Okej.

Det har KANSKE hänt att en viss mormor -nämner inga namn så jag slipper känna mig utpekad- har beklagat sig en liten gång för mycket över att det finns ett visst litet barnbarn -nämner fortfarande inga namn så jag inte traumatiserar det stackars barnet för livet- som har ett visst litet för stort intresse för sin mormors knappar... så en dag fick mormodern en förfrågan i pm på facebook efter Minnas adress. Så. Hm. Det kom ett skramlande paket. Och som ni ser Minna ser lite frågande ut...

-Va? Vad är det här? Såg hon ut att tänka. -Skall jag ha det? Det låter?

-Va? Knappar? I lådan? Hon var kanske lite skeptisk först...

-MEN DET ÄR JU KNAPPAR!!

-KNAPPAR!! KNAPPAR!! KNAPPAR!!

Det här var nog det absolut ultimata drömpaketet som man bara kunde få...

Alla bilderna är klickbara. Missa inte hennes min.... gissa om det var lycka att få EGNA knappar i ett paket på posten och att INGEN sa att man inte fick röra utan man fick grejja hur mycket som helst...

Lite avgrejjen med knappar är att ha en egen låda. Som tur var så hade den sylådehamstrande mormorden en lämplig över.

Vilken dag... inte bara egna knappar utan en egen låda också....

ALLA knapparna fick plats.

NUUUU är ju bara frågan om mormors syask med knappar får vara i fred. Nja, kanske inte helt. Men en mycket lycklig tjej ligger just nu och pratar sig till sömns för sin middagslur. Jag gissar att hon pratar om knappar. Små och runda och silver och stora och svarta och glas och jag tror att hon redan har koll på vad som finns...

Min dotter skrek upprört:

-Mamma!! Kom ner!! Snälla....

Hon lät lite lätt uppgiven. Så, så fort jag kunde släppa, fick jag väl gå ner och höra efter vad som var som värst.

-Hon har hållt mig vaken HELA natten. Först somnade hon tjugo över två och sen väckte hon mig igen tjugo i fyra, jag är helt slut. Hon vill inte äta, inte ligga, inte sova, inte ta, inte ha blöjja, jag vet inte vad jag skall göra. Kan du ta henne så jag får sova en stund?

Hon lät helt förstörd. Slut.

Jag minns hur det var.

Glömmer det aldrig. Hur varje nerv skrek; "FÖR HELVETE, JAG VILL BARA SOVA", men hur slut man än var så försöker man en vända till. Och en vända till. Och en vända till. Det är dotterns första trötthetsbryt, och jag måste säga att jag beundrar hennes skarpt.

Så, idag har jag en liten hjälpare.

Hoppas dotter sussar gott, på tösabiten går det ingen nöd. Och jag får åter vara en känguru, en liten stund.

Det är så underbart att få rå den här lilla en stund. Just nu är hon bara min! =) Fast inte på riktigt altså, utan mormors lilla pussgurka. Jag är så glad när jag får låna.

Ärligt. Det är skitjobbigt att inte få bestämma över henne. Att släppa beslut till dottern, fast man bara vill säga "men hörredu, nu är det såhär det skall va....". Faktiskt det allra värsta med att bli mormor. At vilja vara så delaktig men få finna sig i att stå bredvid och bara finnas till hands när det behövs, utan att ta över.

Men oj. Nu har hon nog somnat och sussar så gott i selen. Tror hon skall få plats bredvid sin mamma så jag kan börja packa någon gång! Att skriva för hand på försändelser är inte helt lätt med ett sådant här paket på magen.

Mormors underverk väger nu 3800 gr och är 2 veckor och 2 dagar. Och oj, har hon inte varit här hela livet?

Vad fort man liksom bara vänjer sig och gör plats för en ny människa i en familj. Ja, du läste ju rätt, vi måste ju göra plats för henne här hos oss eftersom mamman i fråga inte är mer än 16 år. Så några år till få vi nog räkna med att husera dem. Mammas gymnasiegång ut i varje fall, skulle jag tro.

Men just nu är hon en liten bebbe.

Som bara ligger där.

Och är bedårande.

Tänk om alla missar i världen hade blivit såhär bra?

Motstår frestelsen att gå ner och nypa henne i kinderna.

Skall ta och jobba lite effektivt istället.

Fast hon är allt bra fin. Det där gjorde hennes mamma riktigt bra tycker jag!

Det är är ju ingen farmor-mormorblogg. Kommer inte heller att bli det. Men ett och annat inlägg får ni nog stå ut med.

Igår strålade syskonen, dvs min älsta son och enda dotter, samman med sin avkomma som har två veckor emellan:

Här sjunger de högt i kör. 

Mina Metalbabies i Metal-couture.

Holly i sin motörhead-body (som jag inte kunde motstå när jag sprang på den...det stod ju nästan Holly på den...eller kanske rättare sagt; "Hollys Pappa").

Minnas tattoo-body är ritad av sonen, som ju är Hollys pappa...

Och mitt mormors-farmorshjärta bankar för villt! Åh, vilka fina små barnbarn jag har!! De är ju nästan lika fina som mina barn... fast finare! Äsch, ni förstår??

För ett år sedan klagade jag med ett skratt: "det tar väl tio år innan jag får barnbarn om jag ens får några någon gång". Min äldsta son skulle aldrig ha några. Min andra son skulle plugga. Min dotter skulle plugga. Mitt fjärde barn skulle nog bli den första att nedkomma med avkomma bara för att han slant, trodde jag; men det fick ju gärna ta några år.... tra-la-la. Och den sista är ju inte ens tonåring än.

Sen kom äldsta sonen hem i höstas och berättade att de skulle bli fler i deras familj. De skulle ha barn. Han skulle bli FAR! Och hans flickväns mage växte och växte för varje gång vi sågs, och den blev finare och finare och finare hela tiden, och jag fick lov att klappa lite på magen när tillfälle gavs. Jag som själv avskydde när någon gjorde det på mig kunde bara inte låta bli... men jag fick ingen rak höger i varje fall. Och tänk. Där inne låg mitt barnbarn.... det var totalt ofattbart. Men underbart ljuvligt!

Den 29 Mars kom det lilla hjärtebarnet. Holly.

Uppkallad efter en förgasare. Såklart. Fast, det kunde varit värre. Hon kunde hetat Chevrolet. Eller Valiant. Eller Record.

På den här bilden ser hon verkligen sjövild ut. Jag älskar den. Som en riktig liten galenpanna med hur mycket hyss som helst innanför pannbenet.... gissar att far får tillbaka allt vad han förtjänar minst tre gånger om! Men hon är ju sååå fiiin!! Farmors lilla sagogryn! Jag vet inte riktigt vem som har tagit bilden för jag har lite olovandes lånat den ur Hollys mammas fb. Det gick ju bara inte att låta bli!

Men, vi hade en liten till på väg visade det sig.

I slutet på Januari insåg nämligen dottern att hon väntade en liten smygare och att hon var väldigt långt gången i en graviditet som hon inte vetat om. Jag måste ju medge, jag har aldrig trott på dessa skrönor. Nog tusan VET MAN när man är gravid, eller hur? Förträngning. Rädsla. Förnekelse. Vad som helst måste förstås ligga bakom sånt här. För att inte tala om alla gräsliga kvinnor som vill lura en man, förstås. Och nog SER man på en kvinna när hon är gravid, eller hur?

Då händer det framför mina egna ögon. Precis här hemma hos mig, och det sker med min egen dotter. Faktum är, att vi ALLA totalt missade det mesta av hennes graviditet.

Jag har visserligen varit fullt upptagen med mig själv och mitt tillstånd sedan i våras-somras-höstas. Jag har visserligen gått igenom min tuffaste medicinska behandling någonsin -hittills, peppar-peppar- i december. Jag har visserligen tappat en del av min synförmåga, åtminstone på ena ögat, men jag har inte blivit varken blind eller dum. Och inte alla andra heller runtomkring oss. Det fanns helt enkelt inga märkbara symtom!   

Så det var precis som om någon släppte en bomb för oss när vissheten kom. Inte minst för dottern som INTE hade tänkt sig det här.

Men allt det där är historia nu, vi gillade läget, och två veckor efter lilla Holly kom Minna, närmare bestämt den 13:e April.

Här är hon ungefär tjuog minuter gammal, och öppnar ögonen för allra första gången och bligar på allt runtomkring.

Så numera är jag inte bara rik på knappar. Jag är rik på det finaste man kan få av livet, tror jag. Jag har fått ett par små varelser som om några år gör allt vad de kan för att sätta sina föräldrar i jobb, för att ge dem gråa hår och för att ge dem förståelse för alla duster vi har haft. Och jag får nöjet att få tilltalsnamnet Farmor och Mormor. Hör ni vad vackert det låter?....