Alla inlägg den 7 november 2013

Av Gitte - 7 november 2013 11:42

  

Trigeminusneuralgi ger tillvaron en ganska stor osäkerhet. De första åren kunde huggen slå till precis när som helst, och jag kände absolut inte att jag vågade mig på att skaffa mig en hund efter att de två gamla gått bort. Hero och svärfars hund som vi ärvde efter honom gick med ungefär ett års mellanrum under tiden jag var som mest instabil.

Men långsamt blev jag stabilare, och huggen avtog och lämnade istället efter sig en tandläkarkänsla i ena ansiktshalvan som går att leva med på ett helt nytt sätt. Det var ungefär då jag började jobba halvtid. Sambon tyckte nog att det var skönt att vara hundfria efter ett långt hundliv, han hade haft hund sedan nittiotalet någon gång och jag själv sedan mitten av åttiotalet, och att resa är ju något som hör tillvaron till.... Men. Vet ni hur tyst och tomt det är på vänstersidan när ingen går där efter mer än tjugofem års hundhållning? Vet ni hur onödigt det är att damsuga när det inte yr några hundtussar på golvet? Vet ni hur det är att behöva plocka upp tappad mat efter barnbarnet och att det inte städas av sig självt? Och nej. Till sist efter en veckas viste hos Titti (som jag besökt varje år i många år utan att fastna för någon av de söta valparna) så fanns han där...

 

Han med stort H som envisades med att antingen ligga bakom ryggen på mig eller följa med på dass. Han var lite avvikande i flocken... lugn. Var liksom flockens dagispersonal, och när jag såg honom interagera med de små sexveckorsvalparna så fick jag ett veck i pannan. Det här var absolut en hund som aldrig någonsin kommer att välta ett barn... Så när ett par dagar gått och Titti sa att det kommer en valpköpare och tittar på honom nästa vecka som skulle ha en terapihund... (han var 6 mån vid tillfället) så insåg jag att NEJ! Atle skall INTE följa med någon annan än mig hem.
Och så blev det. Nu hade jag hund igen, och det var kring midsommar.
Och jag var då helt plötsligt Welsh springer spaniel-matte. Huvva. En jakthund? Inte alls min ras men individen Atle var absolut min hund.

Någon månad senare blev jag taggad av en väninna till mig i en omplaceringsgrupp på facebook.
-Gitte, har du sett den här?? En laekenois.
 
Men hon fanns i Sundsvall... inte nästgårds precis.
Jag kunde inte låta bli att skicka ett pm.
Hm, jag har ju en hund men.. altså... vi har haft tre hundar i många år tidigare.... på många sätt är hundar som barn, har du ett har du massor av jobb, har du två så underlättar det mer än det belastar. (Även om det givetvis fortfarande är massor av jobb med två hundar också...).

Jag gillade det jag läste. Men Sundsvall kändes som en helt evighet bort... andra sidan jordklotet ungefär.
Hur löser man transporten? Vi hade ju kört där någon månad tidigare så jag visste exakt hur långt det var i kroppssmärta att köra dit... och med bara en bil i familjen så gick det inte bara att kasta sig iväg när det inte är semestertid.
Så hon låg kvar i gruppen för omplacering för rätt person.
Och låg kvar.
Och låg kvar.
Och låg kvar...
till sist blev det lite mer akut med omplaceringen och jag skrek ut att kan jag bara lösa transporten så är jag intresserad.
Och det borde jag nog uttalat med en gång, för strax kom en plan. Och med hjälp av uppfödaren och ägaren och möte på vägen så kom hon äntligen hit för drygt en månad sedan.

Så nu har vi två hundar och jag tycker att det är helt underbart.
Just nu när jag skriver ligger en i soffan vid mina fötter, den andra i fåtöljen jämte mig. På nätterna har jag en bredvid sidändan av sängen och en vid fotändan. På toa får jag nästan tränga mig in om jag vill gå in ensam, annars har jag en framför mig på golvet och en antingen precis utanför eller mitt i dörröppningen.

De kompenserar varandra rätt bra och är världens bundisar. Atle följer Mizzys minsta uppmärksamhet och skall helst nosa på samma tuva om hon visar minsta lilla intresse. Leks gör det en hel del, och ibland skulle man kunna tro att gammaldamen är den unga av de tu. Atle är dumpfkoffen i familjen, om jag får säga så, hon lurar honom gång på gång. (Sorry ni som tycker att WSS är så intelligenta, deras charm ligger nog mest i deras.... naivitet och bristande tankeförmåga) Atle den tröga. Den som springer från sida till sida i kopplet och som inte alls har koll på någonting. Tack och lov smittar beteende neråt så han har börjat lyfta nosen från backen när vi går.
Mizzy är den vaktiga och den försvarsinriktade. Men Atle tar efter så gott det går. "Åh, Mizzy blåser upp sig och skäller, jag måste göra likadant, hur gör hon nu?" Och när han är uppe i varv har Mizzy för länge sedan varvat ner och Atle har inte en susning om vad det var som drog igång beteendet från början.

Atle är emellertid på en del plan, den stabila av dem. Han hör nog inte ens skotten varken från skytteföreningen (vars skott hörs hit när vinden ligger på från havet) eller älgjägarna till skogs. Därför blir det ingen större reaktion för Mizzy heller, om han är med. Hon har en något instabil för att inte säga någon nervös tendens (vilket trist nog inte är helt ovanligt bland belgiska vallhundar). Reagerar ganska lätt och på allt som rör sig. Vaktar, morrar och skäller. Hennes osäkerhet triggas igång ganska lätt i synnerhet om det är mörkt ute, och det blir en något olycklig krock att hon både har skärpa och hög försvarskapacitet upptill. Men här hämtar hon en hel del av Atle när det gäller avreaktion trots allt. Så de två de tar och de ger varandra och det är helt underbart härligt att få vara deras matte och att få gå vid deras sida.

Själv har jag förändrat min attityd till att röra på mig igen, så det är verkligen Win-Win. Från att tycka och sucka att det är långt till affären för att posta eller lagret för att hämta något så har jag börjat känna att det är skönt att komma hem efter en promenad. Jag går inte promenader utan hund, finns inget gott nog skäl att gå ut utan hund. Det är både kallt och vått och blåsigt och soligt och för varmt och ... jag har tusen ursäkter som håller hela året. Men en hund (eller två) tvingar ut mig varje dag och det finns ingen pardon och när det inte finns några pardoner så är det till och med både roligt och skönt. Faktiskt redan efter några månader så skönt att vågen pekar på -12 kg utan minsta lilla förändring mer än just det där... att inte låta bli att gå ut. Och DET är evinnerligt skönt efter alla de kilon jag drog på mig under det året min trigeminusneuralgi var som aktivast.

Så nu ser jag fram emot många många många hundpussar, kloklippningar, höst och vinterpromenader och en ljuvlig vår och jag tänker bara njuta av det faktumet att jag numera inte bara har fyra tassar på min vänstra sida utan dessutom lika många på min högra (eftersom vardera hund behöver en frisk och stark armstyrka lite då och då. Här krävs en del träning kan jag säga, för det finns en hel del ovett i båda två när det kommer till kritan som måste jobbas bort... men det är ju det som är en del av tjusningen med att ha hund).

ANNONS

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se