Inlägg publicerade under kategorin prosa

Av Gitte - 11 augusti 2009 16:51

-Jag slåss inte. Jag vägrar slåss. Jag tänker leva efter mitt ideal.

Han satt bredvid mig i taxin, på väg hem, på väg bort från mig själv. Tårarna rann ner för hans kinder.

-Jag ville bara inte slåss.

Hans ögon var igensvullna. Igensvullna av gammal fylla, gråt och rivmärken. Han såg ut som om han hade varit i slagsmål med en katt, ungefär. Eller en uggla. Kan en uggla mosa halva ansiktet till revor som mest påminner om fåror i nymalt köttfärs eller som fårorna i en nyplöjd åker?

-Varför blev det så?

Jag valde att inte svara. Jag såg åt andra hållet och låtsades att han inte fanns. Hade inget medlidande att ge ändå. Inget ömk. Inte ett tröstande ord ens. Jag hade nog med mig själv.


Kvällen hade börjat hyggligt. Det var egentligen jag som hade ett ärende till min gamla hemstad som jag tillfälligt flyttat ifrån. Och bara för sakens skull så kunde jag lika gärna stanna kvar. Sovplats var inga bekymmer. Och min syster hade talat så väl om det nya nattcafét. Klart att jag skulle spana in det, eller hur? Och när jag skulle iväg, så ville kamraten hänga med. Bästisen. Mitt allt, världens bästa kamrat, världens bästa sagoläsare, världens bästa skrattare, världens snällaste, världens-bästa-vän, helt enkelt. Klart han skulle med. Plats fanns till honom med. Och fulla skulle vi bli. Hejja hejja friskt humör, det här blir susen hur vi än gör!


Nattcafeet i den ödelagda turisstaden visade sig bestå av ett före detta fik. Öset fick en jukebox rodda ihop. Ja, ja. Folk var det ju gott om stundtals.

Trots bristande innehav av alkoholrättigheter så uppvisade varenda tonåring på platsen en påtaglig fylla. Inklusive jag själv. Det var lite pinsamt, kände mig nästan överårig, 17 år och allt. De flesta var nog kring 14-15, och sen var det en och annan bortlupen befolkning från en och annan raggarbil som hade tröttnat på att cruisa runt på stan efter ingenting. Det blev många "tjing", "tjingeling" och "länge sedan sist". Jag kände igen de flesta sedan tidigare. Stan var inte större än så. Jag såg mig lite nervöst över axeln, min flykt från hemstaden hade ett spöke eller två. Och gamla lik passar sig bäst i garderoben, dem hoppades jag inte väcka upp. Men what the heck, där jag är, är festen, så vaddå?


-Kom, kom, kom du måste skynda dig ut, han-din-kompis får stryk därute, av raggarna.

Lillasysters kamrater kom med andan i halsen och det var som om jag nyktrade till på stört. Ramlade ut i en gevaldig fart, och hoppades att jag hann ut innan det var för sent. Raggarna. Stan var ju inte så stor, och de flesta av dem kände jag sedan tidigare, kom jag bara i tid, så var det lugnt.

-Jag slåss inte. Hör jag på håll. Jag springer mot ljudet. Mot folksamlingen.

-Kom igen din jävel, du skall ha stryk.

-Jag vill inte slåss. Jag har fattat ett beslut, jag tänker inte slåss med dig.

Jag kom fram precis som näven landade i vännens ansikte. Men inte knuten som den borde utan som en liten flicka, rev han efter honom, med öppen hand endast fingertopparna var krökta. Naglarna for obarmhjärtigt över ögonen och jag såg hur min vän vek sig och höll sig för ena ögat.

-Vadfan gör du så för, din jävla idiot?

Jag rusade fram bredvid min kamrat, och la armen över honom, lutade mig fram för att se hur det hade gått.

-Han skall ha stryk. Han stötte på min tjej.

-Så jävla ful som du är är det väl fan ingen tjej som vill va ihop med dig, jävla fiskflin. Fiskflinet såg verkligen ut som en mes, en blöjraggare. Eller en sån som DRÖMDE om att få hänga med blöjraggarna i varje fall. En man inte tar på allvar. En riktig mes altså. En sån man kan lukta sig till att han är en sån som ingen vill ha och som inte har några kompisar. Jamen, hallå. Döm mig inte. Han VAR en tönt; jag SÅG det. En "wanna-be-raggare" som skulle blivit överlycklig om han visste att någon av min systers kamrater hade förväxlat honom med raggarna på grund av okunskap och oförmåga att skilja en riktig från en fejk. Man blir inte raggare, liksom, bara för att man bär jeansväst och åker volvo och FÖRSÖKER se ut som en? I min värld kan man inte det. I min värld visade det bara att man ville mer än man kunde. Och att man inte ens dög till det. En riktig looser altså. En no-body. Finns det inte i blicken, så finns det inte. Och här fanns det absolut inte.


-Idiot, stick innan du gör dig mer löjligt, fräste jag.

Han puttade undan mig och försökte få fatt på min vän.

-FATTAR DU VAD JAG SA? DU SKULLE STICKA. GÖR DET INNAN JAG RÄKNAR TILL TRE, FATTAR DU.... Nu började jag bli arg. Jag höjde rösten. Om det behövdes, var jag rätt så bra på det, en gång i tiden. Tja, kanske nu med om det verkligen skulle behövas. Men det görs det oftast inte.


-Han skall ha stryk den jävla knarkaren.

-Och du skulle ha stryk för att du föddes din jävel, så jävla ful som du är borde det fan va olagligt å va. Stick sa jag, innan du får stryk av MIG!

Han verkade inte ta mig på allvar, utan greppade ut i luften igen, fick tag på jackkragen på min kamrat. Som upprepade:

-Låt mig vara, jag vill inte slåss. Kamraten försökte kränga sig undan. Det gick inte. Fiskflinet hade honom i ett järngrepp. Eller järngrepp och järngrepp. Inte mer än att jag fick loss honom när jag tog tag i hans arm med en styrka han inte hade väntat sig från en tjej. Jag vred till armen på honom och fick upp den under hans struphuvud och tryckte uppåt, samtidigt som jag fick tag i hans öra (jamen det bara råkade bli örat, jag skulle tagit tag i håret egentligen, men vingmuttrarna bara satt där och stod rätt ut när jag greppade i vad som helst), som jag drog till mig hårdare än jag behövde, och så mosade jag mitt nylle så nära hans finniga fejs att jag hade kunnat räkna hans näshår.

-Du skulle dra, FATTAR DU? Du som någon gång har haft så mycket aggressivitet och riv i rösten så ljuden kommer från magmunnsregionen och nästan gör ont, då vet du hur jag lät. Fiskflinet hade inte väntat sig det här. Hade kompisarna i ryggen, så backa kunde han inte, men gå närmare var nog inte rätt drag att ta sig till, det insåg han nog.

Visst, jag var tretti centimeter kortare. Men jag var mer än vad han var. Min ilska. Den ägde han inte, och inte min orädsla heller, eller min killer-instinkt. Allt jag behövde var lite smärta, sen skulle han få se. Jag nästan hoppades att han skulle slå riktigt hårt, så jag fick ett väldigt gott skäl att skända honom rejält.

-Du fick en chans att dra, sa jag. Du tog den inte, det var jävligt dumt. Han slet loss sin arm och tog ett kort steg fram, så han kom ännu närmare, han hade förstått. Han skulle få gå genom mig. Äntligen. Han fick sig en jävel rätt över näsan, och jag fick in den perfekt. Det räckte med en, och den var inte ens hård, den var bara en tiopoängare. Klockren. Jag antog att han kände det som att näsbenet trycktes upp i hjärnbalken på honom. Eller jag hoppades det åtminstone. Någon bredvid började dra iväg honom. Jag stod kvar. Han såg ut som om han tänkte börja veva, kanske hade han lite krut i staken trots allt den här fiskflinsmesen som väldigt gärna ville vara annat än morsans gosse? Det hade varit en njutning att få lov att smascha honom lite till, men jag tänkte inte slå utan skäl, så jag stod väntande kvar.

-Sluta nu, hör jag kompisen säga, det är ingen ide att mucka med henne. Du får bara stryk. Antingen av henne eller hennes ex. Hon är inte klok. Vi drar.

Polaren fick med sig Fiskflinet som stuffade undan med svansen mellan benen samtidigt som han höll över näsan. Hoppas det bloade åtminstone. Även om jag inte hade märkt honom för livet.


Kvar stod jag med han som inte ville slåss. Och han var rejält sönderklöst. Rätt över hela ansiktet. Vilket våp, slåss med naglarna. Jag fnös.


-Varför gjorde han så? Det enda jag ville, var att INTE slåss!

Jag vände mig om. Det var dags att åka hem. Det fick bli en taxi.

ANNONS
Av Gitte - 8 april 2009 11:09

Året var 1985. Platsen var köpenhamn, tidpunkten var både kylig och arla. Där stod jag och huttrade och undrade varttusan Minna hade tagit vägen, och hur f*sen vi -eller jag- hade hamnat i köpenhamn av alla ställen, altså, det var ju till Neanders Club i helsingör vi hade styrt kosan kvällen innan.


Som vanligt vid den här tidpunkten och årstiden av mitt liv så stod jag där ganska barfota. För att inte säga bokstavligt talat barfota (skor? Varfördå? Det är ju sommar?) och iförd tights, indisk kjol, bylsig shirt, och massor av halsband, armband och ringar, de flesta med turkosa stenar på. Armbanden var knutna i olika färger och modefjonger, hobbyn framför alla just då att knyga ögon, kors, och tvärs i knutar i glada färger. Jag var nog en syn för gudarna om jag skall våga mig på en självkritisk resumé av den här klädperioden.


Nåja, Minna var borta liksom min axelväska innehållande plånbok och där stod jag, pank och fågelfri och undrade vart jag skulle göra av mig själv. Min biljett fanns i väskan förstås. Mobiltelefoner fanns inte då, eller fanns och fanns, det gjorde de säkert, men vi hade inte sett dem på vykort ens vid den här perioden.

Jag visste förstås, att jag kunde inte nå Minna, och enda sättet för Minna att kontakta mig; för jag antog att hon när hon vaknade till liv; lika lite som jag visste var hon fanns, visste var jag fanns, och köpenhamn -eller var hon nu var-, är inte världens enklaste plats om man vill hitta en borttappad (frågan var ju dessutom var och när; men hon kanske visste bättre än jag...) person i vimlet. Om hon nu ens fanns i köpenhamn? Men hon hade mormors telefonnummer och mormor fanns NÄSTAN inom räckhåll (några mils avstånd) om jag bara kunde hitta lite pengar, att a; antingen ringa för, eller b; ta s-toget för. Hur löser man då det i en främmande stad innan ens duvorna hade vaknat?


Det kom en äldre -halvsliten för att inte säga helsliten- man emot mig där jag satt på en bänk; jag blev först lite osäker på om han tog misste på person eller om han tog misste på MIG som person; men han log och såg allmänt vänlig ut, så jag valde att inte vara avvisande i förväg.


-Hej Skat, du er velnok tidligt på den, va?

-ja, jo, det må jeg ju nok indrømme.

Han satte sig bredvid mig och vi kom att prata om allt och inget och till sist så frågade han mig vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Jag förklarade min belägenhet, att visst, jag har mormor utanför köpenhamn, min väninna ringer nog dit så småningom när hon vaknar (tror klockan var fem på morgonen eller något sådant så jag hade nog ett par timmar på mig innan hon oroade mormor -som inte visste att vi var i danmark- både blå och grön) så jag måste ta mig dit på något sätt.


-Jamen hve´ du hva´, lille skat? Her har du en halvtredser så du kommer godt hjem til mormor og får fat i din veninde.

-Jamen, hvordan finder jeg så dig og kan betale tilbage.

-Det skal du ikke tænke så meget over, det er næmlig sømandspenge.

-Nåh, på den måde. Sømandspenge, hvad er det da for noget?

-Dem fik jeg selv en gang da jeg havede brug for dem meget godt, af en fremmede jeg mødte i London. Han havede selv fået dem i Australien en gang. Du skal altså ikke betale pengene tilbage til mig, men den dag du møder en fremmede person i brug for et lille ekonomiskt bistand, så gir du pengene hvidere, så de fortsætter sin vej over jorden.


Jag tackade. Pengarna räckte till s-tågsbiljetten mer än väl, kom fram till mormor vid åttasnåret, fick väckt och överraskat henne -förstås- och en härlig frukost dukades fram. (Nejdå, mormor, jag har inte varit ute på dåligheter, vi kom ifrån varandra på hovedbanegården..). Väninnan ringde inte så långt senare; snart kunde vi mötas och tja. Vi åkte väl inte hem riktigt där och då, men inom sinom tid gjorde vi ju så och allt gick väl. (Kul hade vi dessutom).


Sjömanspengarna har jag betalat tillbaka många gånger, så ofta jag får tillfälle faktiskt; och jag hoppas innerligt att de fortfarande finns i omlopp någonstans och har en framfart. Det här mötet med mannen den tidiga halvkyliga morgonen i köpenhamn glömmer jag inte i första taget, den oväntade hjälp av en främling som helt plötsligt vände ett oöverstigligt akut problem till en bagatell och färden som bara kunde fortsätta i rätt riktning kanske var en större hjälp än jag just då kunde förstå, jag tycker ju i efterhand  inte att allt för unga flickor skall stå barfota i stora städer utan vidare på morgonkvisten utan att ha pengar på fickan eller någonstans att lätt kunna ta vägen (där hör du skälet, min dotter, varför du får stanna hemma! =). ). Men på den tiden fanns det nog inte så många faror som det gör idag, så på sätt och vis var vi kanske lite friare? Men, nåja.


Sedan dess så älskar jag allt vad sjömanspengar och pay-it-forward-grejjer heter! 

ANNONS
Av Gitte - 3 april 2009 11:38

Hur man känner igen en tant:


  • Hon har fyllt 40  25. MÅÅNGA gånger.
  • Hon bär huckle eller hatt Bandana, keps, mössa, basker eller är barhuvad.
  • Framtill har hon förkläde piercing och magtröja.
  • Hon gör ofta felköp till dottern lånar sin dotters kläder.
  • Hon bakar ofta bullar och sju sorters kakor scrappar, rappar och dansar natten lång. (Bakverk finns i frysdisken på konsum, so why bother?)
  • Hon ler förläget när någon tar miste på dotter och syster tar för givet att hon smälter in bland dotterns vänner som hon gärna festar med.
  • Hennes hår har charmigt gråstänk har en misstänklig ton av rött eller blått eller nygjorda slingor. Givetvis görs detta hos innefrisören i stan!
  • Hon bär ständigt pärlcollier med sig sin mobil.
  • Hon har inga maskor på sina nylonstrumpor nygjorda tatueringar. (Inte sällan större än hon ens vågade tänka tanken som ung på att göra).
  • Hon ser gärna hem till gården och Café Norrköping Sex in the city och Desperate housewifes.
  • Hon lyssnar gärna på Calle Jularebo och Thore Skogman Clash, Ebba grön och den senaste hitten som spelas på stamnattclubben.
  • Hon uppskattar ringen hon fick av sin man att kunna tillföra en ny kontakt i adressboken, kanske en elektriker, bilmekaniker eller toyboyen på 32.
  • Hon läser gärna Hemmets veckotidning och Allers Frida, Starlet och Veckorevyn. Förlåt! Det blev visst fel där, menade ju Mama, Amelia och Cosmopolitan, dvs, fortsättningslitteraturen för oss som växte upp med Frida, Starlet och Veckorevyn.
  • Hon sätter gärna gränser för sina barn är stolt över att vara VÄN med sina barn. I själva verket är nog dottern närmaste väninnan om man tänker efter....

Tanten är inte död, hon har bara bytt skepnad! Länge leve tanten!! (Och hur vi än anstränger oss för att vara tonåringar för evigt, så tar ju ändå åldern ut sin rätt till sist, eller hur?).


Någon som känner för att fylla på listan? Den kan göras hur lång som helst....

Presentation

Translate

Mitt tradera, Bortbytingen@

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se