Idag har jag egentligen ett ganska späckat schema. Fast det börjar först vid 11-snåret så just nu sitter jag lite fram och tillbaka, vad är det lönt att börja på? Borde leta upp lite klänningar och gå igenom, har ju några fanstastiskt fina som ligger. Exempelvis den här:

En snuskigt snygg hippieklänning, vintage från Hennes och mauritz. Bohem så det skiker om det. Hade den bara varit tillräckligt stor så hade den onekligen aldrig åkt ut till försäljning, helt klart. Och sen är det en batik-klänning från sextiotalet mer a la skurrock som jag tänker på, men det finns fler.

Kläder är roligt att hålla på med. Men ofantligt tidskrävande när det skall upp på nätet. Det är liksom inte bara att galga upp och hoppas att rätt person kommer förbi och vill prova, utan de skall först synas med lupp, sannolikhetsbedömas - är det värt jobbet, är den tillräckligt intressant?, och sedan skall mått tas på olika håll. Att bara ange storlek håller liksom inte, då storlekar förr inte är vad de är idag. Så hittar du en klänning storlek 38 på nätet från 60-70-talet så tro inte att den riktigt stämmer med 38 som du hittar i affärerna idag. Samtidigt skall man inte heller helt glömma att kläder satt snävare före åttiotalet än de gör idag.

När det väl är mätt, så skall man försöka tänka ut; hur får jag en tillräckligt bra bild? Är ljuset rätt? Om man nu är fotoanalfabet som jag, så finns det liksom inte i skallen att man kan ställa upp duk och lampor och sånt, för jag vet ändå inte vart eller hur. Och inte har jag rätt grejjer. Har inte ens en tillräckligt bra kamera- egentligen, för att göra något rättvisa. Så man får testa sig fram. Har jag gott om tid så åker en provdocka fram, annars hoppas jag ibland att den på galge kan ge en viss hint om sanningen i alla fall. Att jag inte kan fota i lokalen har jag börjat lära mig. Där blir allting för gult och inga färger liknar sig själv. Så det går bort. Tyvärr är det där mina dockor står. Ibland blir det bäst ute. Ibland åker dockan med hem, men det kräver viss planering och mental förberedelse. Som ett brev på posten kommer nämligen sambon oftast hem när jag förbereder mig som bäst -ett event som tar sin lilla tid.

-"Men vad fasen, varför har du tagit hem den? Du har ju en lokal för tusan!" Sen går han in i sovrummet och stänger in sig under tiden jag occuperar vårt kök, det är där jag helst jobbar, och trivs bäst och det är också där jag för närvarande kommer åt min dator.

Det sista är absolut något som kräver stor mental förberedelse. Jag måste nämligen peppa mig själv tillräckligt för att orka ta den kommentaren utan att gå i dialog. Får den bara rinna av mig, som om jag inte hörde den, så tar den inte mer energi än att han får uttrycka sitt missnöje, med all rätta. Men minsta lilla svar från mig ger upphov till att jag snart har förlorat slaget, för jag vet ju egentligen att han har rätt, och Pyrrhussegrar skall man akta sig för om man kan. Jag HAR en lokal för sånt, istället för att belasta vårt hem. Inte kan väl jag hjälpa att jag hellre sitter här, under min korkek och luktar på blommorna??

Men jag har nog snart mobiliserat tillräckligt med pansarstyrkor för att ta det nederlaget. Frågan är bara om jag skall nöja mig med två klänningar som jag själv tycker extra mycket om eller om jag skall vittja ett par klädlådor till? Får se hur det blir med det, för när jag rotar i magasinet hittar jag liksom vad jag hittar och jag har mycket på gång som skall tömmas ur. Ändan ur vagnen gäller framöver.

Bortsett från det, så har jag skaffat symaskin för ett tag sedan, och den är inte ordenligt testad ännu.

Och jag har ett par kartonger med skurna småbitar i alla dess färger.
Och nu har jag hittat de uppslag i form av patchworkinspiration jag söker. Måste tipsa om ett par böcker:

Kreativa lappidéer av Lise Bergene från Berghs förlag, 2001.

Jag är otroligt svag för starka färgkaskader kombinerat med svart...
  

This is really me... superläckert! Har ett fantastiskt romskt tyg liggande i svart med gulddekor, liggande som jag faktiskt har drömt om att göra något riktigt riktigt extravagant utav... Det tyget fick jag av min avlidna farmor en gång i tiden första gången jag träffade henne, men då kjolar och blusar inte riktigt är min grej har det legat helt obrukat. Det är ett väldigt tungt tyg med massor av fallkapacitet. Undrar sa en flundra.... hm.

Fast det här är också roligt.... Glädje på kvadratyta milt sagt.

Sen kikar jag lite extra i den här också:

Bandbroderi på Patchwork, Ann E Baird, Ea Fisker och Jette Höjgaard, Utgiven på svenska av Richters förlag, 2004.

Jag lade ner ett jäkla jobb på ett par jeans en gång. Med olika broderityper och sömmar och testobjekt och liknande, som jag hittade i broderiboken, skall visa den en annan dag för det har varit min absoluta favoritbok genom tiderna. Köpte den i mitten på åttiotalet och om jag någonsin hamnar i situationen att bara få bevara en enda bok i min bokhylla så blir det absolut den. Men nu var det Bandbroder jag skulle prata om.

När jag ser bilden ovan blir jag nästan sugen på att göra mig ett par jeans till... ärligt talat.

Ett sånt här arbete ovan, kan jag tänka mig på en bakficka.

Rosettmetoden är helt jäkla fanastisk. Med små pärlor. Hm, man behöver ju inte göra det som en rosett...

Fasen vad vackert det är. Håller du inte med?

Ps. Missa nu inte min utlottning som du hittar under augusti.

Tror man kan göra massa kul med det här paketet: Inlägget hittar du HÄR.