Har skickat en liten hälsning medett traderaerbjudande nu under midsommarhelgen.

Får du inte mitt nyhetsmail så sätt upp dig här, så får även du ta del av det.

Prenumerera på nyhetsbrevet

   Köpte mig en "burk" för ett tag sedan. Eller burk och burk, kanske är det en kruka, trots att den har lite märkligt mått, den är lite för hög för att kännas som en blomkruka. Men det lutar åt att det är det den får tjänstgöra som hos mig. Har redan pennburkar så det räcker och blir över för att uttrycka det millt.... alla burkar som inte funkar till något annat som jag faller för eller inte kan göra mig av med, blir pennburkar. Som ständigt står tomma för pennorna ligger överallt utom där de skall...

Men se dekoren:

Undertill finns en krumelur. Men inte är väl det en signatur av något slag utan mest en ... dutt?

Ugglan går tack och lov att vända mot fönstret, så jag slipper se den. Eller dess blick. Jag har något personligt mot uggleblickar skulle jag tro...

Gick upp i morse. Då en ledsen lilleman inte kunde sova utan Hero vid sin fotända fick han sova hos mamma och pappa inatt. Det var trångt, kan jag säga. Han börjar bli stor och när han ligger åt fel håll, tar upp hela min fotända och ger mig ett trekvartshörn så känns det i hela kroppen. Och inte vågar man röra sig heller. Och trångt och varmt. När jag väl vecklat ut mina leder gick jag ut i hallen. Som jag nog inte visat bild på efter tapetseringen då det blev klart under tiden jag har haft bild- och datorproblem.

Den här tapeten blev det. Bättre bild kommer så småningom.

Och nej, vi har inte gett oss på furudörrarna, trots att rästen i hallen är mörkbrunt, tror att det hade varit snyggare med brunt eller varför inte vitt men samtidigt vänder jag mig lite emot att allt åttiotalsfuru helt ratas och målas över och hamnar i ett "världens fulaste hem-program". Vi är snart där, där det står som nummer ett på vår önskelista men då har vi shabbat till allt så inget finns kvar... nåja, det var inte det jag skulle gå in på nu.

Jag mitt nöt, förväntade mig ett kedjerassel (då han alltid har sitt halsband på) och fyra snabba lätta tassar, när jag öppnade sovrumsdörren.

Jag saknade det ljudet och tystnaden skar i mina öron.

Bella sover, hon kommer väl inte för att någon råkar gå upp och låta lite.

Han borde varit snett bakom mig ända fram till kaffebryggaren. Återigen var tystnaden påtagligt märkbar och högljudd. Det var bara mina egna steg jag hörde. De som vanligtvis dränks av en otålig hund som vill göra morgontoalett. Att jag sätter på kaffet är signalen på att dörren snart skall öppnas.

Ingen trängde vid dörren. Ingen buffade otåligt för att komma ut. Ingen lyssnade när jag säger "stanna här" dvs, efter att jag satt mig på trappen. Den som inte skall gå ur synhåll. Synhållet innehöll ett ingenting som inte rörde sig. Ingen följde med in. Ingen väntade på att jag skulle klä på mig, fylla på matskålen, eller ta tag i kopplet för att kanske ta en sväng, eller för att hänga med för att hämta tidningen.

Bella har fortfarande inte vaknat till liv när jag kommer in, eller så skiter hon i vilket, kanske var hon ute vid fem med sambon och trynar gott. Eller är inte nödig. Eller så ligger hon och biter i ett täcke. Just nu är vi glada för att ha henne. Hon gjorde allt för att trösta oss igår. Speciellt sambon. Som är den som tar det absolut hårdast. Och sonen. Jag är nog väldigt logisk samtidigt som jag förstås sörjer. Håller det liiite ifrån mig, i den mån jag kan.  

Idag skall vi damsuga upp rästerna efter Heros hundhår. Jag kommer aldrig mer gnälla för att han fäller trots att han inte borde fälla och för att de förstör rasen med att blanda in massa malinois-gener. Som blir snipig, nervös och börjar fälla och inte får massa krull och lockar på öronen och i ansiktet och att... Det här är min vanliga ramsa för att han sprider massa ludd omkring sig. Figge fällde minsann bara underull. Men Hero, minsann, till och med tappar sina få ynka fjuttiga sträva lockiga pälsdelar. Och aldrig blev han fullpälsad som min gamla hund. Inga tofsar på öronen eller lockar i ansiktet...

Sånt där som irriterade mig i vanliga fall men som jag kommer att sörja med saknad framöver. Hero var inte Figge. Men Hero var trots allt Hero. Och jag kommer sakna honom som han var.

När damsugarn har gått sin sväng så är han borta. För gott. Kanske hittar vi ett kvarvarande pälsstrå framöver. Här och där i någon låda vi inte tömt eller ett plagg där det sitter kvar. Men för varje strå som städas upp försvinner han lite till och lite till och lite till ur hemmet. Men kvar kommer han att bo i minnet och hjärtat. Lillebror kommer att bevara hans halsband och hålla det högt. Liksom Benny gjorde med Figges.

"Nu har vi ingen hund" sa vi igår. Fast att vi har Bella. Men sorry. Hon är en clown, en pajas, en lurifax, en Jack russel Terrier. Dvs, ingen hund...

"Aldrig mer lakke" har jag sagt tidigare. Inte efter Hero.

Sen insåg jag igår att det här skulle bli första natten sedan våren 1992, då jag hade sett en annons i tidningen "bortskänkes Belgisk Vallhund, 500:-". Jag hade ringt på den direkt. Men tyvärr, han var borttingad redan och skulle ut på prov, de hade bestämt sig osett.

"Känner du till Belgiska vallhundar" frågade hon. Nej, det gjorde jag inte. Visste bara hur en tervueren såg ut. Och det här var den sträva varianten, sa hon. 

Att vi skulle ha hund hade vi redan bestämt, så därför ringde jag ju av ren nyfikenhet när jag såg annonsen.

Men det var ju synd att den var borta och ute på prov och att vi inte kunde åka titta, jönköpings län var ju inte så långt bort. "Men ta gärna mitt nummer om något händer på vägen" sa jag.

Redan efter ett par dagar ringde hon.

"Han funkade inte på det andra stället, vill ni komma och titta på honom?". Vi kastade oss i bilen. Den dåvarande sambon och de två små barnen, alla åkte med.

När vi kom fram fick vi se en hund på håll i en hundgård. Det var det fulaste jag hade sett. Jag lovar! Han var så ful att han var söt. Och jag bokstavligt talat gapskrattade högt av hans uppsyn. Han svarade direkt på mina signaler, blev studsig och glad och positiv och hoppig och ville ut och hälsa och när hundgårdsdörren öppnades, överföll han mig med pussar och hälsningar och yl och gnäll och hopp och studs, och jag skrattade ännu mer och tyckte att han var bedårande ful och insåg där och då att jag var kär, desto mer jag stissade igång, blev han bara vildare och gladare och skall högt, tog en vända kring barnen och deras far och tog sig en provslick av oss alla, och han godtog villigt att ungarna la armarna om hans hals när han hoppade upp på dem och skulle hälsa, och det var som om vi alla kännt varandra i hundra år och återsågs efter lång tids separation.

Jag kände mig säker redan då. HAN SKALL MED HEM.

"Men vad konstigt han uppför sig, sa ägaren. Sådär brukar han inte göra. Han är reserverad, och gillar inte främmat folk, sådär tillgänglig är han absolut inte i vanliga fall, vänta dig inte det". Strax följde han med i bilen. Jag hade lämnat en femhundring och han var därmed vår, och hos oss skulle han stanna. Så blev det.

Det var helt enkelt en ömsesidig kärlek från första ögonkastet och sen var jag fast för den här underbara rasen som ger hela sin själ för sin ägare. Och det är inte vilken själ som helst, utan det är en BELGAR-själ. Det går inte av för hackor.

Och ändå har jag upprepat för mitt inre gång på gång.

"Aldrig mer lakke. Aldrig mer lakke".

Igår kände jag absolut att det var dumt tänkt.

"Vi skall inte ha någon mer hund" sa vi först igår.

Vi började tala om de tre vi har fått ta bort tillsammans. Jag hade ju en och han hade en och sen skaffade vi en gemensamt. Vår lilla Hero. Som iofs mest var sambons. Men som var vår allas.

"Vi skall inte ha någon mer hund" kändes plötstligt så hårt.

"Vi skall inte ha någon mer hund på ett tag" blev det sen.

Även det kändes så fel.

Och vi enades till sist om att;

"Vi skall inte ha någon mer hund just nu".

Det kändes mer lagom.

Och jag uttalade strax:

"skall jag ha hund igen så skall jag ha något liknande".

hm, det kanske går att hitta bevarade gamla linjer utan dessa tunna nerviga instabila inslagen i aveln.

Annars finns det trots allt en holländsk sträv variant. Den har jag aldrig undersökt.

Men att det blir en schäfervariant, vare sig den blir tysk, belgisk eller holländsk, det kan jag nog ge mig attans på.

OM vi skaffar hund igen.

Fast nästa gång är det JAG som väljer individ.

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Författare okänd...

Ut på ängen och lek med Figge och Sulla nu. Hopp och lek. Inga fler kommandon kommer nu.

Du fattas oss.

Vila i frid.

Så då har jag varit på loppis i långås Centrum (fd dans intim). Det är alltid lika roligt att träffa säljarna och prata om veckan som varit och få höra massa nytt. Men för tusan, vart var allt folk idag? Det var knappt en kotte som kom, och det är ju absolut supertrist. Men nåja, nästa söndag, samma plats samma tid. Och efter midsommar späs det på med en kväll i veckan dessutom. Måste gå att få dit såväl mer folk som säljare vad det lider. Det hade varit så jäkla kul om vi kunde fylla ytan till bredden med säljare och bord. Det finns plats att fylla ut, så vare sig du är proffs eller bara vill tömma källaren/förrådet så kom! Om inte annat så innebär fler säljare fler besökare och vi har roligt ihop vi som är där!

Idag hade jag dock åkt hemifrån och dyrt och heligt lovat mig själv att inte handla, om inte det gick med plus. Det gjorde det inte. Men okej, ett par grunkor ligger i väntan på mig till nästa vecka, då jag hoppas att jag är bättre stadd vid kassan. Ex nya (gamla i originalförpackning) spislock i röd glänsande metall med prägling, a la äkta femtio-sextiotal. Skitfina. Står sig till mitt svartvitrutiga golv och kommande tapet. Mumma! Sen en låda silkesstrumpor med söm. Storlek nio vill jag minnas. Dem kunde jag ju inte heller låta passera. Men som sagt, det är nästa veckas event. Och jag vet att några av de grunkor jag gärna hade tagit med mig idag är kvar efter dagen.... såååå.... hm. Vi får se om jag fortfarande är lika hång på det nästa veckan. Men jag skall här nedan visa en del utav det...

Hos Birgit hade jag kunnat ruinera mig helt. Finns massor jag har spetsat in mig på... Se själv. Kommer ni ihåg handlarn jag berättade hade en "brudkista" förrästen? Det här ståndet är hennes.

Ett par grunkor är väl värda att spana in lite extra....hm, under telefonbordet (som också är till salu) står det två vaser som jag spanar för fullt....Sambon som hellre ville ha hennes iittala snapsglas tycker förstås att vi har vaser så det räcker. Det har vi. Fler än vi vill ha. Men vi har ju inte just de där två...

Och här... hm, nu är jag tyst.

Den här var det lite retligt att lämna kvar. 50:-. Men jag behöver den inte... har ingen bra plats heller. Men söt är den.  

Eftersom jag köpte en "kristallkula" förra veckan eller om det var förrförra, så är den inte kvar. Men jag ser EN lampa till som inte hade gjort ont...

Dessa två bilder får tala för sig själv...

Så även den här...

Hm. Okejdå. Är de inte bara för jädrans fina?

Och de här är inte dumma...

eller...

eller...

Jag gillar helt klart hennes urval!

Nåja, finns det mer kul! Absolut, det finns det.

Domino-askfatet har tyvär en lagning under, som iofs inte syns men lite synd är det. Mycket synd.  

En Elva brödrost. Hur charmig som helst...

Flaskor?

Hm, var tvungen att gräva fram en som jag fastnade lite extra för...

En mycket trevlig liten flaska måste jag säga...

Även större flaskor finns förstås.

Nu följer en bildkavalkad. Se själva.

Ett gott tips skall du få om du svänger förbi. Glöm inte att kika under borden bland Bengts grejjer. Där hittade jag bland annat de här:

Sen hittar man förstås även mitt sortiment. Har med mig:

Lite tapeter förstås. Och

lite vykort, stålspetsar och knappar förstås.

Så se till att få ändan ur vagnen nästa söndag mellan 11-15, och kom förbi hos oss innan du åker på Loppis i Tvååker. För den missar du förstås INTE om du rör dig i faggorna här en söndag. (14-16). Skulle vilja påstå att den är en av de bästa idrotts-klubbs-loppisarna som existerar på västkusten.... så den måste besökas!

Förra veckan så hade vi löst problemet med usb-port på datorn. Mitt kamerabatteri var urladdat så jag letade febrilt efter laddare och sen sätter jag batteriet på laddning i köket precis vid fönstret. Laddaren får ligga på fönsterkarmen under tiden. Rakt ovanför hundarnas vattenskål.

Ni anar? Jodå, självklart. När jag stressar iväg för att ställa mig på loppis, så river jag med mig batteriet lite hastigt, vill ju ta bilder. Men jag missar visst att hålla om det ordentligt för batteriet halkar ur handen och rätt ner i.... hundarnas vattenskål.

Suck.

Trött.

Typiskt.

Det torkas förstås hastigt av och sen får det ligga på tork.

Om en liten stund skall jag testa batteriet så fort livsandarna vaknar till liv igen. (inte efter natten utan dessa sista dryga dagar).

Håll tummarna för mig!

Ha en god dag. Jag har massor på agendan, allt annat än att koncentrera mig på bröllop förstås. Vill inte se eländet och ens en milimeter tänka tanken vad det kostar statskassan.

Tycker inte att det är rätt att staten skall bekosta bröllopet för redan förmögna personer. Sorry.

De senaste dagarna blev jag nog tio år äldre över en natt och samtidigt kapade jag fullständigt allt vad känslor heter, utöver ilska. Och så kopplade jag på min autopilot som fick göra allt grovjobb åt mig på ren rutin.

Det började när nästyngsta sonen, -13 år- med syster, hade fått lov att titta på ett uppträdande i Varberg centrum i förrgår kväll. Klockan 22.30 skulle sambon hämta doter och son, och det känns väl lagom vuxen-föräldrar-ansvarigt beslut i alla fall, eller hur? Inte var väl de släppta vind för våg och inte kunde det hända jättemycket oväntat liksom, trots att vi kunde vänta det mesta av sonen. Någon gräns skulle han säkert överskrida. Att röka ett par cigaretter exempelvis. Men det kunde vi ju inte veta i förväg, och inte kunde vi liksom straffa honom för något som han MÖJLIGTVIS kunde tänkas hitta på, trots att vi ju liksom vet i förväg att sonen är påhittig. Hur påhittig skulle vi snart bli varse!

Som ni förstår så förutser man inte att ett barn skall hitta på något utöver det tillåtna om det inte finns goda skäl och det finns det förstås i detta fall. Har man spänningssökande barn med bristande impulskontroll, så har man skäl att ibland tänka efter före. Men visst förstod väl jag att han tillsammans med alla andra vill se det här offentliga uppträdandet och tanken fanns inte ens att jag borde ha åkt med. För i efterhand är det alltid lätt att vara efterklok. Och det blev jag. Efterklok altså.

För att göra den långa historien kort, så började det med att sonen inte kom hem. Alls.

Inte dök han upp på mötesplatsen, trots att jag hade pratat med honom fem minuter innan. Och avslutat med: "Gå nu bort till bilen, han sitter och väntar på er". Och han skall gå dit, säger han. En halvtimma senare ringer sambon. "Jag vet inte riktigt hur vi skall göra, han verkar inte dyka upp?".

Tja, vad gör man? Nu var min första misstanke INTE att något hade hänt. Utan jag insåg direkt att han hade hittat något roligare på vägen. Men jag tänkte "han ringer någon av oss eller åker till pappa när han vill hem". Och blev förstås ursinnig för att han hade dumpat sin tid och den klara instruktionen som fanns på när han skulle hem. Att han hade fattat ett självsvådligt beslut som inte var förankrat med någon annan. Nåja.

Det blev en sen natt. Med ständig kontakt med dem vi kunde nå, och mellan faderns hushåll, bröderna och mig. Och alla checkade vi av alla vi kunde tänka oss fanns i varberg denna kväll. Jag la genast en statusuppdatering på facebook, men jag insåg ju också att jag kanske inte riktigt har samma bekantskapskrets som ungarna. Så när klockan närmade sig långt över läggdags för vilken tonåring som helst så började jag leka "knäcka lösenord på facebook och bilddagboken". Det är absolut en lek jag nog inte utan vidare rekommenderar någon annan att ägna sig åt. Det kan få trista juridiska efterspel, men jag tröstade mig med att jag trots allt var målsman och att jag kunde motivera min oro om så behövs. Sen vet jag inte riktigt vad som gäller för minderåriga barn egentligen, men vill någon anmäla mig så bara come on. Det har jag inga problem med. Ungen skulle hem, kosta vad det kosta ville oavsett konsekvens.

Så jag fick ut ett inlägg även på hans statusuppdatering och snart visste stora delar av även hans bekantskapskrets att han höll sig borta hemifrån.

Det här utvecklade sig senare till en katt och råttalek i sisådär 22 timmar. Råttorna var vi, tror jag nog. Och alla medel användes under denna tid. Ex, att trots att åtminstone tio pers talar om att man skall höra av sig hem, så struntar man i det. Och att ha "vänner" som bidrar till att göra det svårt för svartråttorna (familjen) att få tag på sin telning.

Verkar inte vara en enda kotte som inser att någon på tretton inte har samma rörelsefrihet som man har när man är sådär en arton år eller däromkring. Bara för att han verkar betydligt äldre än vad han är.

Under tiden hade jag självklart kontakt med varenda instans jag kunde komma på, allt från ungdomsrotel, till olika ungdommottagningar och liknande. Inte för att jag tror att han i NULÄGET har stor problematik. Men för att minimera RISKEN att han skulle få det framöver, och av ytterligare ett par skäl. Snart var min lilla telning ett bekant namn hos olika myndigheter i närområdet, som ägnar sig åt dylik verksamhet, dvs att identifiera barn i en riskzon. Och det har ingen annan än jag själv sett till.

Just för tillfället upplever jag lite kontroll över tillvaron igen, och jag är egentligen lite glad över min egen reaktion.

Jag hänföll inte åt skam. Eller åt att ifrågasätta min duglighet som förälder. Det var jag på tok för arg för att ha tid med. Var ochså för upptagen med att chatta och ringa diverse kamrater och myndigheter. Och med att planera nästa steg om det skulle behövas. Och att informera andra närstående om det jag eventuellt fick fram. Eller inte fick fram. Eller de blindspår jag mötte. Vi var ett gott och sammansvetsat gäng igår som på olika sätt släppte allt vi höll på med eller skulle ha gjort. Det var ju skarpt läge för prior 1. Kod; "att få hem sonen så fort som möjligt och att göra livet lagom surt för honom ett tag".

Det som nog förvånar mig mest i efterhand är att jag aldrig en endaste gång tvekade att lämna ut hans namn och personnummer, trots att det kan få konsekvenser på olika sätt framöver. Det tar vi då. Just där och då var det att få hem ungaräkan fortare än möjligt.

Till sist såg spanarpappa honom på håll i stan. Och lyckades att parkera precis bakom dem. Och att haffa sin son ungefär i samma stund som kamratflocken skingrades. Och strax efter satt han skitig, trött, skamsen och spak vid köksbordet, och insåg att de råa morötterna var kokta och att han var kalkad så det stod härliga till.

I morse var det en son som gled på en räkmacka hela vägen till Klara Ungdom i falkenberg för fullständig provtagning av allt som tänkas kan. Alkohol syns förstås inte idag, men tack vare himlen lovad, allt annat var negativt. Men det var nog inte skoj.

Just när jag satt efter att allt hade lagt sig så undrade jag en liten nano-sekund. "Är vi för hårda? Överdriver vi? Är vi mossiga och gaggiga och begriper vi ingenting och får alla andra....".

Precis i rätt ögonblick. Upp på chatten kom det här:

"Ja... jag umgicks med mycket äldre killar och sånt när jag var 14/15. Önskar pappa sa till mig då och gjorde nåt. Den tiden var inte lätt."

Hon fortsatte:

"Jag är inte sugen på att gå ut. Jag gjorde allt det där när jag var 15. Jag har liksom... gått i förväg. :o".

Tack lilla gumman. Du är så jäkla fin! Och tack för att du delade det här med mig. Dina ord ger mig näring i min tro att man som barn/tonåring inte alltid behöver förstående föräldrar utan man testar och slår i tills man hittar en gräns, där man är sedd. Samtidigt är det så jäkla svårt ibland att orientera sig som förälder. "Gör jag verkligen rätt?" Jag tror iofs att om några år kanske det är min son som gör tvärtom "min mamma var för hård, så vad du än gör, så skäll inte". Vi får väl se. Jag undrar om det överhuvudtaget finns föräldrar som gör hundra rätt... som inte ger sina barn olika traumor. Samtidigt sörjer jag att du upplever att någon borde gjort mer. Det hade du varit värd. Men snälla gums prata om det med Pappa. Han kanske gjorde mycket mer än du såg, eller hade goda skäl. Jag kan lova och svära på heder och samvete att din far såg mer än du tror och att han hade massor av känslor medan det begav sig!

Nä, så sakta skall livet återfå sin gillan gång. Vad var det jag skulle göra klart i förrgår kväll måntro?? Och vad var det jag hade på agendan igår? Lika bra att sätta igång. Även om det är nästan ett och ett halvt dygn för sent.

Det gick att få in funktionen till nyhetsmailen där! Oväntat men kul!