla de mest triviala små vardagliga ting, likaväl som större processer.

Scheisse. Jag tror jag behöver skaffa ett liv. Kan inte hålla på att berg-och-dalbana såhär. Förra veckan fanns det ett flyt och då hände massor och jag hade ett focus. Den här veckan står helt still. Det tänker jag ändra på. Nu skall jag sluta sitta och vänta på upplösningar av cliffhangers. Jag tänker lära mig att släppa dem igen, lika fort som jag kastat bollen. Det var kanske det jag i själva verket var bättre på förr?