Gick nyss upp. Eller tja, det är mer än 14 timmar sedan, men det känns som om det var nyss för hela dagen har bara rusat iväg.

Tog det lite lugnt på förmiddagen, sneglade på nätet och framförallt läste ikapp på såväl facebook, tidningar samt flashback ang det läskiga försvinnandet av en artonårig pojke natten mellan torsdag och fredag i Varberg. David Birgersson, hoppas intensivt på att någon har någon (helst god) nyhet att komma med. Ser nu ikväll att familjens uppmaning att inte tala med medier tydligen har avhållt personer från att tala med polisen och tja, det spekuleras villt på sina håll som alltid när sådant här händer. Det blir så nära så nära när det händer på några mils avstånd men jag inser ju samtidigt att det har förekommit flera försvinnanden av unga pojkar/män, under en tid, senast för så kort tid som för två och en halv månad sedan, då i halmstad. Det är verkligen otäckt! Mina tankar går till pojkens föräldrar, och självfallet till pojken med och alla deras nära och kära! Jag hoppas såå mycket att han kommer hem välbehållen till sin familj igen. (Liksom de andra pojkarna som ännu inte återfunnits!).

Men, till sist åkte vi i varje fall till lokalen och fick gjort ett jätteriv där.

Nu fick vi sorterat själva butikslokalen, omplacerat lite smått och gott och sen röjt ut halva magasinet, dvs den delen som jag skall ha min tapethörna i. Så just nu har jag ett tjugotal kartonger som skall sorteras igenom med början imorgon.

Veckan som kommer är det tänkt att jag skall på "studiebesök" på verksamheten där jag pratade med verksamhetschefen häromdagen. Räknar med att få infomration om tid under veckan som kommer.

Nåja, kvällen avslutade vi med vår "vanliga" söndagsritual, att käka efterrätt och ha en långsittning. Gillar våra söndagskvällar där vi samlar ihop oss allihop, inför veckan som kommer. Saknar förstås de stora pojkarna varje söndagskväll som numera är upptagna med sina egna liv. Tycker att det är stor synd och skam att barn skall växa ifrån sina föräldrar/styvföräldrar och envisas med att bli vuxna och försvinna, hallao liksom. Oförskämt är vad det är. Här går man en jädrans massa år och tar hand om dem när de är små och rätt vad det är, så är de bara stora och klarar sig själva. Vad liknar det på en skala? Otack är världens lön. Jag ångrar att jag inte lärde dem virka i tid så att de hade kunnat sitta hemma och virka hos mamma tills de var 42!! Eller 35 åtminstone? Scheisse, jag har bara barn i huset sådär en tio år till. Sen då??? Det går fortare än vi anar!

Tja, då har jag varit i lokalen idag, två omgångar. Och börjat röja på vinden. Ack så jummlars skönt det var att röja bland gamla grunkor jag inte sett på länge måste jag säga... Men, vad är det här? Jag tror till och med att jag fick energi när jag började i RÄTT ÄNDE? Dvs, det som känns logiskt och rätt för MIG helt utan att det minsta lilla bry mig om det krav jag känner från andra, att fixa färdigt lokaldelen först!   

Jag har stått där och velat runt med mina stackars kartonger med grunkor och tänkt att "jag kan inte lägga dem där för där vill jag ha det och det bara jag hittar det, och det kan jag inte ha där och inte där och var skall jag göra av det, och vill jag verkligen ha det här framme?" Ungefär samtidigt som jag får onda ögon och mina grejjer uttalat ligger i vägen och allt det där. Det var så skönt att få upp mellanskiljeväggar och att känna att "det där är mitt område, här kan jag ha hur brötigt jag vill".

Men nu började vi på vinden och det kändes BARA bra.

Samtidigt fick jag igång lite tankeverksamhet. Och det kändes också väldigt bra.

Hm. Stadiga öppettider rimmar illa med hur jag vill ha det egentligen. Men jag testar söndagar någon månad bara för att se om det ens finns ett behov. Det är ärligt talat inte alls säkert. Det kanske är bättre att öppna enligt ök, om någon nu vill komma förbi överhuvudtaget. Att låsa upp sig på tid innebär att jag stänger av andra möjligheter.

Ett tag tänkte jag haft flera tider i veckan men sen kom jag ju på att jag vill deltidarbeta, dvs; OM det nu blir så. (Håller tummarna, jag är väldigt sugen på att ta tag i det där, inte minst för att vi möttes i ett par tankar där jag verkligen kände ett flow!). Då gick genast vardagarna bort. Men det är lugnt, för nätet finns ju oavsett vilken tid på dygnet som än passar mig, eller hur? Och såå stor kundkrets har jag inte i trakten runtomkring. De som åker en bit ringer ändå i förväg.

Då är det ju ett sidoprojekt som jag vill ro i land, som jag nu har en design för och en kontakt som nästan står startklar för att sätta igång och ett lass som står och väntar på mig, det är lite pengar som skall till, sen kan jag köra för fullt med den grejjen. Det ligger framför mig, och ganska nära dessutom. Men huuu vad plats det kommer att kräva! =)! Bakom kulisserna altså. Men vad fasen. Jag gör det i min egen takt.

Sen... min livsdröm har varit att resa med ett tivoli eller ett cirkus så länge jag minns.  Det tänker jag inte göra. Inte nu i varje fall, men... det finns ju en marknadskatalog!

Hm, den skall jag nog titta lite i.

MEN! Då sprack mina söndagar! Fast sommarhalvåret kanske det inte spelar någon roll?

Ni har väl redan förstått för länge sedan att jag är som mest på topp när jag får kasta mig ut i bilen mot okänt mål. Tänk om jag kunde beskriva den känslan och tänk om jag kunde få uppleva den lite oftare? Det vore inte dumt! 

Skall strax åka till lokalen och börja röja bak rejält. Har suttit och läst på lite extra på kassalagen men jag måste säga att den inte är enkel. Jag har då lånat ut min kassa, till bortbytingen i deras inledningsskede, åtminstone tills jag behöver den själv.

Skall man gå till historik så kommer såväl bortbytingen  tillika min egen butiksförsäljning, kommer att vardera verksamhet att understiga nivån för "obetydlig omfattning" men min tanke var att ändå komplettera den med kontrollenhet och programvara bara för att "vara på säkra sidan" (man vet ju aldrig, de kan ju gå skitbra för dem!) så att de i godan ro kunde registera kassan på skatteverket. Men det var ju inte lika enkelt som tänkt.

Jag har då lovat att låna ut kassan på obestämd tid -tills någon av oss flyttar ur lokalen eller jag behöver den själv, men med en öppettid i veckan kommer jag väl knappast dit, flyttar nog från lokalen långt före det skulle jag tro- men inser nu att jag i min tur får dubbla kostnader på kontrollenhet om jag först skall betala deras och sen byta ut den, när kassan skall omregistreras till mig igen på skatteverket, så att de kan förvara sin kontrollenhet under anfordrad lagstadgad tid efter att ha skaffat sig ett nytt kassasystem och börjat om på ny kula, och jag i min tur får då skaffa mig en ny kontrollenhet. Känns som lite överkurs, den är trots inte alls gratis, när nu verksamheterna var och en för sig, inte kan antas att komma upp i omfattningen heller, om man skall gå på 2008 års resultat samt vidare tänka in att det är nystart i helt ny lokal. All butiksförsäljning ar ju varit helt vilande under året... Med tanke på att ett helt nytt kassasystem understiger kostnaden av att komplettera upp min, så känns det inte alls särskilt attraktivt... när det nu inte ens behövs!

Jag tror att jag måste lämna problemet vidare, ta reda på vad kontrollboxen kostar utan programvara och så får de nog fundera över hur de vill göra. Antingen använda kassan som den är, jag skulle ju tro att det tar ett år för dem minst att komma upp över nivån för att behöva kontrollenhet, (kassan i sig är certifierad) eller om de hellre vill köpa en ny kassa från början eller bekosta sin egen kontrollenhet (dvs ej programvara, den finns ju kvar i kassan sen). Det känns mest rimligt, eller är jag helt ute och reser?

Öppningsdatum är satt till den 20 februari, kl 11,00 förrästen! Sen lutar det åt att jag bara har öppet söndagar, åtminstone om det går som jag tror igår när jag hade ett långt samtal med en verksamhetschef!

Jag vet ju inte vad han tänkte när han åkte. Men jag vet att det bara finns en sökande till en tjänst som bara finns i planritningen ännu, och att man råkar behöva en sådan, med ungefär exakt mitt kön och bakgrund... ibland är verkligheten fantastisk och sånt man inte ens kan föreställa sig klaffar! Jag blir mer och mer övertygad, det finns inga slumpar!

Men, vi har bestämt att jag skall dit nästa vecka på besök och för att prata vidare så tja. Det känns himla bra!

Svensk Handel/Dagens handel samarrangerar tävlingen "Retrail Awards" och man har nominerat Lollopard AB till Årets Butik 2010! Varmt grattis till er Anna och Valentina! Håller alla tummar och tycker förstås att ni vore värdiga vinnare!

Spana in deras affär!! Vill så gärna åka ner och se det irl, endera dagen är det jag som är där!! Mycket kul små detaljer.

Syns inte så bra på bilden men köpmansdisken består av olika rader målat och vintage tapeter. Den är så läcker och vilket pilljobb! Bakom disken en blå medaljong med lite rosa stick. Äsch, skall jag visa den?

 Nu har jag som vanligt dålig färgåtergivning,den är rent av denimblå, med små rosa stick i. Såå fin i verkligheten!

Och DET märks idag. Tänk att lite snö här nere på våra breddgrader kan ställa till så mycket probs i trafiken för oss alla överraskade trafikanter. Måste nog säga, en vinter som den här vet jag inte om jag någonsin har upplevt här nere i södern (halland), eller breddgraderna häromkring. Snö från december och in i februari utan att det slaskar på och tinar emellan måste vara ett otroligt väderrekord!

Hur som haver är det helt underbart, men det skall inte många centimeter till i kombination med blåst för att SMHI skall utfärda massa varningar och vägverket ber folk stanna hemma eller ta med reflexväst,skyffel och en termos med varm dryck om man vågar sig ut. Och faktum är att vi är otroligt sårbara här, minsta lilla och tidningar uteblir och vägplogning hinns inte med.

Jag blir alltid hiskeligt nervös när det varnas och är okontrollerbara väderförhållanden och sambon suckar och sänker sin i vanliga fall inte så höga intensitetsnivå ytterligare, och väser lätt mellan tänderna "ta det lugnt, det blir inga oväder här bara för att de går ut och varnar för det ändå".  Och han fick som vanligt rätt, snö javisst, blåst javisst, men inga snöstormar direkt... min tanke går förvisso till alla er som gav er ut i trafiken igår och som inte kunde stanna hemma i värmen där inget alls märktes om att det pågick något därute.

Vi kopplade av, och la oss relativt nästan tidigt i varje fall och hoppades nästan på oframkomliga vägar och inställda skolbussar så att vi med gott samvete kunde njuta av en snöledig dag; men tji fick vi.

05,00 kastade sig sambon i karetan på sin väg till jobbet i Ullared, och han kunde sedan ringa hem ca trettio minuter senare och meddela att det var bra framkomlighet och att vägröjningen var bra.

Stärkt av detta skulle jag köra barn till bussen. Vad händer? Jo, högen här hemma tog sig inte ens hela vägen som går utanför gårdsplan, (som inte var röjd).*svordom*. Efter mycket om och men och ett irriterat uppgivande och invändande till hemmets varma igen, så ringde gårdsägaren efter en stund. "Jag står här med traktorn, vill du ha hjälp?" Jatack. Ut igen och fram med bilen.

Men! Summasummarum.

Den bilen kör jag inte en meter idag. Ringde och frågade sambon om han kunde sluta tidigare, för att jag skall kunna åka in till stan på möte i eftermiddag. Säg vad man vill om en risig gammal volvokombi. Men den går baske mig fram ur och skur och tar sig fram i oländig terräng. Hoppas jag! För i eftermiddag är det jag som MÅSTE ge mig iväg...

Har då äntligen fått ut powerlistern som jag laddade upp häromdagen med knappar och dekorband.

Meeeh, jag måste ju byta traderanick inom kort.

Från bortbytingen@ till... vaddå?

Helt tom i skallen...

Har inte heller kommit på mitt optimala företagsnamn, inget alls som ramlar ner och slår mig i huvudet som det perfekta, inte så som bortbytingen gjorde...

Gittes kompott är mitt arbetsnamn... men något annat måste det väl ändå bli i sista ändan?

Men jag tror jag skall filosofera över detta en stund och tänka klart under kvällen. Skall ändå ingenannanstans -ser ut genom fönstret där snön yr.

Insåg igårkväll när det var dags att gå och lägga sig att jag aldrig mer behöver vika en endaste modern barnbody till och inte heller packa upp en endaste barngrunka som stått på hög och mycket annat som har känts som en kloss i min tanke.

Och? Men herregud, vad skall jag nu göra av min tid, och vad vill jag?

Tänk om jag skulle söka mig ett jobb? Faktiskt återgå till att utöva det jag älskar att göra, fast inte i en verksamhet som kollektivstraffar och maktutövar, utan som verkligen gör det de säger sig göra, motiverar och verkar aktivt för att vara ett instrument på vägen mot en hållbar framtid för individen? Åtminstone som vik eller deltid? Med mycket begränsad öppettid i verksamheten och jobb helgar och kvällar via nätet är det fullt möjligt och vore absolut något jag vill göra...

Så min sista fråga till sambon blev:

-Om jag börjar jobba igen, kan du lägga om dina arbetstider så att dina tider passar med fritids?

-Va? säger han. Var skulle du jobba? (Han tror inte jag menar allvar hör jag).

-Det vet jag inte än, men jag får väl göra mig tillgänglig som timvik någonstans.

-Det går väl att lösa, säger han, och jag hör återigen hur lite han tror på det, eller på det jag säger, och att han nog inte riktigt inser att det kommer at innebära att tider blir hans problem nu när det varit min uppgift sedan 2005. (sedan dess har jag pluggat eller haft eget där jag kunnat anpassa mina tider).

Jag avslutar med att förklara att han får inse att om jag går in på schema framöver så får han räkna med att jag är borta mer än jag är hemma och att han får styra upp en massa, åtminstone i perioder.

Han har absolut inga invändningar, men det är väl klart att man inte har invändningar när det gäller något man inte riktigt tror på? Eller hur?

Men sagt och gjort, jag letade under förmiddagen upp ett par behandlingshem i närområdet, dock inte sis-instituioner (jag har tidigare jobbat under sis och även de tidigare huvudmännen/örgryte samt göteborgs kommun/ före sis övertagelse av huvudmannaskap).

Skickar iväg två mail nu under förmiddagen om att jag är tillgänglig för timvik alt deltid, det sista stället är jag riktigt riktigt riktigt nyfiken på.

Så nyfiken att jag skriver ett tämligen utförligt mail till dem, där jag ger dem minst fem goda anledningar till att slänga mitt mail direkt i papperskorgen. (jag föredrar brutal ärlighet, speciellt när jag söker jobb). 

Några minuter senare mottager jag svar via mail med ett förslag om tid för en träff.  Fortsättning följer förhoppningsvis. Men det skulle i så fall innebära att jag framöver är företagare på deltid.

Tja, då har jag besökt lagret med "samlarens" kläder och det var en upplevelse för sig. En mycket blandad sådan...

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, men hade jag kastat mig i bilen för att sträckköra 40-50 mil med hyrd större bil eller släp, så hade jag nog blivit riktigt aggressiv i sista ändan tror jag. Nu kunde jag i efterhand mest sucka för mig själv och försöka uppskatta det jag åtminstone fick med mig som resultat av helgens tripp.

Jag brukar inte lämna ut folk och scenarior som ren princip, men jag skall ändå återge lite av det jag upplevde eftersom jag inte tycker att jag blev riktigt korrekt bemött. Mest som en såndär; "aja-sådär-gör-man-inte". Eller: "Håll i dina hästar nästa gång, Gitte, det är nog inte som det låter?"

Jag har full förståelse för att man säljer sådant man inte vet vad det är. Det är helt okej! Det är en risk man tar när man åker iväg, att det kan vara bra, eller det kan vara mindre bra, eller det kan vara kattskit. Därför är det exempelvis jättebra att få bilder i förväg så man kan avgöra lite grann, att jo, det där vill jag se i verkligheten, eller det där vill jag inte se i verkligheten. Men då gäller det att bilderna är korrekta. Och att svaret man får på frågan "finns allt som syns på bild kvar?" också är korrekt, eller hur?

Jag visste att han ville av med plagg i parti.

Helst 250 plagg, men kunde tänka sig att dela upp på mindre partier om 100 plagg.

Det var plagg från klädpartier, och en del inhandlat secondhand.

Från en samlare.

Alla storlekar.

Jag är säker på att han nämnde ordet "släkting". Inte kan jag väl ha hört så fel?

Jag bedömde bilderna och tja. Det fanns mycket kul på den ena. Som jag verkligen ville se i verkligheten. Och massor som jag i förväg hade bestämt mig för.

Allt skulle vara fräscht och i bra skick.

Vädret och osäkerheten kring det samma hindrade mig att boka bil eller släp, men jag ville inte försitta chansen då jag visste att de skulle gå ut med annons inom kort. Så lite bråttom blev det, för jag förstod förstås att just de klänningarna (10-20tal) som fanns på bild,(samt en speciell kappa) skulle komma att plockas först. Och jag visste också att det bara var bilder på ett litet urval. Och att man var tvungen att blanda sitt köp för att angivet pris skulle gälla för 100 plagg och uppåt. Men det var ju inga problem, jag fyller gärna upp inför butiksstart så det passade mig ypperligt.

Det var vad jag visste när jag hastbestämde mig för en åktur, att det blev ett helgevent handlar om att mina lagade glasögon är lite lite instabila i förhållande till min astigmatism -märks mest när jag har kört långt och blir trött i ögonen- och som sagt vägförhållandena som råder just nu. Att stanna till på natten hos svärfar, åka på förmiddagen och kika på lagret, göra en ök (och betala för mig) samt ta med ett urval den här gången samt att packa för kommande tripp, och sen hämta familjen hos svärfar var planen. Den hade nog hållt. OM bilderna hade stämt. OM skicket på plaggen hade stämt. Och OM det hade gått att se något där överhuvudtaget.

Det var ett källarförråd, och det var trångt, trångt, trångt upphängt och mörkt. Jag fick slå mig fram mellan plaggen och det gick inte att se. Hittade bland annat en brun kappa som visade sig vara knallila när jag tog fram den mot mitten där det gick att se något... Men det allra tråkigaste var nog att inte en endaste av klänningarna som jag hade sett på bild, i glada färger, 60-70-talsmönster och liknande fanns kvar?

Ingen hade plockat?

Nej, ingen utom hans döttrar och barnbarn som hade tagit sig ett 10-20-tal klänningar var. Tyvärr efter att de hade tagit bild. Så det som fanns kvar var liksom inget alls att hurra för. Och fräscht? Tja, kanske för tjugo år sedan, innan det hamnade på dåligt lager... i en källare. Fläckfria plagg, javisst, men damm och fläskänger och fukt hade gjort sitt. Och som sagt, väldigt mycket av det som var kvar var senare åttiotal eller nittiotal och mörkt och murrigt och nej, inget för mig. Hittade ett par superfina klänningar i mönsterstickad ull (maskinstickade). Drog ut dem. Synade lite. och jodå, malen (eller pälsängern) hade gjort sitt...

Inte ett plagg hade gått att bara lyfta ner från galgen utan att syna mycket väl, skicka på kemtvätt, eller tvätta för hand och stryka... inte ens röda korset hade tagit i hel del utav det med tång. Olika storlekar? Ja, om 36 och 170cl anses vara olika storlekar så var det olika storlekar. Och sen kröp det fram att han var fastighetsägare och att kläderna tillhörde en kvinna som hade fått en hyresskuld och man hade behållt kläderna och skulle sälja dem och hade drömmen om att hitta någon som tog alltihop till per-plagg-prism man hade ju räknat antalet plagg och insett att man villa ha si och så mycket per plagg... jo du. Det hade blivit dyra plagg. Det mesta behöver gå till återvinningen direkt liksom.

Jag försökte förklara för honom att det nog blir svårt att hitta någon som vill betala så mycket per plagg när lagret var i så dåligt skick och varje plagg måste synas och göras iordning och läggas många timmar på. Han förstod däremot att det tog lång tid för mig att titta när jag skulle kika på varje plagg och förstod inte alls varför jag inte bara slog till och började packa kläder från första ställningen och packade mig bak... så ni förstår att det inte var lyckat?

Så när det sen visade sig att jag omöjligt den här dagen kan hitta varken 250 eller ens 100 plagg värda att lägga varken tid eller pengar på, så gällde inte heller priset som hade nämnts innan. Utan nu höjde han styckpriset markant. Varpå jag genast hängde tillbaka åtminstone minst tio klänningar som plötsligt var jäkligt dyra, eftersom de inte var något märkvärdigare, osäkert om jag ens kunde sälja dem själv för priset de nu kostade.

En stund övervägde jag att åka därifrån tomhänt, men då jag fick en stund för mig själv i lagret så kunde jag koppla av lite irritation och se mig om på golvet. Där det stod massor av kartonger och säckar huller om buller.  Började kika i dem. Där låg i ett hörn massor av skor och stövlar. Lådevis med stövlar. Alla i storlek 3½ eller 36 och 36,5 vad jag kunde se i hasten.

Men sååå fina stövlar.

Slängda huller om buller.

Utan ordning.

Vikta och pressade, helt fel förvaring.

En del så vackra med helt totalförstörda bakläster.

Vikta stövelskaft.

Flera lådor fantastiska skor. Rosa, vita, cerise, mintgröna, ja allt. En del med riktigt riktigt gamla kullens skor-prislappen på.

Jag tog tag i en supersöt 60-tals sko.

Knak sa det i lacken. Nästan bara jag tog in den. Jag förstod att ingen räddning fanns.

Jag blev så ledsen så ledsen när jag såg förfallet.

Det var inte roligt. (Rent hus, var är ni??).

Men jag släppte allt vad skor hette med limsläppta foder, läster och sulor. Ni vet torra så det krullar sig. Det skulle smaka mer än gav att försöka rädda dem tror jag... jag hade kanske kunnat vaska fram ett par här och där... men jag gav mig på stövlarna istället.

Helt underbara stövlar, bara skickade på hög.

En del såå fina stövlar dömde jag ut från att någonsin gå att göra något med (inte dem på bild, de finns kvar i lagret).

Började det stora sorteringsjobbet och gick igenom lådorna om och om igen, det fanns så många par svarta med bara få detaljer som skiljde och det var svårt i mörkret.

(en overknee eller hög kragstövel)

Att stoppa händerna i gamla stövlar är inget kul för en gammal spindelfobiker som jag. Men ett nödvändigt ont. Tänk vad man kan trotsa mycket rädslor när man bara är tillräckligt motiverad. Att känna invertes på var och en var tvunget, att klämma här och där och att lukta sig fram. Är den okej? Går den att rädda?

Tre kartonger stövlar fick jag med mig, som skall lämnas till skomakare för bedömning och iordningställande. Tror att jag har ratat alla med torrt och dött läder eller mocca, och alla med klämda bakläster men jag vill ha en yrkesmans bedömning på dem var och en innan jag går vidare i min sortering. Hade egentligen velat haft med mig alla skor och stövlar men inte till det styckpriset, men jag sörjer alla som blev kvar på plats måste jag säga... funderar på om jag skulle ge ett bud på samtliga som finns kvar, men jag väntar nog tills jag fått dessa som var i bäst skick bedömda. Kanske gör frisk luft och lite uppborstning och puts och så vidare underverk med dem. Vi får se....

Sammantaget fick jag i varje fall en känsla av att jag just gått igenom någons tragik. Och det känns aldrig bra att göra det.

Och samtidigt skall jag vara ÄNNU tydligare nästa gång jag åker iväg på något och nästa gång jag blir utsatt för en ren och skär osanning om ett lager, när bilder inte stämmer med det som finns etc, så vill jag baske mig ha ersättning för mina utlägg när jag åker förgäves... frågan är om man har rätt att begära detta, men försöka duger.

Jag begär altså inte att man skall kunna eller veta något om det man säljer. Men jag tycker att jag har rätt att begära att det mesta av den information man ger är någotsånär korrekt. Eller är jag helt ute och seglar??