Sitter och håller på med en administrativ uppgift. Vill inte gärna bli störd i ONÖDAN men telefonen ringer. Självklart svarar jag, trots att det är skyddat nummer.

-"Ja, det är Gitte", svarar jag, som vanligt.

-"Hej, mitt namn är Petra, har du din mamma eller pappa hemma?".

En käck och glad tämligen mycket yngre person än jag själv kvittrar i andra ändan. Luktar telefonförsäljare förstås.

-"Det har jag säkert...." svarar jag. Och det har jag säkert, jag lovar!

-"Kan jag få tala med någon av dem?" Frågar käcka Petra.

-"Det får du säkert" svarar jag igen. Kategorin; Que? Varför frågar du mig det?

-"Men, svarar Petra, är de hemma?".

-"Min far kan jag inte svara för, då han bor i finland och säkert är lite svårare att få tag på, men min mamma är säkert hemma". Jag ser mamma framför sig, troligtvis sitter hon -hemma hos sig- i telefon med en landsman, eller så är det Glamour på teve, eller så spelade hon in gårdagens och tittar på det, så läser hon Hymy eller senaste Se och Hör om hon inte är ute och går en långpromenad. Hon är inte så svår att nå om man vill liksom.

-"Men kan jag få prata med henne" Frågar Käcka Petra som mer och mer börjar låta som Förtvivlade Petra.

Leken är inte rolig, i själva verket har jag bara svarat på Petras frågor och inväntat att hon kanske skall koppla och få en snilleblixt, men då det verkar uteblå så får jag göra processen kort.

-"Snälla Petra, vet du, jag är lite för upptagen för att prata med dig just nu, så om du vill mina föräldrar någonting så får jag be dig ringa hem till dem och fråga direkt. Du får ha en bra dag så länge".  Där avslutar jag samtalet utan att invänta hennes plötsliga insikt om att det faktiskt var mamman i den här familjen hon pratade med från början. Jag hoppas att hennes nästa samtal blir bättre!

Nåja, vad är väl ett bal på slottet?

Lika bra att göra klart för aktion B. För säkerhets skull! Så, nu är alla förhoppningar ur världen och bortsopade ur kroppen: jag kan lägga dem bakom mig och göra något konstruktivt av situationen och det borde jag gjort för länge sedan. Vilket jag hade gjort också om jag bara inte hade haft ett besked att hänga upp tillvaron och planeringen framåt på. Allt står och faller med beslutet som skall komma, men som sagt, nu tänker jag bort att den möjligheten finns, gör klart för att få igång andra processer och börjar med den planeringen i förväg innan jag vet. Varför har jag inte gjort det tidigare så jag slapp att bekymra mig för skärseldar? Så fort det blir ett nej, så ligger allt underlag för nästa steg klart och redo att skicka vidare för genomförande! Najs. Nu har jag något att göra medan jag väntar vidare, dvs utan att vänta och utan att nära förhoppningar om någonting. Nu är jag cooo lugn igen!

"Najs, Gitte, nu känner du igen dig själv! Du står helt utanför det här, det är inte din process, du kan inte påverka mer och du kan inte heller medverka i beslutsfattning på något sätt. Allt vilar nu i rätta händer, lät det som sker ske, ingen ko på isen än. "

Jag gillar egentligen personliga kriser och vändpunkter som innefattar nya insikter!

Ring för helskotta. Jädrans telefon som ligger tyst! Jag vill ju höra alla detaljer och reaktioner....

Nu skall jag göra något vettigt av dagen så jag slipper tänka! Ex. Klippa klorna på hunden. Räkna antalet sockerkorn i skålen. Sortera the-påsar, putsa min porslinselefant, tvätta fläkten, och vad annat jag nu kan komma på som inte kräver mer än att det kan utföras av en zoombie. Nja, då gick klorna på hunden bort, dem tar jag en annan dag när jag är mer alert och är redo att ge lite social kontakt; kloklippning är en helig och mysig och varm och kärleksfull syssla.

Jag får frossbryt. 30 minuters skrivande, trycker på spara inlägg och sedan kommer felmeddelandet som ett brev på posten.

Nåja, inlägget blev ju kort i varje fall. En kopp riktigt stark java och ett bloss får nog ner lusten att skicka musen åt fanders, tangentbordet i väggen, skärmen i golvet och foten på skrivbordet, stolen genom fönstret och tja, ni ser att det börjar bli ett synopsis till en reklamfilm för gevalia? =)!

Avskyr att vänta på ett besked som kan vara positivt. Finns inte mycket som slår det.

Samtidigt som logiska överlevnadsskyddet slår till och säger att "det här är helt omöjligt, ställ inte in dig på något annat" så finns det ändå en liten förrädisk orm någonstans som ändå när ett litet hopp. Och den där jäkla inkräktaren som inte lyssnar på logiken och rimligheten, slår rot och fäster sig inom en och kommer att bryta ut i ett förfärligt ramaskri när logiken får rätt i sista ändan. Buääähhhh..... varför kan jag inte ställa in mig på det värsta till 100% istället och bara inse faktum i förväg, så slipper man besvikelsen när det kommer över en?

Skall gå och lägga mig nu och se till att både Jante, Ågren, Brahe och grabbarna får ta fäste rejält i maggropen så att jag verkligen inser att jag inte har en suck att komma med och att det är lika bra att lära sig det en gång för alla, bara så jag vet det. Flera dagar i ovisshet. Tycker inte alls om det, inte alls, inte alls. Det är bra mycket bättre att jobba nerifrån det allra västa tänkbara scenariot än att ha ett litet om än ack så litet frö av hopp i sikte. Hm, slå mig hårt i huvudet, tack!

Stänktapeter är långt underskattade idag. En tapet liknande den här i rosa/gammalrosa/vitt-stänk, hade jag själv i det tidiga åttiotalet i min hall, som jag kombinerade med massor av spets och torkade blommor. På den tiden hette det inte shabby chic, men attanstamigtusan, nog var det shabby så det stänkte? (hm, lovar, den var apropå stänktapeter helt oavsiktlig).

Fast lite a la madonna-mode liksom, men nog skulle det vara gulligt och romantiskt så det förslog, men samtidigt tufft och "bad girls go everywhere"-mentalitet över det, så vi knöt på lite svarta och lila rosetter och liknande överallt så att det fick "rätt stuk", och icke att förglömma, dunfuskblommorna och nylonstrumpeblommorna som var heta just då.

Jag och dottern stod just igår och vek alla mina gamla spetsgardiner från den tiden, varför jag kom att tänka just på min hall. Över garderoben och i alla hörn hade jag fäst över spetsgardiner som stod sig så väl till det här rosa och vita.

Saknar även min artonhundratals hallspegel med byrå som försvann någonstans på vägen i ett misslyckat projekt att göra iordning dem, tyvärr. Någon har en helt fantastisk möbel i sitt garage som egentligen tillhör mig med ett helt fantastiskt facettslipad spegelglas. Det grämer mig måste jag påpeka, men jag kan knappeligen begära tillbaka den så här långt efteråt, det inser jag ju. Att den hamnade där var för att; hör och häpna, var avskavd i färgen, och så fick det ju inte vara på den tiden liksom. Inte skulle det synas att det var gammalt, utan det skulle bara vara gammalt och intakt eller avlutat. Tänk så många möbler som totalförstördes under alla år av fanatiskt avlutande och skrapande av färg... gråter nästan när jag tänker på det. (Men bara nästan). När det gällde min spegelmöbel så var det någon som skiljde sig vars man fick en ny fru, vars fru sedan sparkade ut vederbörande och behöll både hus, hem och företag efter ett par års äktenskap. Så kan det gå till i vår herres hage trots att man tror att alla haspar sitter på. Så spegelmöbeln har jag lämnat därhän och skyller mig själv!

För att återgå till stänktapeter så har jag själv mött dem först i början på åttiotalet, men senare har jag sett dem i möbelkataloger etc, från mitten-slutet av sjuttiotalet, dvs, långt innan de i själva verket slog igenom med buller och brak. I det tidiga åttiotalet tror jag att varannan kotte som bodde inom allmännyttan i varje fall i varbergs kommun hade stänktapeter såväl på toa som lite varstans. På dass hade jag vit botten med blått stänk, och den gillade jag skarpt när jag tänker efter.... Fast egentligen är det ju en tapetvariant som är betydligt betydligt mycket äldre än så. Man har ju hittat tapeter från artonhundratalet med stänkmotiv, så nog är det något som kommit och gått under århundradenas/decenniernas gång med jämna mellanrum.

Någon mer än jag som tror att stänkisarna kommer vad det lider igen, på bred front?

På vilka tapetvarianter jag har lagt ut och inte. Hittade några favoriter jag la i repris i förra inlägget som var utan bilder: men dessa undrar jag om jag visat tidigare? Kan nog finnas några rullar blått kvar av dem med när jag tänker efter....

Den här har jag även i ljusblått och rosa men av någon underlig anledning har jag inte tagit bild på dem. De är sååå söta!

Yippie, äntligen har min son tagit sitt förnuft till fånga och börjar tänka klart. Han är som jag. Fungerar först i sista minut när det nästan är för sent. Just nu går han en lärlingsutbildning som skomakare och vi har pratat om olika specialarbeten i flera månader, vad som finns, vad som kan göras etc, etc, etc. Nu när det skall vara inne inom en månad så vaknar han, "hjälp, jag måste lägga ett visst antal timmar, göra en produkt och lämna in ett skriftligt arbete, jag kanske skulle sätta igång?"

Nu kommer han äntligen hem i helgen och då skall vi sätta fart, han skall skriva ut alla ritningar och annat jag har samlat på mig såväl under årens lopp, samt sidor jag fått nyligen av en bekant, och så skall han börja göra ett par meddeltidsskor. Jag hoppas ju att första paret blir till mig, dels för att han behöver göra ett par första för att lära sig på, men sedan anar jag att han kommer att göra skor på löpande band till den som vill ha eller behöver. Medeltidsskor är inte det allra lättaste att få fatt på och jag kan tänka mig att som skomakare kan det vara en rolig sidonisch att hålla på med om han vill jobba med yrket sedan. Tror att en skomakare idag måste hitta olika nischer, för att klara sig, även om det förmodligen är strålande tider för skomakare i kristider. Jag tror nämligen att krisen har en väldigt god sidoeffekt. Man börjar slita ut sina grunkor och minskar onödig konsumtion som i sin tur medverkar till att överproduktionen och överkonsumtionen måste minska på sikt. Så sett ur miljöperspektiv så hoppas jag att krisen håller i sig ett tag, såpass länge att människor börjar tänka om och tänka efter, "vad har vi egentligen hållt på med?" Dessutom hoppas jag att den är slutet på alla skenande fastighetspriser, men det är ett annat inlägg och jag hade lovat att hålla mig kort.